Kategoriarkiv: Hannah Arendt

Feminism och makt

Publicerat den av — Lämna ett svar

Under det år som jag har umgåtts med Steven Lukes bok Maktens ansikten så har jag saknat ett viktigt perspektiv: det feministiska. Boken är fylld till bredden med referenser till andra tänkare, men få av dem är kvinnor. Här återkommer visserligen referenser till Hannah Arendts inflytelserika texter i frågan och Lukes lyfter också fram Susan Bordo och ytterligare några namn. Vill man förstå hur maktbegreppet utvecklats och analyserats i en feministisk kontext får man alltså vända sig till en annan källa.

Till min glädje hittade jag nyligen några googlingar bort en föredömligt organiserad och tämligen översiktbar sammanställning på detta tema av filosofen Amy Allen i Stanford Encyclopedia of Philosophy som också skrivit flera böcker om makt och feminism. Den som vill dyka rätt ned i hennes text bör förstås gå direkt till källan. Läs annars gärna nedanstående sammanfattning av huvuddragen i hennes artikel. Här går jag igenom Allens introduktion (som f.ö. innehåller intressanta kategoriseringar av maktbegreppet) och jag kommer följa upp med ytterligare en artikel om hennes genomgång av de feministiska tankelinjerna om makt (Per Herngren har också en liknande genomgång på sin blogg som jag ska titta närmre på vid tillfälle).

Även Allen konstaterar inledningsvis att det är anmärkningsvärt att maktbegreppet så sällan diskuteras explicit i feministiska texter trots att konceptet uppenbarligen är centralt för feministiska teorier (”exceptions include Allen 1998, 1999, Hartsock 1983 and 1996, Yeatmann 1997, and Young 1992”). Hon identifierar tre sätt på vilket feminister har konceptualiserat makt: som en resurs som kan (åter)distribueras, som dominans och som bemäktigande (empowerment).

Hon börjar med att beskriva huvudspåren i efterkrigstidens maktteori och inleder med de likartade definitioner av makt som framförs av Dahl, Lukes, Baratz och Bachrach m.fl. som i grunden utgår ifrån tesen ”A exercises power over B when A affects B in a manner contrary to B’s interests” (Lukes 1974). Hon menar att även Foucaults inflytelserika makt-teorier har en liknande utgångspunkt men med en helt annan filosofisk bakgrund.

Två varianter av maktbegreppet (som också diskuteras utförligt i Maktens ansikten) är ”makt-över” och ”makt-att”, där ”makt-över” inbegriper föreställningar om dominans och tvångsmakt medan ”makt-att” snarare handlar om potential att agera. Många makt-teoretiker väljer att fokusera på något av begreppen. Foucault, menar Allen, befattar sig mestadels med ”makt-över” medan Arendt helt utesluter våld och dominans ur sitt maktbegrepp och ser makt enbart som potential att agera.

Ett annat sätt att dela upp den filosofiska litteraturen om makt är enligt Allen att skilja på aktions-teoretiska och systemiska/konstitutiva föreställningar om makt. Det aktions-teoretiska perspektivet fokuserar på aktörer och deras dispositionella möjligheter att agera (Lukes, Dahl etc.), och det systemiska/konstitutiva på de systematiska, strukturella möjligheterna att agera (det vi ibland kallar för strukturell makt).
”The systemic conception thus highlights the ways in which broad historical, political, economic, cultural, and social forces enable some individuals to exercise power over others, or inculcate certain abilities and dispositions in some actors but not in others.”
Även här, menar Allen, fokuserar teoretiker antingen på det ena eller andra alternativet, blandar dem eller ser dem som komplement till varandra.

Varför är då maktbegreppet, för att låna en fras av Lukes, ”i grunden omstritt”? Allen menar att det dels beror på att maktbegreppet är kontextbundet – vilket begrepp man väljer att använda beror på vad man studerar – men refererar också till Lukes tanke att vårt sätt att tänka på makt kan påverka existerande maktstrukturer t.ex. genom att förstärka, utmana, demaskera eller undergräva dem. Därför är metodologiska och konceptuella frågeställningar kring makt oundvikligen politiska, och därmed också i grunden omstridda (Lukes 2005, min kursivering).
”Tanken att föreställningar om makt i sig själva formas av maktrelationer”, skriver Allen, ”ligger bakom att många feminister hävdar att det inflytelserika konceptet ’makt-över’ i sig själv är ett resultat av manlig dominans.”
Kanske är det delvis på grund av detta som Foucaults öppnare maktbegrepp, som vi skall se i nästa artikel, har haft ett så stort inflytande på många feministiska teoretiker, som t.ex. Judith Butler. Och kanske kan en påstå att Lukes sökande efter ett maktbegrepp som kan användas just för att studera situationer av ”makt-över” får honom att dras mot en mer manligt dominerad historieskrivning där många feministiska perspektiv på makt inte får plats.

