Kategoriarkiv: fredsfrågor

Jag tänker på förhandlingar

Publicerat den av — Lämna ett svar

Idag tänker jag på förhandlingar. Förhandlingar som havererar, återuppstår och havererar igen (som de om LAS). Men också förhandlingar som plötsligt, efter två år, resulterar i konkret handling (som den fångutväxling mellan stridande parter i Jemen som var en del av Stockholms-avtalet som slöts i december 2018 – men som först nu genomförts). Och kanske framför allt om förhandling som den representativa politikens ratt, växellåda, gas och broms.

En demokrati utan förhandlingar går inte att föreställa sig. Det är diktatorernas och despoternas politik. En politik för de som tänker att allt kan avgöras med en signatur eller en befallning, på slagfältet eller med nävarna. Det är inte på något sätt min kopp te.

https://twitter.com/KevinCChang/status/1317124376618274818?s=20

PS. Stockholms-avtalet borde för övrigt heta Rimbo-avtalet eftersom förhandlingarna fördes på en herrgård(?) i den lilla Uppländska orten. DS.

Vad har babypuder med IS och Talibanerna att göra?

Publicerat den av — Lämna ett svar

Använder du babypuder? Då finns risken att du stöttar islamistiska rebellgrupper i Afghanistan.

Samhället omvandlas. Under bara några decennier har världens rikare länder tagit steget mot en genomgripande digitalisering och internetifiering där elektroniska produkter spelar allt större roll för de tjänsteekonomier som växer fram. Samtidigt som vi siktar mot en grön omställning där elektroniken och inte minst transportsektorn är i stort behov av lagring av elektricitet i batterier.

Men det är en omställning som har en mörk baksida i form av en informell gruvindustri som präglas av våld, slaveri och andra brott mot mänskliga rättigheter, och föroreningar som hotar både människa och natur. En industri som producerar mineraler som letar sig in i varukedjorna på ett sätt som gör mineralernas ursprung oerhört svåra att spåra, vilket innebär att vi kan förutsätta att de flesta elektroniska apparater vi har i våra hem och använder dagligen, från diskmaskiner till barnens paddor innehåller konfliktmineraler.

Men det handlar inte bara om mineraler för elektronik. I Afghanistan strider just nu den Islamiska Staten (IS-KP) med Talibanerna om kontroll av utvinningen av talk, en mineral som används i allt från babypuder och smink till färg. Talket ”exporteras” till Pakistan och därifrån till USA, Europa och övriga världen. Inkomsternas storlek är oklara men finansierar utan tvivel rebellgruppernas krigsinsatser i Afghanistan och göder därmed en av världens mest långvariga konflikter. Använder du babypuder? Då finns risken att du är med och finansierar kriget.

Organisationen Global Witness släppte nyligen en rapport om
talkets betydelse för beväpnade grupper i Afghanistan som visar att grupper som IS-KP och Talibanerna tjänar stora summor på utvinningen. Se videon nedan och läs Global Witness rapport TALC: THE EVERYDAY MINERAL FUNDING AFGHAN INSURGENTS.

Diagram från Global Witness rapport

De mäktiga stegen

Publicerat den av — Lämna ett svar

Det som hände i går på gränsen mellan Nord- och Sydkorea förefaller i dag som något oerhört för ett barn av kalla kriget som mig. Scenerna från den avmilitariserade zonen på gränsen mellan Nord- och Sydkorea när Kim Jong Un möter Moon Jae In måste betecknas som klassiska! Kanske, och förhoppningsvis, håller vi nu på och lägger det sista av det första kalla krigets konflikter på att till handlingarna.

I skenet från gårdagens ljud slog det mig att Kim Jong Un under hela denna tid sedan han ärvde makten från sin far kan ha spelat ett högt men smart geopolitiskt spel. Hans offensiva kärnvapenpolitik tycks nu som ett strategiskt drag för att visa styrka inför en kommande fredsförhandling samtidigt som satsningen kunnat tillfredsställa hans militärer och administration. För det är omöjligt att tänka sig att Kim Jong Un kunnat genomföra denna charmoffensiv utan ett brett stöd hos sitt militära ledarskap.

