Feminism och makt

Under det år som jag har umgåtts med Steven Lukes bok Maktens ansikten så har jag saknat ett viktigt perspektiv: det feministiska. Boken är fylld till bredden med referenser till andra tänkare, men få av dem är kvinnor. Här återkommer visserligen referenser till Hannah Arendts inflytelserika texter i frågan och Lukes lyfter också fram Susan Bordo och ytterligare några namn. Vill man förstå hur maktbegreppet utvecklats och analyserats i en feministisk kontext får man alltså vända sig till en annan källa.

Till min glädje hittade jag nyligen några googlingar bort en föredömligt organiserad och tämligen översiktbar sammanställning på detta tema av filosofen Amy Allen i Stanford Encyclopedia of Philosophy som också skrivit flera böcker om makt och feminism. Den som vill dyka rätt ned i hennes text bör förstås gå direkt till källan. Läs annars gärna nedanstående sammanfattning av huvuddragen i hennes artikel. Här går jag igenom Allens introduktion (som f.ö. innehåller intressanta kategoriseringar av maktbegreppet) och jag kommer följa upp med ytterligare en artikel om hennes genomgång av de feministiska tankelinjerna om makt (Per Herngren har också en liknande genomgång på sin blogg som jag ska titta närmre på vid tillfälle).

Även Allen konstaterar inledningsvis att det är anmärkningsvärt att maktbegreppet så sällan diskuteras explicit i feministiska texter trots att konceptet uppenbarligen är centralt för feministiska teorier (”exceptions include Allen 1998, 1999, Hartsock 1983 and 1996, Yeatmann 1997, and Young 1992”). Hon identifierar tre sätt på vilket feminister har konceptualiserat makt: som en resurs som kan (åter)distribueras, som dominans och som bemäktigande (empowerment).

Hon börjar med att beskriva huvudspåren i efterkrigstidens maktteori och inleder med de likartade definitioner av makt som framförs av Dahl, Lukes, Baratz och Bachrach m.fl. som i grunden utgår ifrån tesen ”A exercises power over B when A affects B in a manner contrary to B’s interests” (Lukes 1974). Hon menar att även Foucaults inflytelserika makt-teorier har en liknande utgångspunkt men med en helt annan filosofisk bakgrund.

Två varianter av maktbegreppet (som också diskuteras utförligt i Maktens ansikten) är ”makt-över” och ”makt-att”, där ”makt-över” inbegriper föreställningar om dominans och tvångsmakt medan ”makt-att” snarare handlar om potential att agera. Många makt-teoretiker väljer att fokusera på något av begreppen. Foucault, menar Allen, befattar sig mestadels med ”makt-över” medan Arendt helt utesluter våld och dominans ur sitt maktbegrepp och ser makt enbart som potential att agera.

Ett annat sätt att dela upp den filosofiska litteraturen om makt är enligt Allen att skilja på aktions-teoretiska och systemiska/konstitutiva föreställningar om makt. Det aktions-teoretiska perspektivet fokuserar på aktörer och deras dispositionella möjligheter att agera (Lukes, Dahl etc.), och det systemiska/konstitutiva på de systematiska, strukturella möjligheterna att agera (det vi ibland kallar för strukturell makt).
”The systemic conception thus highlights the ways in which broad historical, political, economic, cultural, and social forces enable some individuals to exercise power over others, or inculcate certain abilities and dispositions in some actors but not in others.”
Även här, menar Allen, fokuserar teoretiker antingen på det ena eller andra alternativet, blandar dem eller ser dem som komplement till varandra.

Varför är då maktbegreppet, för att låna en fras av Lukes, ”i grunden omstritt”? Allen menar att det dels beror på att maktbegreppet är kontextbundet – vilket begrepp man väljer att använda beror på vad man studerar – men refererar också till Lukes tanke att vårt sätt att tänka på makt kan påverka existerande maktstrukturer t.ex. genom att förstärka, utmana, demaskera eller undergräva dem. Därför är metodologiska och konceptuella frågeställningar kring makt oundvikligen politiska, och därmed också i grunden omstridda (Lukes 2005, min kursivering).
”Tanken att föreställningar om makt i sig själva formas av maktrelationer”, skriver Allen, ”ligger bakom att många feminister hävdar att det inflytelserika konceptet ‘makt-över’ i sig själv är ett resultat av manlig dominans.”
Kanske är det delvis på grund av detta som Foucaults öppnare maktbegrepp, som vi skall se i nästa artikel, har haft ett så stort inflytande på många feministiska teoretiker, som t.ex. Judith Butler. Och kanske kan en påstå att Lukes sökande efter ett maktbegrepp som kan användas just för att studera situationer av ”makt-över” får honom att dras mot en mer manligt dominerad historieskrivning där många feministiska perspektiv på makt inte får plats.