 

Feministiska angreppssätt

Här följer en ytterst komprimerad genomgång av Amy Allens strukturering av olika feministiska angreppssätt visavi maktbegreppet.Jag har alldeles säkert missat viktiga bitar i den. Därtill är den sammanställd i hast. Här hittar du källan till texten.

1. Makt som resurs: liberala feministiska angreppssätt

Makt kan här förstås som en ”god” resurs som för närvarande är ojämlikt fördelad mellan kvinnor och män. Målet är att fördela makten rättvist. Man hittar denna uppfattning hos de feminister som Allen kallar liberala, som Okin och Mill. Kritik: Iris Marion Young hävdar att makt inte är något som kan ägas och att denna distributiva modell inte hjälper oss att förstå dominansens strukturella egenskaper. I stället måste makt betraktas som en dynamisk egenskap som visar sig i handling.

2. Makt som dominans

Makt som dominans behandlar ”dominans-relationer” som kan uttryckas som t.ex. förtryck, patriarkat eller underkastelse, eller med andra ord: orättfärdiga ”makt-över-relationer”. Allen delar upp detta angreppssätt i flera underkategorier.

2.1 Fenomenologiska feministiska angreppssätt

Allen tar Simone de Beauvoirs Det andra könet som ett utmärkt exempel på ett fenomenologiskt angreppssätt. ”Beauvoirs text levererar en briljant analys av kvinnans situation: de sociala, kulturella, historiska och ekonomiska villkor som definierar deras existens”.

2.2 Radikala feministiska angreppssätt

Allen skriver: ”radikala feminister tenderar att förstå makt som en dyadisk relation av dominans och underkastelse, ofta i analogi med herre/slav-relationen.” Skillnaden mellan könen är inte biologiskt utan definierad av motsatsparet makt/maktlöshet. ”MacKinnon, liksom Judith Butler och andra kritiker … anser att könsskillnader … är socialt konstruerade och formade av maktrelationer.” Kritiker menar att denna uppdelning förnekar kvinnor möjligheten att agera (agency). Frye vidhåller att all feminism värd namnet kräver separatism.

2.3 Socialistiska feministiska angreppssätt

Dominans förstås som klassförtryck i den traditionella Marxistiska synen på makt. Den andra vågens feminister kritiserade marxismen för könsblindhet. En lösning är ”Dual systems theory” som tar hänsyn både till könsförtryck och klassförtryck. Young kritiserar detta angreppssätt eftersom det tillåter marxismen att behålla sin form och vill i stället se en sant feministisk historisk materialism. Hartsock kritiserar den traditionella samhällsvetenskapens maktbegrepp eftersom den utgår från de dominerandes perspektiv. ”Den feministiska uppgiften, enligt Hartsock, är att återkonceptualisera maktbegreppet från ett specifikt feministiskt perspektiv, som grundas i kvinnors erfarenheter … vilket skulle kunna peka på en förståelse av makt bortom den som beskriver makt som makt över andra.”

2.4 Intersektionella angreppssätt

”Målet med intersektionella teorier är att utveckla ett ramverk för att analysera makt som omfattar kön, klass och ras-baserad underkastelse och deras komplexa sammankopplingar. Begreppet uppstod ur en kritik från färgade feminister av existerande feministiska föreställningar om makt”. ”En del teoretiker har påpekat att begreppet intersektionalitet i första hand kan härledas till det aktions-teoretiska perspektivet.”