Det är naturligtvis inte så enkelt. Storpolitiska skeenden fungerar inte på det sättet. Beslut tas, genomförs och omvärderas utifrån den rådande situationen, och en aktör har sällan möjligheten att ensam sätta agendan. Men det sätt som Kim Jong Un plötsligt vänt på sina klackar och genomförde det välregisserade mötet med Moon Jae In med uppenbar glädje kan inte tolkas på annat sätt att detta är ett skeende som Kim arbetat på länge, och med entusiasm.

 

Johan Galtungs ”Transcend & Transform”

Publicerat den av — Lämna ett svar

TandT cover 1000 copyUnder sommaren har jag umgåtts med och grävt djupare i Johan Galtungs bok ”Transcend & Transform – an introduction to conflict work”. För er som inte känner Galtung så är det knappast en överdrift att påstå att han en gigant inom den akademiska disciplin som kallas för ”freds- och konfliktstudier” men han är också en erfaren fredsarbetare, rådgivare och förhandlare.

Transcend & Transform fokuserar på praktiskt konfliktarbete. Den innehåller beskrivningar av 40 konfliktsituationer och förslag på angreppssätt för finna hållbara och långsiktiga lösningar på dem. Boken inleds på mikronivå med några tämligen vardagliga mellan-mänskliga scenarier, fortsätter med konflikter inom samhällen och mellan stater, för att till sist landa i globala megakonflikter mellan ideologier och system. Trots att skillnaden när det gäller skala och konsekvenser är dramatiskt mellan de olika nivåerna så utgår i princip alla exemplen från en enkel teoretisk modell: ett koordinatsystem som definierar fem möjliga utfall, eller positioner, i en situation där man kan identifiera två målbilder som står i strid med varandra. För att kunna hänga med i bokens alla svängar tills dess att koordinatsystemets olika positioner satt sig i bakhuvudet rekommenderas en fusklapp som den nedan.

galtung cheatsheet-crop copy

I boken återkommer samma metod för att närma sig konflikterna i exemplen:

Först definieras de extrema positionerna (1) och (2) som innebär att två mål (eller utfall) helt utesluter varandra. Till exempel: A får allt och B ingenting (2) eller tvärtom (1). Den ene vinner och den andre förlorar. Men konflikten är inte löst och riskerar snarare att fördjupas och förvärras.

Sedan analyseras de andra positionerna. I position (3) drar sig båda parter tillbaka från samtalet. En eventuell lösning skjuts på framtiden. Inget har egentligen åstadkommits. Position (4) innebär en kompromiss där varje part får hälften av det man önskat. Ingen är egentligen helt nöjd och konflikten kvarstår i grunden.

Position (5) är Galtungs triumfkort: ett utfall som ger båda parter det de vill ha, vilket enligt honom är den bästa möjligheten att säkra en varaktig fred. För att nå dit behöver man överskrida konflikten (transcendens) och för att uppnå det måste konflikten troligen transformeras. Att transformera och överskrida konflikter är att skapa en ny verklighet, nya förutsättningar, och då behövs kreativitet. Men inte för mycket kreativitet!

Författaren är realist (om än en utopistisk sådan). Han påstår inte att modellen är en trollformel, tvärtom: han är tydlig med att koordinatsystemet inte kan appliceras på komplicerade konflikter, och att transcendens och transformation kräver både tid, envishet, vilja och öppenhet. Det finns situationer där en kompromiss eller tillbakadragande är det enda alternativet. Det finns ”djupa” strukturer, beteenden och kulturer som kan ställa upp otaliga hinder. Och inte minst: för att en konfliktarbetare skall kunna nå framgång krävs både erfarenhet, engagemang och sociala färdigheter. Koordinatsystemet är ett hjälpmedel, inte ett botemedel.

Boken utmanar föreställningen om att en fredsprocess i första hand handlar om en förhandling vars mål är en kompromiss. För Galtung är en kompromiss bara det näst bästa alternativet och ett halvfärdigt arbete! Den transcendenta positionen, menar han, kräver dialog snarare än förhandling. Dialogen utformas så att nya frågor uppstår och nya målsättningar framträder så att konflikten kan transformeras. Med hjälp av kreativitet, erfarenhet, sociala färdigheter och kunskap (inte minst om konfliktens och aktörernas ”djupa” struktur, beteende och kultur) kan dialogen hjälpa konfliktarbetaren att hitta förslag till nya, men ändå rimliga målsättningar och lösningar som kan bidra till fred, även på lång sikt.