 

Feministiska angreppssätt

Här följer en ytterst komprimerad genomgång av Amy Allens strukturering av olika feministiska angreppssätt visavi maktbegreppet.Jag har alldeles säkert missat viktiga bitar i den. Därtill är den sammanställd i hast. Här hittar du källan till texten.

1. Makt som resurs: liberala feministiska angreppssätt

Makt kan här förstås som en ”god” resurs som för närvarande är ojämlikt fördelad mellan kvinnor och män. Målet är att fördela makten rättvist. Man hittar denna uppfattning hos de feminister som Allen kallar liberala, som Okin och Mill. Kritik: Iris Marion Young hävdar att makt inte är något som kan ägas och att denna distributiva modell inte hjälper oss att förstå dominansens strukturella egenskaper. I stället måste makt betraktas som en dynamisk egenskap som visar sig i handling.

2. Makt som dominans

Makt som dominans behandlar ”dominans-relationer” som kan uttryckas som t.ex. förtryck, patriarkat eller underkastelse, eller med andra ord: orättfärdiga ”makt-över-relationer”. Allen delar upp detta angreppssätt i flera underkategorier.

2.1 Fenomenologiska feministiska angreppssätt

Allen tar Simone de Beauvoirs Det andra könet som ett utmärkt exempel på ett fenomenologiskt angreppssätt. ”Beauvoirs text levererar en briljant analys av kvinnans situation: de sociala, kulturella, historiska och ekonomiska villkor som definierar deras existens”.

2.2 Radikala feministiska angreppssätt

Allen skriver: ”radikala feminister tenderar att förstå makt som en dyadisk relation av dominans och underkastelse, ofta i analogi med herre/slav-relationen.” Skillnaden mellan könen är inte biologiskt utan definierad av motsatsparet makt/maktlöshet. ”MacKinnon, liksom Judith Butler och andra kritiker … anser att könsskillnader … är socialt konstruerade och formade av maktrelationer.” Kritiker menar att denna uppdelning förnekar kvinnor möjligheten att agera (agency). Frye vidhåller att all feminism värd namnet kräver separatism.

2.3 Socialistiska feministiska angreppssätt

Dominans förstås som klassförtryck i den traditionella Marxistiska synen på makt. Den andra vågens feminister kritiserade marxismen för könsblindhet. En lösning är ”Dual systems theory” som tar hänsyn både till könsförtryck och klassförtryck. Young kritiserar detta angreppssätt eftersom det tillåter marxismen att behålla sin form och vill i stället se en sant feministisk historisk materialism. Hartsock kritiserar den traditionella samhällsvetenskapens maktbegrepp eftersom den utgår från de dominerandes perspektiv. ”Den feministiska uppgiften, enligt Hartsock, är att återkonceptualisera maktbegreppet från ett specifikt feministiskt perspektiv, som grundas i kvinnors erfarenheter … vilket skulle kunna peka på en förståelse av makt bortom den som beskriver makt som makt över andra.”

2.4 Intersektionella angreppssätt

”Målet med intersektionella teorier är att utveckla ett ramverk för att analysera makt som omfattar kön, klass och ras-baserad underkastelse och deras komplexa sammankopplingar. Begreppet uppstod ur en kritik från färgade feminister av existerande feministiska föreställningar om makt”. ”En del teoretiker har påpekat att begreppet intersektionalitet i första hand kan härledas till det aktions-teoretiska perspektivet.”

2.5 Poststrukturalistiska feministiska angreppssätt

De flesta arbeten om makt av post-strukturalistiska feminister har varit inspirerade av Foucaults ”mellanperiod” (Foucault 1977, 1978, 1980). Ett klassiskt citat från denna period är: “Power is everywhere, not because it embraces everything, but because it comes from everywhere” (1978). Foucault menar under denna period att makt först och främst är en produktiv kraft: den producerar verklighet, domäner av objekt och sannings-ritualer. Och makt producerar subjekt, subjektiverar människor. Allen menar att det inte är konstigt att så många feminister, som t.ex. Butler, Bordo och Bartsky, influerats av Foucaults maktanalys: eftersom hans ”fokus på den moderna maktens lokala och kapillära natur resonerar med feministiska ansträngningar att omdefiniera det politiska, ansträngningar som kan sammanfattas med slagordet: ‘det personliga är politiskt’.” Ex. Bartky har jämfört Foucaults beskrivning av den självkontroll och självövervakning som skapas av panopticon med kvinnors kroppsliga självmedvetenhet.
Foucaults maktanalys har också kritiker bland feminister. Nancy Fraser menar att Foucaults brist på normativa uttalanden gör att han inte kan förklara varför man bör kämpa mot dominans och vad som är fel med den makt/kunskaps-regim som han beskriver. Nancy Hartsock ifrågasätter värdet av Foucaults maktbegrepp som ett analysverktyg och menar att han analyserar makten från kolonisatörens och inte den kolonialiserades perspektiv.