2.5 Poststrukturalistiska feministiska angreppssätt

De flesta arbeten om makt av post-strukturalistiska feminister har varit inspirerade av Foucaults ”mellanperiod” (Foucault 1977, 1978, 1980). Ett klassiskt citat från denna period är: “Power is everywhere, not because it embraces everything, but because it comes from everywhere” (1978). Foucault menar under denna period att makt först och främst är en produktiv kraft: den producerar verklighet, domäner av objekt och sannings-ritualer. Och makt producerar subjekt, subjektiverar människor. Allen menar att det inte är konstigt att så många feminister, som t.ex. Butler, Bordo och Bartsky, influerats av Foucaults maktanalys: eftersom hans ”fokus på den moderna maktens lokala och kapillära natur resonerar med feministiska ansträngningar att omdefiniera det politiska, ansträngningar som kan sammanfattas med slagordet: ’det personliga är politiskt’.” Ex. Bartky har jämfört Foucaults beskrivning av den självkontroll och självövervakning som skapas av panopticon med kvinnors kroppsliga självmedvetenhet.
Foucaults maktanalys har också kritiker bland feminister. Nancy Fraser menar att Foucaults brist på normativa uttalanden gör att han inte kan förklara varför man bör kämpa mot dominans och vad som är fel med den makt/kunskaps-regim som han beskriver. Nancy Hartsock ifrågasätter värdet av Foucaults maktbegrepp som ett analysverktyg och menar att han analyserar makten från kolonisatörens och inte den kolonialiserades perspektiv.

2.6 Analytiska feministiska angreppssätt

Ett helt annat metodologiskt perspektiv än det poststrukturella är det analytiska. Ett exempel är Ann Cudds bok ”Analyzing Oppression” från 2006. Cudd anser att strukturell rational choice theory är det bästa ramverket för att analysera förtryck eftersom man kan undvika antaganden om individuella aktörers psykologi.

3. Power as Empowerment

Allen: ”en betydelsefullt spår när det gäller feministisk teori om makt utgår från att föreställningen att ’makt-över’, dominans och kontroll är implicit ’maskulinistiska’. För att undvika sådana konnotationer så har många feminister med varierande teoretisk utgångspunkter argumenterat för en åter-konceptualisering av makt som kapacitet eller potential, och specifikt kapaciteten att bemäktiga eller förändra sig själva eller andra. Sålunda förstår dessa feminister makt som makt-att snarare än makt-över.” Bland dessa hittar vi Luce Irigaray och Hélène Cixous, Sarah Lucia Hoagland och Nancy Hartsock.
Allen citerar Miller (Miller 1992, 247–248): “Det finns ett enormt värde i att kvinnor vägrar att använda den nuvarande föreställningen om makt och dess användning. Kvinnor vill troligen snarare vara mäktiga på ett ett sådant sätt som samtidigt stärker snarare än förminskar andras makt.” Hon pekar också på Mary Parker Follett’s distinktion mellan begreppen ’makt-över’ och ’makt-med’.

Hannah Arendt – Om Våld (3)

Publicerat den av — 1 kommentar ↓

arendt1-crop

Det här är den tredje och sista delen om Hanna Arendts bok ”On Violence”. Här hittar du del 1 och del 2

Få saker rör upp så mycket känslor som frågan om våldets roll i mänskliga förehavanden. I Sverige har frågan varit högaktuell under det senaste året; både när det gäller sammandrabbningar mellan polis och demonstranter av varierande politisk hemvist och i diskussionerna om hur vi bör förhålla oss till de kriser och krig som pågår i till exempel Ukraina och Mellanöstern. Det är inte svårt att läsa Hanna Arendts bok ”On Violence” med dessa skeenden i bakhuvudet – trots att den är skriven med 1968 års revolter och det kalla krigets kärnvapenhot i blickfånget.

Arendt sätter våldet i centrum för sin undersökning. Detta är alltså inte i första hand en politisk stridsskrift utan ett försök att förstå hur våld och makt hänger ihop – och vilket funktion våldet har i mänskliga samhällen. Trots att hennes sympatier och antipatier ibland slår igenom i texten är hon beundransvärt kylig i sina analyser. Möjligen kan man skönja en centristisk/liberal bias med vissa sympatier vänsterut.

En av hennes grundläggande koncept, som tål att upprepas, är att våld och makt är ett slags kommunicerande kärl. Det betyder, som jag skrivit tidigare, att makt, som en essens av regerande och därmed av politiken, står i ett slags omvänt förhållande till våldet som instrument. Där maktens legitimitet är svag och där maktstrukturerna är i upplösning kan våldet ta en större plats. Våld och hot om våld är med andra ord inte det yttersta tecknet på makt utan tvärtom ett tecken på att makten är i upplösning eller saknar legitimitet. Våld eller hot om våld är visserligen effektivt för att skapa omedelbar åtlydnad, men kan inte skapa makt eftersom makt enligt Arendt är möjligheten att agera och samagera (Se Del 2 för mer om hennes maktbegrepp). Våldet blockerar, kort sagt, denna möjlighet.