Transcend & Transform är rik på aha-upplevelser. Inte minst när polletten dunsar dånande ned i backen vad gäller den ”femte dimensionen”. Fler än aspirerande ”konfliktarbetare” borde kunna läsa den. Exemplen spänner över en lång rad områden varav de flesta inte alls handlar om väpnade konflikter: även arbetsmarknad, otrohet, globalisering, val av flygplansstolar och försvarsalternativ m.m. avhandlas. Visst finns det saker att kritisera: här och där skymtar en mossig kvinnosyn fram; författaren slår ibland knut på sig själv i sina försök att vara lättläst; exemplen är lite väl många. De som hyllar kampen, starka män, hårda tag eller krig lär finna boken svårsmält. De som gillar liberala vänsterpositioner, feministisk utrikespolitik och fred med fredliga medel (titeln på en annan Galtung-bok) lär inte bli besvikna. Att Galtungs rykte fick sig en knäck 2012 tar visserligen en del glans av hans gloria, men sätter inga större käppar i hjulet för läsningen.

*

Om boken och mer läsning
Johan Galtung, Transcend and Transform, Puto Press 2004. Boken på adlibris
Transcend.org – institut skapat av Galtung

Konst och konflikthantering

Publicerat den av — Lämna ett svar

_1030275_s8

I Sven Westerlunds utställning Drina Valley Prospects, som visades på CFF i Stockholm för någon månad sedan, ruvar de magnifika landskapsbilderna i sina ljuslådor på fasansfulla berättelser om massmord och krigsförbrytelser. Den vackra, gröna dalen med sina massgravar. Flodkröken med sina döda och lemlästade kroppar. Tidens gång, skillnaden mellan då och nu, krig och fred, manifesterad i kontrasten mellan de förföriskt vackra fotografierna och det dokumentära videomaterial som loopas på små digitala fotoramar; kroppar som dras upp ur den strida strömmen. Här finns bilder som dokumenterar såren efter Bosnien-kriget för drygt ett decennium sedan och det svåra arbetet med att läka dem. Det är en utställning som jag har svårt att värja mig ifrån.

Jag ser utställningen under en programkväll med titeln ”Att berätta för att leva – om gestaltandets roll i försoningsprocesser”. Sven Westerlunds medarbetare Vildana Aganovic kämpar med sin berättelse om familjens flykt under kriget. Då och då måste hon pausa i berättandet som för att hålla sig samman. Rummet, åhörarna, bilderna håller andan i ett förtätat närvarande. Avståndet mellan nu och då krymper.

Johanna Selimovic Mannergren, forskare på Utrikespolitiska Institutet, hade innan dess föredömligt pedagogiskt berättat om komponenterna i freds- och försoningsprocesser efter väpnade konflikter och poängterat att dessa processer inte bara äger rum på juridiska och politiska ”platser” (i kommissioner, rapporter och tribunaler) utan också genom kulturen, t.ex. i skapandet av minnesmärken och i (populär)kulturen – och då ofta i informella processer och rum. Mannergren återkom till att ”tystnaden måste brytas” – att man pratar om det som hänt. Det kräver mod, en insikt om att sanningen är selektiv och en förståelse för vem som har makt att formulera berättelserna. Konsten, menade hon, kan hjälpa till att bryta tystnaden – och tog som exempel hur filmare i Bosnien tagit sig an kontroversiella berättelser och komplexa frågeställningar i kölvattnet efter kriget.


Ett utdrag ur kortfilmen Baggage av Danis Tanovic

I efterhand hade jag velat fråga hur hon ser på konstens roll i försoningsprocessernas ”formella” rum, som en naturlig del av det juridiska och politiska arbetet, för även mina exempel på sådana konstnärliga arbeten är få, med undantag från monument och minnesmärken, så är det fullt rimligt att föreställa sig en plats för konsten i sådana sammanhang. Folke Bernadotteakademin är ett exempel på en institution som har involverat kulturskapare i sitt arbete med freds- och försoningsprocesser *.

