Kategoriarkiv: Makt och feminism

En annan sorts träning

Publicerat den av — Lämna ett svar

Ett taggmoln av ingripande-tekniker som användes under en träningssession med Vardagens civilkurage i dec 2016

Den nya tjejen är ensam i fikarummet när jag kommer in. Vi hejar på varandra. Jag gör en kopp mocka i kaffemaskinen och slår mig ned lite snett mittemot henne vid det runda bordet. Jag frågar hur hon trivs här hos oss. Vi har knappt börjat småprata lite när jag ser min manlige kollega stega in i fikarummet på sitt sedvanligt burdusa sätt. Jag känner en klump i magen. Jag vet precis vad som ska hända härnäst. Det som hänt så många gånger förut. Han kommer spänna blicken i den nya tjejen, gå fram till henne. Lägga handen på hennes axel. Ge henne komplimanger och kanske några halvkvädna skamliga förslag maskerade som skämt. Utnyttja hennes osäkra position. Försöka ta lite mer på henne. Det är samma visa varje gång en ny kvinna börjar på avdelningen. Alla vet det. Alla ser det. Men alla håller käft. Men nu, den här morgonen känner jag att nu får det fan vara nog! Så här kan vi inte ha det! Jag måste göra något åt det här, nu!

Jag bestämmer mig snabbt för en strategi för att avvärja situationen, och agerar sen nästan automatiskt. Innan han hunnit fram till henne har jag hunnit resa mig från stolen och gå fram till honom samtidigt som jag säger högt: ”Jag har fått ny information om projektet nu i morse. Jag behöver prata med dig om det!” Jag tar honom lätt under armen och leder honom bort från bordet. Han ser villrådig ut. Öppnar munnen. Det ser ut som om han ska protestera. Sedan följer han med mig ut ur fikarummet. Han är besviken, det syns, men han följer med.

Per avbryter och säger ungefär så här: ”Tack! Utmärkt! Nu vill jag att ni tar om scenen, men den här gången, Jon, vill jag att du konfronterar och skäller ut din kollega.” Pulsen skuttar till. Aj! Jag som aldrig blir arg. Som inte klarar av att konfrontera. Som alltid försöker vara diplomatisk. Det jag fått i uppgift att göra är verkligen eoner utanför min komfort-zon. Men det är bara att ta sig an utmaningen. Det är ju därför jag är här!

Vi går tillbaka till ”fikarummet”. Jag och ”den nya tjejen” sätter oss igen. Nu har jag verkligen puls. Hur ska det här gå? Vad ska jag säga? När den tafsande kollegan åter kommer in i rummet och lutar sig fram mot sitt offer så finns det ingen återvändo. Jag rusar upp, drar honom i bryskt i armen bort från bordet och skriker honom rakt upp i ansiktet: ”Vad fan håller du med!! Kan du inte hålla dina jävla händer i styr! Det är samma sak varje gång … ” Det är troligen en rätt lam utskällning. Men jag fortsätter att gorma bäst jag kan tills Per återigen avbryter, berömmer och tackar och presenterar ett nytt scenario för oss deltagare och fördelar roller.

Senare slår det mig att min första strategi aldrig gick till botten med själva problemet med antastandet. Jag skylde bara över det genom att inte konfrontera. Jag antar att Per också såg det. Att det var därför han bad mig ta om.

Den ”manliga kollegan” är i verkligheten en kvinna. ”Fikarummet” ligger i ett studieförbunds lokaler i ett av centrumhusen i Hammarkullen i Göteborg. Jag är här för att gå en helgkurs i konfliktingripande tillsammans med sju-åtta andra personer under ledning av utbildaren och fredsaktivisten Per Herngren. Jag har varken mött honom eller någon av deltagarna tidigare. Under två intensiva dagar tränar vi oss i att ingripa i olika typer av situationer där det förekommer diskriminering eller mobbing, mot homofobi, sexism eller rasism. Vi tränar olika tekniker för att avvärja bråk, hot eller våld. Vi tränar mötesdemokrati med hjälp av metoder som utvecklats av ickevåldsrörelsen.

Vi hinner gå igenom en massa olika sorts scenarier under helgen. Ofta, som i fikarumsscenen, spelar en av oss utsatt, en annan förövare och en tredje den som skall ingripa i situationen. Men andra typer av scenarier förekommer. Vi turas om i rollerna så att alla får möjlighet att träna på att ingripa. Vi är inga skådisar men väldigt fokuserade och det blir förvånansvärt realistiskt!