Kritik mot det organiska tänkandet

I bokens tredje del försöker Arendt att undersöka våldets rationalitet. Även om hon finner zoologernas förklaringsmodeller intressanta så vill hon visa att våldet varken är djuriskt eller irrationellt. Hon går också i skarp polemik mot de ”livs-filosofer” och politiska tänkare som hon menar försöker upphöja våldet som kreativ, produktiv kraft. Hennes udd riktas framför allt mot tänkare som Fanon, Sorel, Jouvenel och Pareto och deras förhärligande av våldet, men även Nietzsche, Bergson och Marx får sig en släng av sleven.

Hon framhåller att ingenting är farligare i politiska spörsmål än ”organiskt tänkande” där våld och makt tolkas biologiskt, vilket kan leda till att man rättfärdigar våld därför att man ser det som en kreativ livs-kraft. Organiska metaforer skulle kunna beskriva samhället som ”sjukt”, ett uppror som ”symptom” och våld som ett ”botemedel”. Med en liknande argumentation går hon till angrepp mot föreställningen att dödens utjämnande och sammansvetsande kraft skulle kunna användas för att bygga ett samhälle. Även om styrkan i erfarenheten av döden är obestridbar, skriver Arendt, är den ”kanske den mest antipolitiska erfarenhet som finns”. När det kommer till våldets praktik föredrar Arendt utan tvivel förnuftsmässiga argument.

Våld och rationalitet

När det gäller den förnuftsmässiga aspekten på våldets praktik för hon ett vindlande resonemang som jag skall göra mitt bästa för att sammanfatta.

Arendt menar att våld är instrumentellt, och som instrument är våld rationellt bara om det effektivt når det mål som kan rättfärdiga det. Eftersom vi inte säkert kan veta vilka konsekvenser våra handlingar får så kan våld bara vara rationellt om det försöker nå kortsiktiga mål. Våld kan vara rationellt när det utgår från ett raseri som kommer ur en upplevelse av missförhållanden, orättvisor och hyckleri – och då fungera som ett snabbt sätt att ”dramatisera missförhållanden” och få dem till allmännhetens medvetande. Ja, det kan till och med vara det enda sättet att balansera rättvisans vågskålar. Men detta val är förenat med mycket stora risker.

Våld leder till godtyckliga resultat. Användande av våld kan leda till att makten gör eftergifter i frågor av mindre betydelse, men är knappast effektivt för att få igenom långsiktiga strukturella förändringar.
Våld kan slå tillbaka i form av ökad repression och ett eskalerande våld från maktens sida, och i förlängningen etablerandet av nya våldsideologier.
Medlen riskerar alltid att överväldiga målen. Om man inte uppnår målen snabbt, riskerar man inte bara ett nederlag, utan att våldet, som praktik, introduceras i hela samhällskroppen.

Hennes slutsats beträffande våld som rationellt agerande är knappast hoppfull.
Att praktisera våld förändrar världen, precis som allt agerande, men den mest troliga förändringen är till en mer våldsam värld.

Våld och samhälle

Det finns en scen i dokumentären om Palme som biter sig fast. Olof Palme har som utbildningsminister åkt till kårhuset för att höra ockupanternas klagomål. En student talar från podiet om att ”systemet” håller på att kväva allt (citerat fritt från minnet)[1] på ett sätt som för mig låter som en klyscha. När jag läser ”On Violence” känns det som om jag får perspektiv på den här scenen. Hon menar att studentrevolterna i slutet på 60-talet var just ett uppror mot byråkratin och de stora partiapparaterna, som tycktes kväva alla möjligheter för mindre grupper att agera politiskt. I en fullt utvecklad byråkrati tar ingen ansvar. Att ingen regerar, skriver Arendt, innebär inte ett icke-regerande. Där vi alla är lika maktlösa har vi tyranni utan tyrann. Hon ser en värld som blivit för stor för sitt eget bästa, där tillväxtjakten lett till ohanterbara mass-samhällen med anonyma maktsfärer, samtidigt som det gemensamma monteras ned och miljön förstörs, och hon är benägen att tro att de våldsamma protesterna mot detta ”system” ytterst handlar om en frustration över svårigheterna att agera politiskt.