Därav skall man självfallet inte dra slutsatsen att de informella sammanhangen, scenerna och rummen bör underskattas, tvärtom: i en del fall kanske det till och med är just där som frön till fred och försoning har som störst möjlighet att gro.

 

* se t.ex. samtalsserien Konflikt och Kultur som jag medverkade i 2010

In med pacifisterna!

Publicerat den av — Lämna ett svar

fi-peace peace2

Röstsedeln är kastad. Den blev, efter moget övervägande, och genomgångar av partiprogram, klart och tydligt rosa. Möjligen blev jag själv förvånad över denna tydlighet. Jag har visserligen tyckt att Feministiskt Initiativ är ett högintressant parti ända sedan det äntrade den politiska scenen, men ändå tvekat att ge dem min röst tidigare.

Det finns förstås mer än en anledning till att rösten nu gick i rosa, men jag vill här lyfta en fråga som kanske tenderar att hamna lite i skymundan i den allmänna politiska debatten: en röst på F! är inte bara en röst för feminismen, utan också, som jag ser det, en röst för pacifismen. Och eftersom jag bestämt mig att ”fredspolitik” kommer att spela en viktig roll i mitt val av partifärg detta supervalår så kom detta att bli ett tungt vägande skäl.

Det är sant att F! själva inte använder ordet pacifism i sitt partiprogram (1). Däremot skriver de att de har en antimilitaristisk hållning. F! ser den rådande försvarspolitiken som en del av en patriarkal maktordning, och betonar vikten av att bryta patriarkala normer som bygger på dominans och våld.

För mig är det inte svårt att finna korn av pacifism i partiprogrammets försvars- och säkerhetspolitik. F! Skriver på sin hemsida att de:

”.. ska verka för en utveckling av global mänsklig säkerhet, bort från föreställningar om militär säkerhet. Det förutsätter stopp för militär upprustning, ett aktivt nedrustningsarbete, stopp för vapenexport samt omställning av krigsmaterielproduktion till civil produktion”.

Och att de

” … strävar efter att ”demontera hela den traditionella säkerhetspolitiken och istället fokusera på begrepp som exempelvis hållbar fred, kroppslig integritet, frihet att agera samt kvinnors, mäns och transpersoners rätt och frihet att vara autonoma individer i livets alla faser och rum”.

I partiprogrammet tar F! till exempel upp vikten av fredsbyggande och förebyggande av konflikter. De vill också att vapenexporten skall upphöra och att vapenindustrin skall ställa om till civil produktion. Det är med andra ord en tämligen radikal försvars- och säkerhetspolitik som väl egentligen saknar motstycke i svensk partipolitik. Visserligen har Miljöpartiet (haft) liknande målsättningar (2), som de smärtsamt fått justera i takt med att inflytandet i politiken ökat (se t.ex. försvarsuppgörelsen 2004).

Jag är inte så naiv att jag tror att antimilitarism kommer att bli en viktig valfråga eller att ett parti som vill ha inflytande kan driva frågan om en demontering av en traditionell säkerhetspolitik. Inte heller tror jag att F! kommer att prioritera frågan om man kommer in i EU-parlamentet (jag skulle förstås älska att ha fel). Jag är inte ens säker på att initiativ till riktigt omvälvande förändringarna i nedrustnings- och försvarspolitiken i en fredligare riktning kommer att komma från parlament eller regeringar.

Men jag ser det ändå som positivt om (ytterligare) ett parti med en ”antimilitaristisk hållning” skulle få större inflytande, både i EU och på nationell nivå. Om inte annat för att det gör det tydligt att en stor del av valmanskåren inte accepterar den rådande försvarspolitiska ordningen (3).

*

Bilder (båda av undertecknad) från ovan: Grafik med CND:s peace-symbol och ett plakat från F!:s första maj-tåg i år.

