Jens Liljestrands artikel i dagens Sydsvenskan är verkligen mycket läsvärd. När han ser en sekvens i den numera så berömda videon med SD-topparnas framfart känner han igen sig själv – ”… den vite mannens position i det offentliga rummet. Hans självklara tillträde, tillhörighet, anspråk på att bli lyssnad på och respekterad” – och önskar att Expressens avslöjanden skulle få fler av oss ”att reflektera över frågor om identitet, makt och privilegier”.
Det är möjligen sällsynt att en journalist går ut och sätter ljus på sina egna privilegier på det sätt som Liljestrand gör i sin artikel. Däremot tror jag inte att den typ av insikt och reflektion han efterlyser är särskilt sällsynt. Jag föreställer mig tvärtom att vi bedömer och reflekterar över vår maktposition och våra privilegier varje dag – och inte bara när vi upplever vår situation som begränsad. Till och med när vi upplever att vi har stor makt att förändra och skapa våra egna liv så är vi medvetna om just detta, och ger ibland uttryck för det – som till exempel idrottsstjärnan som tackar Gud, sina föräldrar eller sin tränare för sin framgång.
Jag tror med andra ord inte att det är avsaknad av insikt som är det stora problemet när det gäller frågan hur makt kan fördelas ”bättre” eller ”rättvisare”, utan hur den påverkar vår uppfattning om andra människor, vad vi använder den till – och vad vi inte gör. Det är när insikten skall omsättas till handling som vi som sociala och politiska varelser sätts på prov.
För det första föreställer jag mig att vi sällan kommer till slutledningen att vi måste fördela vår egen makt och våra privilegier till de som är mindre bemedlade. Snarare skapar vi tankefigurer som tillåter oss att behålla och förstärka vår makt.
Vi kan t.ex. påstå att vi bara kan fördela makt genom att själva bli mäktigare – antingen genom föreställningen att vår framtida makt kommer att ”sippra ned till de andra” eller genom att vi fokuserar på att erövra makten från de som vi uppfattar som mäktigare än oss och därmed skjuter frågan om maktfördelning på framtiden. Vi kan påstå att vår makt ligger i någon annans händer eller att det inte är vår uppgift att fördela den (utan Guds, Statens, Partiets etc.). Eller så hävdar vi att vår makt är för liten för att vi skall kunna dela med oss av den. Det finns ju alltid någon annan som har mer makt än vi!
Ännu svårare blir det förstås att ta sig ur ”protektionistiska” tankefigurer om vi uppfattar det som att våra privilegier är utsatta för ett omedelbart hot – oavsett hur realistiska hotbilderna är, och oavsett var vi positionerar oss i makthierarkin – eller om vi alltid hemfaller åt att uppfatta oss själva som i underläge (eller överläge) [1].
Jag påstår inte att det är en enkel sak för den enskilde att bidra till att makten fördelas någorlunda rättvist mellan medborgare i ett samhälle på ett sätt som flertalet kan godta. Tvärtom gör det att var och en ställs inför en existentiell problematik där frågor som rör sådant som ansvar, rättigheter och skyldigheter ställs på sin spets. Det är inte heller en problemställning som har några enkla lösningar. Tvärtom föreställer jag mig att ”quick fixes” är kontraproduktiva i sammanhanget.
Så hur går man från reflektion till handling? Vilka steg tar jag som ”vit, utbildad medelklassman” för att fördela den makt jag har till de som har mindre än mig? Jag påstår verkligen inte att jag har svaret på den frågan – eller att jag skulle vara en förebild i sammanhanget. Mitt lilla bidrag har kanske varit att försöka sätta ljus på medborgarens makt [2] och att undersöka toleransens möjligheter [3] – men även för mig återstår att förstå hur jag kan gå från reflektion till handling om jag vill hjälpa till att fördela den makt jag har. Och hur jag kan göra det utifrån mina speciella förutsättningar.
Tyvärr känns det inte alltid som om den politiska sfären erbjuder någon större hjälp i den strävan och ”manualerna” finns visserligen men verkar inte vara många. Jag vet inte om Jens Liljestrand själv har haft några funderingar i den här riktningen sedan han skrev sin artikel men det vore i så fall väldigt spännande att få läsa mer om hur han resonerat över vilka steg han själv skulle kunna ta för att fördela något av sin egen makt och sina privilegier.
Man brukar ibland säga att makt inte kan tas, den kan bara ges. Frågan är vem som skall ge den och framför allt hur.
Noter
[1] Psykoanalytikern Tomas Böhm beskriver mycket träffande hur föreställningar om underläge och överläge kan bidra till paranoida föreställningar om tillvaron i ”Tolerera” sid 46 – http://www.levandehistoria.se/node/6392
[2] Maktverktyget, se maktverktyg.com
[3] Tolerera är ett projekt jag genomförde för utställningen ”P.K.-en utställning om intolerans” på Forum för levande historia. levandehistoria.se/PK