Vi lär oss att använda olika metoder och verktyg och att välja verktyg för olika situationer. Det är ett slags performativt förändringsarbete i praktiken. Tanken bakom träningen är inte komplicerad: det räcker inte att veta eller känna vad som är rätt, eller att ha läst sig till vad som bör göras – ingripandena tränas i realistiska situationer så att agerandet sätter sig i kroppen. Och målet är att ingripandet ska ske per automatik.

Anledningen att jag just nu vill skriva om den här kursen som jag gick 2013, och att jag nämner just det scenario som utspelas i början av den här artikeln har förstås med -kampanjen att göra. Många frågar just nu vad män kan göra för att motverka både andras och egna trakasserier och övergrepp mot kvinnor (frågan kan förstås formuleras på annat sätt, men ni förstår vad jag menar). Det finns självfallet inte en enda metod eller åtgärd som klarar den biffen. Det kräver många olika typer av insatser. Men civilkurageträning av det slag som jag beskrivit i den här artikeln har i alla fall gett mig tillgång till verktyg jag inte hade tidigare: inte bara för att ingripa för att stötta en utsatt person eller grupp, utan också för att förstå när jag själv agerar diskriminerande och odemokratiskt och vilka performativa verktyg jag kan ta till när det händer. För jag är sannerligen inget helgon jag heller.

NOT
Nej, det fanns ingen kaffemaskin i ”fikarummet”. Den inledande berättelsen om konfrontationen i fikarummet och dialogen har dramatiserats för effektens skull. Men agerandet stämmer i stora drag.

MER
Per Herngrens hemsida  – mer info om hans kurser och texter om konflikthantering mm
Vardagens Civilkurage – en ungdomsorganisation som arrangerar civilkurageträning på olika orter i landet

Feminism och makt

Publicerat den av — Lämna ett svar

Under det år som jag har umgåtts med Steven Lukes bok Maktens ansikten så har jag saknat ett viktigt perspektiv: det feministiska. Boken är fylld till bredden med referenser till andra tänkare, men få av dem är kvinnor. Här återkommer visserligen referenser till Hannah Arendts inflytelserika texter i frågan och Lukes lyfter också fram Susan Bordo och ytterligare några namn. Vill man förstå hur maktbegreppet utvecklats och analyserats i en feministisk kontext får man alltså vända sig till en annan källa.

Till min glädje hittade jag nyligen några googlingar bort en föredömligt organiserad och tämligen översiktbar sammanställning på detta tema av filosofen Amy Allen i Stanford Encyclopedia of Philosophy som också skrivit flera böcker om makt och feminism. Den som vill dyka rätt ned i hennes text bör förstås gå direkt till källan. Läs annars gärna nedanstående sammanfattning av huvuddragen i hennes artikel. Här går jag igenom Allens introduktion (som f.ö. innehåller intressanta kategoriseringar av maktbegreppet) och jag kommer följa upp med ytterligare en artikel om hennes genomgång av de feministiska tankelinjerna om makt (Per Herngren har också en liknande genomgång på sin blogg som jag ska titta närmre på vid tillfälle).

Även Allen konstaterar inledningsvis att det är anmärkningsvärt att maktbegreppet så sällan diskuteras explicit i feministiska texter trots att konceptet uppenbarligen är centralt för feministiska teorier (”exceptions include Allen 1998, 1999, Hartsock 1983 and 1996, Yeatmann 1997, and Young 1992”). Hon identifierar tre sätt på vilket feminister har konceptualiserat makt: som en resurs som kan (åter)distribueras, som dominans och som bemäktigande (empowerment).

Hon börjar med att beskriva huvudspåren i efterkrigstidens maktteori och inleder med de likartade definitioner av makt som framförs av Dahl, Lukes, Baratz och Bachrach m.fl. som i grunden utgår ifrån tesen ”A exercises power over B when A affects B in a manner contrary to B’s interests” (Lukes 1974). Hon menar att även Foucaults inflytelserika makt-teorier har en liknande utgångspunkt men med en helt annan filosofisk bakgrund.