Hon pekar på att vetenskapens frammarsch tillåter oss att göra det otänkbara med förbehållet att vi inte längre kan göra det tänkbara. Det är lättare att skicka män till månen än att stoppa ett krig i ett litet, underutvecklat land långt borta (läs: Vietnam). Innebär inte det, frågar hon retoriskt, att makten har blivit impotent?

”Vi vet inte vart denna utveckling kommer att leda oss”, avslutar hon, ”men vi vet, eller borde veta, att varje minskning av makt är en öppen inbjudan till våld, om så bara därför att de som innehar makten känner att den glider dem ur händerna. Oavsett om de är regeringar eller regerade. Och de har alltid funnit det svårt att undvika frestelsen att ersätta makten med våld.”

*

Boken hos adlibris på svenska och engelska

1) hur var det nu med Palme-filmen? Nåja, mitt minne svek mig när det gäller den exakta formuleringen. Se själva avsnittet här:

Hannah Arendt – Om våldet (II)

Publicerat den av — 3 kommentarer ↓

Fortsättning. Del I hittar du här

I den första delen av On violence gav Hannah Arendt bakgrunden till sin undersökning om våldet som ett eget fenomen. I del II undersöker hon relationen mellan våld och makt, vilket leder henne till att försöka definiera begreppet makt. Som vi så småningom kommer att se så skiljer sig hennes syn på makten en hel del från sådana tänkare som t.ex. Steven Lukes.

Arendt tycker sig se att det finns konsensus bland politiska teoretiker, både till höger och vänster, att se våld som inte varande något annat än den mest flagranta manifestationen av makt. ”All politik är kamp om makten; den ultimata formen av makt är våld” (C. Wright Mills). Våld är alltså med denna definition en omistlig del av maktutövandet, en funktion av makt, och låter sig därmed blott motvilligt studeras som ett fenomen i sin egen rätt.

Och makt, visar det sig snart, tycks för många handla om instinkten att dominera (Jouvenel), en instinkt som ger den som gör andra till ett instrument för sin vilja ”ett ojämförligt nöje” (Sartre). Hos Weber och Voltaire finner hon citat där makt beskrivs som möjligheten att få andra att agera enligt min vilja – en definition som används i olika versioner än i dag. Jouvenel, igen, kopplar maktbegreppet till befallning och åtlydnad, och Arendt konstaterar torrt med en passning till Mao att ”om maktens essens handlar om hur effektivt befallningar åtlyds så finns ingen effektivare makt än den som växer ur en gevärsmynning”.

Istället går Arendt till Atenarna och Romarna för att hitta ursprunget till en definition av makt som inte bygger på en dominansrelation människor emellan, människors direkta makt över andra människor, utan på den legitimitet som folkets makt ger de styrande genom institutioner och lag. Och här närmar vi oss det som är en av Arendts viktiga poänger: nämligen att graden av våld i ett samhälle hänger samman med graden av legitimitet, stöd, som folket ”ger” de styrande (giltigt för såväl demokratier som monarkier och tyrannier). ”Tyranniet, som Montesquieu upptäckte, är därför den mest våldsamma och minst mäktiga regeringsformen”. Man skulle kunna säga att makt och våld är ett slags kommunicerande kärl för Arendt – men av två helt olika slag.

”Power corresponds to the human ability not just to act but to act in concert. Power is never the property of an individual; it belongs to a group and remains in existence only so long as the group keeps together. When we say of somebody that he is ’in power’ we actually refer to his being empowered by a certain number of people to act in their name.”

Makt, skriver Arendt, tillhör definitivt regerandets essens, våld gör det inte. ”Violence is by nature instrumental; like all means, it always stands in need of guidance and justification through the end it pursues.”

En av Arendts huvudsakliga poänger i denna bok är att makt, som en essens av regerande och därmed av politiken, står i ett slags omvänt förhållande till våldet som instrument. Där maktens legitimitet är svag och där maktstrukturerna är i upplösning kan våldet ta en större plats. Våld och hot om våld är med andra ord inte det yttersta tecknet på makt utan tvärtom ett tecken på att makten är i upplösning eller saknar en bred (historiskt baserad) legitimitet. Våldet å sin sida kräver rättfärdigande som baseras på framtida mål.

”Violence”, skriver Arendt, ” can always destroy power; out of the barrel of a gun grows the most effective command, resulting in the most instant and perfect obedience. What never can grow out of it is power.”