2.6 Analytiska feministiska angreppssätt

Ett helt annat metodologiskt perspektiv än det poststrukturella är det analytiska. Ett exempel är Ann Cudds bok ”Analyzing Oppression” från 2006. Cudd anser att strukturell rational choice theory är det bästa ramverket för att analysera förtryck eftersom man kan undvika antaganden om individuella aktörers psykologi.

3. Power as Empowerment

Allen: ”en betydelsefullt spår när det gäller feministisk teori om makt utgår från att föreställningen att ‘makt-över’, dominans och kontroll är implicit ‘maskulinistiska’. För att undvika sådana konnotationer så har många feminister med varierande teoretisk utgångspunkter argumenterat för en åter-konceptualisering av makt som kapacitet eller potential, och specifikt kapaciteten att bemäktiga eller förändra sig själva eller andra. Sålunda förstår dessa feminister makt som makt-att snarare än makt-över.” Bland dessa hittar vi Luce Irigaray och Hélène Cixous, Sarah Lucia Hoagland och Nancy Hartsock.
Allen citerar Miller (Miller 1992, 247–248): “Det finns ett enormt värde i att kvinnor vägrar att använda den nuvarande föreställningen om makt och dess användning. Kvinnor vill troligen snarare vara mäktiga på ett ett sådant sätt som samtidigt stärker snarare än förminskar andras makt.” Hon pekar också på Mary Parker Follett’s distinktion mellan begreppen ‘makt-över’ och ‘makt-med’.

Läsningar (S. Lukes, Power – a Radical View, 1974)

 

Under året har jag experimenterat med att tolka läsningar av akademiska texter i diagramform och eftersom jag har spenderat en del tid med att reda ut den kanonad av begrepp som flödar ut Steven Lukes text Makt – ett radikalt synsätt från 1974 så har det tyckts fullt rimligt att ordna och beskriva den begreppsfloran i diagramform  även om tolkningen förstås blir ytterst schematisk. Däremot är knappast valet av en cirkulär form logisk i sammanhanget; det cirkulära, repeterande, återkommande är inget som jag hittar något direkt stöd för i boken. Däremot formulerar Lukes ett slags successiv utveckling av maktbegreppet från Robert Dahls definitioner, via Bachrach och Baratz invändningar till hans egen teori. Arendt och Parsons teorier om makt är snarare att betrakta som ett slags antiteser till Lukes maktbegrepp. Men nu får det vara nog med brasklappar. Sätt Lukes-cirkeln i rotation och ha en bra helg!

Tidigare texter om Steven Lukes Makt – ett radikalt synsätt och Maktens tre ansikten: Del 1, Del 2, Del 3

 

Readings (S.Lukes, Power - a Radical View, 1974), study

Readings (S.Lukes, Power – a Radical View, 1974), study

Text

Steven Lukes: Makt – ett radikalt synsätt

detail-0883

Under de senaste dagarna har jag fått tillfälle att återvända till sociologen Steven Lukes bok Maktens ansikten från 2004. I boken återpubliceras hans berömda text Power – a radical view som först gavs ut 1974. Den åtföljs av två nyskrivna kapitel där han utvecklar och reviderar delar av sin tidigare teori och för in senare forskning på området, inte minst de inflytelserika teorier som presenterats av Michel Foucault.

Jag kommer här att fokusera på Power – a radical view. Denna korta men inflytelserika text är på sätt och vis ett inlägg i en debatt om makten i det amerikanska samhället på 60 och 70 talet som i korthet utgick från frågan om huruvida USA styrdes av en elit eller inte. Man kan förstå att detta var en känslig fråga i ett land vars medborgare är så stolta över sin konstitution och som ser sig som frihetens banerförare.