Två varianter av maktbegreppet (som också diskuteras utförligt i Maktens ansikten) är ”makt-över” och ”makt-att”, där ”makt-över” inbegriper föreställningar om dominans och tvångsmakt medan ”makt-att” snarare handlar om potential att agera. Många makt-teoretiker väljer att fokusera på något av begreppen. Foucault, menar Allen, befattar sig mestadels med ”makt-över” medan Arendt helt utesluter våld och dominans ur sitt maktbegrepp och ser makt enbart som potential att agera.

Ett annat sätt att dela upp den filosofiska litteraturen om makt är enligt Allen att skilja på aktions-teoretiska och systemiska/konstitutiva föreställningar om makt. Det aktions-teoretiska perspektivet fokuserar på aktörer och deras dispositionella möjligheter att agera (Lukes, Dahl etc.), och det systemiska/konstitutiva på de systematiska, strukturella möjligheterna att agera (det vi ibland kallar för strukturell makt).
”The systemic conception thus highlights the ways in which broad historical, political, economic, cultural, and social forces enable some individuals to exercise power over others, or inculcate certain abilities and dispositions in some actors but not in others.”
Även här, menar Allen, fokuserar teoretiker antingen på det ena eller andra alternativet, blandar dem eller ser dem som komplement till varandra.

Varför är då maktbegreppet, för att låna en fras av Lukes, ”i grunden omstritt”? Allen menar att det dels beror på att maktbegreppet är kontextbundet – vilket begrepp man väljer att använda beror på vad man studerar – men refererar också till Lukes tanke att vårt sätt att tänka på makt kan påverka existerande maktstrukturer t.ex. genom att förstärka, utmana, demaskera eller undergräva dem. Därför är metodologiska och konceptuella frågeställningar kring makt oundvikligen politiska, och därmed också i grunden omstridda (Lukes 2005, min kursivering).
”Tanken att föreställningar om makt i sig själva formas av maktrelationer”, skriver Allen, ”ligger bakom att många feminister hävdar att det inflytelserika konceptet ’makt-över’ i sig själv är ett resultat av manlig dominans.”
Kanske är det delvis på grund av detta som Foucaults öppnare maktbegrepp, som vi skall se i nästa artikel, har haft ett så stort inflytande på många feministiska teoretiker, som t.ex. Judith Butler. Och kanske kan en påstå att Lukes sökande efter ett maktbegrepp som kan användas just för att studera situationer av ”makt-över” får honom att dras mot en mer manligt dominerad historieskrivning där många feministiska perspektiv på makt inte får plats.

 

Feministiska angreppssätt

Här följer en ytterst komprimerad genomgång av Amy Allens strukturering av olika feministiska angreppssätt visavi maktbegreppet.Jag har alldeles säkert missat viktiga bitar i den. Därtill är den sammanställd i hast. Här hittar du källan till texten.

1. Makt som resurs: liberala feministiska angreppssätt

Makt kan här förstås som en ”god” resurs som för närvarande är ojämlikt fördelad mellan kvinnor och män. Målet är att fördela makten rättvist. Man hittar denna uppfattning hos de feminister som Allen kallar liberala, som Okin och Mill. Kritik: Iris Marion Young hävdar att makt inte är något som kan ägas och att denna distributiva modell inte hjälper oss att förstå dominansens strukturella egenskaper. I stället måste makt betraktas som en dynamisk egenskap som visar sig i handling.

2. Makt som dominans

Makt som dominans behandlar ”dominans-relationer” som kan uttryckas som t.ex. förtryck, patriarkat eller underkastelse, eller med andra ord: orättfärdiga ”makt-över-relationer”. Allen delar upp detta angreppssätt i flera underkategorier.

2.1 Fenomenologiska feministiska angreppssätt

Allen tar Simone de Beauvoirs Det andra könet som ett utmärkt exempel på ett fenomenologiskt angreppssätt. ”Beauvoirs text levererar en briljant analys av kvinnans situation: de sociala, kulturella, historiska och ekonomiska villkor som definierar deras existens”.

2.2 Radikala feministiska angreppssätt

Allen skriver: ”radikala feminister tenderar att förstå makt som en dyadisk relation av dominans och underkastelse, ofta i analogi med herre/slav-relationen.” Skillnaden mellan könen är inte biologiskt utan definierad av motsatsparet makt/maktlöshet. ”MacKinnon, liksom Judith Butler och andra kritiker … anser att könsskillnader … är socialt konstruerade och formade av maktrelationer.” Kritiker menar att denna uppdelning förnekar kvinnor möjligheten att agera (agency). Frye vidhåller att all feminism värd namnet kräver separatism.