Hannah Arendts ”On violence” (1)

Publicerat den av — 3 kommentarer ↓

Hannah Arendt, drawing by Jon BrunbergTrots att Hannah Arendts skrift ”On violence” (Om våld på Svenska) från 1970 relaterar till specifika historiska skeenden (framför allt studentrevolterna i slutet på 60-talet) och det kalla krigets överhängande hot om kärnvapenkrig, så är det frestande att försöka sätta hennes teser i en samtida Europeisk kontext där frågan om våldet tycks aktuellare än på länge, både på mellanstatlig och lokal nivå.

Det som gör att jag tycker att Arendts bok så intressant är hennes ambition att sätta våldet i centrum för sin undersökning snarare än att ge det en marginell betydelse som ett medel för, eller en funktion av, politisk eller ekonomisk utveckling – som hos Clausewitz (”krig är blott en fortsättning på politiken fast med andra medel”) och Engels (”våldet är en accelerator för ekonomisk utveckling”). Hon hävdar att sådana kopplingar mellan krig och politik, eller våld och ekonomi inte längre är giltiga, och att teser som ”möjligheten att föra krig har blivit den primära strukturerande kraften i samhället” och att ”krig är den primära sociala ordningen” är mer relevanta än Clausewitz och Engels uppfattningar. Andra världskriget avlöstes inte av fred utan av ett permanent kallt krig och ”militärindustriella komplex”, kärnvapenhotet ställde tidigare ordningar på huvudet, naturvetenskapens utveckling blev ett hot mot mänskligheten. För att använda den ryske kärnfysikern Andrei Sakharovs ord (som Arendt citerar): ”Termonukleärt krig kan inte förstås som en fortsättning av politiken med andra medel – utan som ett medel för universellt självmord”. Kriget blev kort sagt oanvändbart som medel för politiken.

Vi må leva i en annan era i dag, bortom det kalla kriget. Men har vi verkligen lämnat föreställningen om det eviga kriget bakom oss? Även om Sovjetunionens dödsryckningar ledde till en rad mindre krig så fanns ändå förhoppningen om en mindre konfliktfylld värld där i gruset av Berlinmuren. Det varade inte länge. När tvillingtornen attackerades och raserades föreföll det som om starka krafter agerade för att skapa ett sådant permanent konflikttillstånd igen. Men det mötte kraftigt folkligt motstånd på hemmafronten och ett militärt motstånd på bortaplan som inte på något sätt kunde mäta sig med det kalla krigets monstruösa, episka dimension. Efter snart femton år av krig i Mellanöstern vet vi knappt ens vem kontrahenterna är längre, om vi ens bryr oss om det.

Vi må leva i en relativt fredlig era. Ändå förefaller det mig som om vi fortfarande är fast i de konfliktlösningar som det kalla kriget påbjöd. Trots att vi i Sverige i många fall förordar diplomatiska lösningar snarare än militära så lägger vi bara en bråkdel av resurser på att utveckla och arbeta med fredsskapande- och konfliktförebyggande åtgärder i jämförelse med vad som läggs på det militära försvaret. ”The world is over-armed and peace is under-funded”, som FN:s vice generalsekreterare Jan Eliasson så träffande formulerat det. Eller för att travestera Marget Tatcher: ”Det finns inga alternativ (till militära lösningar)”. Eller?

Det här är den första i en serie om tre bloggningar om Hannah Arendts ”On violence”:
Del II: http://blog.maktverktyg.com/2014/05/hannah-arendt-om-valdet-ii.html
Del III: http://blog.maktverktyg.com/2014/09/hannah-arendt-om-valdet-3.html

Påannonseringar av Hannah Arendts "Om våldet"

Publicerat den av — Lämna ett svar

Hannah Arendts bok ”Om våld” som skrevs 1969, som ett svar på den tidens revolutionära rörelser och kanske speciellt i polemik mot dåtidens motståndsideologer som har kommit ut på svenska på Daidalos förlag. Det är en intressant liten bok som är högaktuell. Jag håller just nu på med att samläsa den tillsamans med Walter Benjamins ”En liten kritik mot våldet” och Slavoj Zizeks ”Violence”, och får anledning att återkomma. Helsingborgs Dagblad har i dag en artikel om boken. En annan intressant påannonsering har Erik Wallrup i SvD den 4/2 i år, även om artikeln innehåller en del ointressant, och rent felaktigt, raljerande om ”de intellektuellas” användande av Foucault och Weber.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,