I samband med denna debatt genomförde Robert Dahl en undersökning av maktfördelningen i New Haven som publicerades i boken Who Governs? från 1961. Dahl studerade beslutsprocesser och utfallen av politiska beslut i kommunen och kom till slutsatsen att en mångfald av grupper influerade utgången av besluten och att man därför inte kunde säga att New Haven styrdes av en politisk elit.

Dahls studie väckte mycket uppmärksamhet, men fick också en hel del kritik. Peter Bachrach och Morton J Baratz menade i sin artikel Maktens två ansikten (1962) och senare studier att det inte räcker med att studera fattade beslut och vem som segrat i dem utan att man också måste ta hänsyn till de frågor som inte hamnar på dagordningen, s.k. icke-beslutsfattande, om man ska få en rättvis bild av maktförhållanden inom en specifik sfär.

Steven Lukes går ytterligare lite längre i Power – a radical view. Även om han i stora drag har en liknande definition av makt som Dahl och Bachrach & Baratz så kritiserar han deras metodologi och definitioner på några avgörande punkter.

För det första anser han att det inte räcker med att inkludera ”iakttagbara konflikter” i maktbegreppet utan man även bör inkludera ”latenta konflikter” – det vill säga sådana konflikter som ännu inte manifesterat sig i form av öppen konkurrens eller hot om sanktioner från en dominerande part. För det andra vill Lukes också tillskriva kollektiva aktörer (stater, företag, intressegrupper) makt. Med dessa två utvidningar av maktbegreppet kan man, menar han, få en mycket mer rättvisande bild av hur individuella och kollektiva aktörer kan försöka kontrollera den politiska dagordningen genom att undvika obekväma frågor och beslut.

Lukes är mycket medveten om svårigheterna i att analysera beslut som inte har fattats och händelser som inte har hänt och ägnar en hel del utrymme åt att resonera kring hur sådana scenarier kan studeras och hur man bör förhålla sig till dem. Hans paradexempel på att icke-beslut kan studeras på ett trovärdigt sätt är Matthew Crensons studie The Un-politics of Air pollution: A Study of Non-Decisionmaking in the Cities från 1971 som undersöker hur staden Gary med det dominerande företaget US Steel i många år lyckade förhala genomförandet av akuta miljöåtgärder genom icke-handling och icke-beslutsfattande.

Det som också gör den här boken så läsvärd är att Lukes tar upp radikat andra definitioner av makt än hans egen. Två exempel är Hanna Arendt och Talcott Parsons för vilka makt framför allt är en kollektiv egenskap och inte en individuell, och som är ovilliga att jämställa makt med tvång eller våld (Arendt: ”Våldet kan alltid slå ned makten – ur gevärsmynningen flyter den effektivast tänkbara befallningen”. Parsons:  ”Hot om tvång och våld som saknar legitimitet eller rättfärdigande [bör] strängt taget inte räknas som maktutövning”.) utan förknippar begreppet snarare med samagerande och delegerande.

Power – a radical view känns, trots att den är skriven för fyrtio år sedan, väldigt aktuell (vilket säkert delvis har att göra med Henrik Gundenäs utmärkta översättning från 2008), inte minst när det gäller den svenska politiken. Jag tänker till exempel på PR-byråernas fasta grepp om opinionshanteringen på den politiska arenan som inte sällan grumlar frågan om vems intresse som står i fokus och vilka frågor som medvetet hålls borta från dagordningen. Jag tänker på de konspirationsteorier som tenderar att segla utmärkt på grumliga vatten och som göder den populism som manifesteras i politikerförakt och svepande uttalanden om eliternas makt.

Lukes teorier om hur man kan studera latenta konflikter, den politiska dagordningen och det som utesluts från den, har förvisso sina luckor, oklarheter och filosofiska klurigheter men erbjuder trots det möjliga vägar och verktyg att på ett vetenskapligt sätt undersöka det som tenderar att förbli outtalat och obeslutat i maktförhårhållanden.

Tidigare inlägg
http://blog.maktverktyg.com/2009/10/en-utmarkt-vagkarta-till-olika-maktteoretiska-synsatt.html
http://blog.maktverktyg.com/2009/10/makten-over-tanken.html

Läsning
Robert Dahl, Who Governs?
Steven Lukes, Maktens ansikten, Daidalos 2008

Makten över tanken

Apropå gårdagens inlägg om Lukes vill jag bara passa på och tipsa om det här inlägget från Erik Thalin som förklarar Lukes teori om ”maktens tredje dimension” på ett alldeles utmärkt sätt. Jag tar mig här friheten att citera ett långt stycke:

Lukes tredje maktdimension, makten över tanken, handlar om makt att hindra latenta konflikter från att bli faktiska. Detta är också den mest kraftfulla typen av maktutövning. ”[T]he most effective and insidious use of power is to prevent such conflict from arising in the first place.” Om det finns en latent konflikt mellan två aktörer ligger det i den dominerande – eller starka – aktörens intresse att hindra den dominerade – eller svaga – aktören från att inse att det finns en konflikt. Det ligger också i den starka aktörens intresse att inför sig själv förneka konflikten.