2.3 Socialistiska feministiska angreppssätt

Dominans förstås som klassförtryck i den traditionella Marxistiska synen på makt. Den andra vågens feminister kritiserade marxismen för könsblindhet. En lösning är ”Dual systems theory” som tar hänsyn både till könsförtryck och klassförtryck. Young kritiserar detta angreppssätt eftersom det tillåter marxismen att behålla sin form och vill i stället se en sant feministisk historisk materialism. Hartsock kritiserar den traditionella samhällsvetenskapens maktbegrepp eftersom den utgår från de dominerandes perspektiv. ”Den feministiska uppgiften, enligt Hartsock, är att återkonceptualisera maktbegreppet från ett specifikt feministiskt perspektiv, som grundas i kvinnors erfarenheter … vilket skulle kunna peka på en förståelse av makt bortom den som beskriver makt som makt över andra.”

2.4 Intersektionella angreppssätt

”Målet med intersektionella teorier är att utveckla ett ramverk för att analysera makt som omfattar kön, klass och ras-baserad underkastelse och deras komplexa sammankopplingar. Begreppet uppstod ur en kritik från färgade feminister av existerande feministiska föreställningar om makt”. ”En del teoretiker har påpekat att begreppet intersektionalitet i första hand kan härledas till det aktions-teoretiska perspektivet.”

2.5 Poststrukturalistiska feministiska angreppssätt

De flesta arbeten om makt av post-strukturalistiska feminister har varit inspirerade av Foucaults ”mellanperiod” (Foucault 1977, 1978, 1980). Ett klassiskt citat från denna period är: “Power is everywhere, not because it embraces everything, but because it comes from everywhere” (1978). Foucault menar under denna period att makt först och främst är en produktiv kraft: den producerar verklighet, domäner av objekt och sannings-ritualer. Och makt producerar subjekt, subjektiverar människor. Allen menar att det inte är konstigt att så många feminister, som t.ex. Butler, Bordo och Bartsky, influerats av Foucaults maktanalys: eftersom hans ”fokus på den moderna maktens lokala och kapillära natur resonerar med feministiska ansträngningar att omdefiniera det politiska, ansträngningar som kan sammanfattas med slagordet: ’det personliga är politiskt’.” Ex. Bartky har jämfört Foucaults beskrivning av den självkontroll och självövervakning som skapas av panopticon med kvinnors kroppsliga självmedvetenhet.
Foucaults maktanalys har också kritiker bland feminister. Nancy Fraser menar att Foucaults brist på normativa uttalanden gör att han inte kan förklara varför man bör kämpa mot dominans och vad som är fel med den makt/kunskaps-regim som han beskriver. Nancy Hartsock ifrågasätter värdet av Foucaults maktbegrepp som ett analysverktyg och menar att han analyserar makten från kolonisatörens och inte den kolonialiserades perspektiv.

2.6 Analytiska feministiska angreppssätt

Ett helt annat metodologiskt perspektiv än det poststrukturella är det analytiska. Ett exempel är Ann Cudds bok ”Analyzing Oppression” från 2006. Cudd anser att strukturell rational choice theory är det bästa ramverket för att analysera förtryck eftersom man kan undvika antaganden om individuella aktörers psykologi.

3. Power as Empowerment

Allen: ”en betydelsefullt spår när det gäller feministisk teori om makt utgår från att föreställningen att ’makt-över’, dominans och kontroll är implicit ’maskulinistiska’. För att undvika sådana konnotationer så har många feminister med varierande teoretisk utgångspunkter argumenterat för en åter-konceptualisering av makt som kapacitet eller potential, och specifikt kapaciteten att bemäktiga eller förändra sig själva eller andra. Sålunda förstår dessa feminister makt som makt-att snarare än makt-över.” Bland dessa hittar vi Luce Irigaray och Hélène Cixous, Sarah Lucia Hoagland och Nancy Hartsock.
Allen citerar Miller (Miller 1992, 247–248): “Det finns ett enormt värde i att kvinnor vägrar att använda den nuvarande föreställningen om makt och dess användning. Kvinnor vill troligen snarare vara mäktiga på ett ett sådant sätt som samtidigt stärker snarare än förminskar andras makt.” Hon pekar också på Mary Parker Follett’s distinktion mellan begreppen ’makt-över’ och ’makt-med’.