Att tala om makt över tanken innebär alltså att man erkänner strukturella maktförhållanden. Det finns grupper i samhället som systematiskt utövar makt över andra grupper genom att – medvetet eller omedvetet – förneka att det finns konflikter mellan dessa grupper. Ett exempel skulle kunna vara det patriarkala förtrycket av det kvinnliga kollektivet där två grupper, kvinnor och män, står inför en konflikt som den starka gruppen vill hålla latent och den svaga gruppen vill konkretisera och göra till en faktisk konflikt. Liknande exempel på latenta konflikter kan man tänkas hitta mellan stad och land, nord och syd, rik och fattig, och så vidare.

Jag skulle vilja gå lite längre och påstå att vi människor upprätthåller ett tabu mot att öppet analysera och diskutera hur makten är strukturerad inom den grupp som vi tillhör. Att konkretisera ett maktförhållande innebär alltid en risk att en öppen konflikt utbryter som kan resultera i en förskjutning i maktbalansen men också leda till att gruppen splittras. Därför måste man tiga och vägra att tala om hur makten i en relation är strukturerad. Detta skulle man, med Eriks ord, kunna kalla för det ”omedvetna förnekandet” av konflikten. Detta tabu kan förstås reproduceras i alla delar av en organisation. Den organisation som är genuint intresserad av en spridning av makten bör därmed vara ytterst uppmärksam på hur förnekandet av konfliktperspektivet gestaltar sig i dess egen hierarki.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

En utmärkt vägkarta till olika maktteoretiska synsätt


Under hösten har jag umgåtts med en av maktteorins klassiker, nyutgåvan av Steven Lukes essä ”Makt; ett radikalt synsätt”, som gavs ut första gången 1974 då den blev både uppärksammad och tämligen kritiserad. För några år sedan gav Lukes ut essän på nytt med två nya kapitel där han korrigerar och utvidgar sina tidigare teorier. Boken finns också på svenska med titeln ”Maktens ansikten” översatt av Henrik Gundenäs och utgiven på Daidalos förlag.

Lukes kanske största bidrag till vår förståelse av maktbegreppet är att han 1974 inför vad han kallar en maktens ”tredje dimension” i en debatt som då pågick USA som handlade om demokrati och elitstyrning där han framför allt betonar vikten av att ”uppmärksamma sådana maktaspekter som inte är direkt iakttagbara”. Den tredje dimensionen handlar om de frågor som ligger till grund för våra till synes valfria handlingar, hur de definieras och av vem, något som man också skulle kunna kalla för ”dagordningen” eller ”diskursen” för att prata Foucaultska.

I de två kapitel som tillkommit i nyutgåvan har Lukes ambitionen att försöka bredda diskussionen om maktbegreppet utifrån den första essän och ytterligare fördjupa några av de teman som ingick i den.

Maktens ansikten är en fascinerande läsning som i sig själv rymmer hela sjuttiotalets debatt om maktbegreppet. Lukes tvekar inte att i detalj jämföra sina egna teorier med andra teoretikers uppfattningar och boken blir därmed en utmärkt vägkarta till olika maktteoretiska skolor. Lukes hinner på 150 sidor att beröra begrepp som dominans och inflytande, frågan om maktbegreppet är omstritt eller ej, hur det bör användas och radikala maktbegrepp som den tidige Foucaults, som ligger ganska långt i från hans egen. Här presenteras ett stort antal kända och mindre kända maktteoretikers idéer, som analyseras och vägs med precision mot varandra. Det är kort sagt en oumbärlig bok för den som vill ta del av en bred genomgång av maktbegreppets alla facetter.

Det här är en bok som bör studeras ingående. Själv har jag bara börjat. Mer läsning hittar man här:

Steven Lukes hemsida
Om Steven Lukes på Wikipedia
Maktens ansikten på adlibris (ISBN: 9171732764) och Daidalos förlag
”Lukes’ Radical View of Power Redux: Is It Still Compelling?” En kritik av nyutgåvan

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,