Noter: 1) Twittrande mellan mig och Veronica Svärd med anledning av det här blogginlägget

twitter fi

2. Se: http://www.mp.se/politik/fred-och-forsvar. MP:s förslag till en civil EU-Fredskår är också mycket intressant: http://www.mp.se/sites/default/files/pm_fredskar_140110.pdf

3. 1989 fick ett förslag att lägga ned försvaret stöd från mer än en tredjedel av den Schweiziska befolkningen i en folkomröstning. Se: Group for a Switzerland without Army (GsoA) http://gsoa.ch/english/

Hannah Arendts ”On violence” (1)

Publicerat den av — 3 kommentarer ↓

Hannah Arendt, drawing by Jon BrunbergTrots att Hannah Arendts skrift ”On violence” (Om våld på Svenska) från 1970 relaterar till specifika historiska skeenden (framför allt studentrevolterna i slutet på 60-talet) och det kalla krigets överhängande hot om kärnvapenkrig, så är det frestande att försöka sätta hennes teser i en samtida Europeisk kontext där frågan om våldet tycks aktuellare än på länge, både på mellanstatlig och lokal nivå.

Det som gör att jag tycker att Arendts bok så intressant är hennes ambition att sätta våldet i centrum för sin undersökning snarare än att ge det en marginell betydelse som ett medel för, eller en funktion av, politisk eller ekonomisk utveckling – som hos Clausewitz (”krig är blott en fortsättning på politiken fast med andra medel”) och Engels (”våldet är en accelerator för ekonomisk utveckling”). Hon hävdar att sådana kopplingar mellan krig och politik, eller våld och ekonomi inte längre är giltiga, och att teser som ”möjligheten att föra krig har blivit den primära strukturerande kraften i samhället” och att ”krig är den primära sociala ordningen” är mer relevanta än Clausewitz och Engels uppfattningar. Andra världskriget avlöstes inte av fred utan av ett permanent kallt krig och ”militärindustriella komplex”, kärnvapenhotet ställde tidigare ordningar på huvudet, naturvetenskapens utveckling blev ett hot mot mänskligheten. För att använda den ryske kärnfysikern Andrei Sakharovs ord (som Arendt citerar): ”Termonukleärt krig kan inte förstås som en fortsättning av politiken med andra medel – utan som ett medel för universellt självmord”. Kriget blev kort sagt oanvändbart som medel för politiken.

Vi må leva i en annan era i dag, bortom det kalla kriget. Men har vi verkligen lämnat föreställningen om det eviga kriget bakom oss? Även om Sovjetunionens dödsryckningar ledde till en rad mindre krig så fanns ändå förhoppningen om en mindre konfliktfylld värld där i gruset av Berlinmuren. Det varade inte länge. När tvillingtornen attackerades och raserades föreföll det som om starka krafter agerade för att skapa ett sådant permanent konflikttillstånd igen. Men det mötte kraftigt folkligt motstånd på hemmafronten och ett militärt motstånd på bortaplan som inte på något sätt kunde mäta sig med det kalla krigets monstruösa, episka dimension. Efter snart femton år av krig i Mellanöstern vet vi knappt ens vem kontrahenterna är längre, om vi ens bryr oss om det.

Vi må leva i en relativt fredlig era. Ändå förefaller det mig som om vi fortfarande är fast i de konfliktlösningar som det kalla kriget påbjöd. Trots att vi i Sverige i många fall förordar diplomatiska lösningar snarare än militära så lägger vi bara en bråkdel av resurser på att utveckla och arbeta med fredsskapande- och konfliktförebyggande åtgärder i jämförelse med vad som läggs på det militära försvaret. ”The world is over-armed and peace is under-funded”, som FN:s vice generalsekreterare Jan Eliasson så träffande formulerat det. Eller för att travestera Marget Tatcher: ”Det finns inga alternativ (till militära lösningar)”. Eller?

Det här är den första i en serie om tre bloggningar om Hannah Arendts ”On violence”:
Del II: http://blog.maktverktyg.com/2014/05/hannah-arendt-om-valdet-ii.html
Del III: http://blog.maktverktyg.com/2014/09/hannah-arendt-om-valdet-3.html

Nyårslöfte 2012: världsfred

Publicerat den av — Lämna ett svar
Jag vet, att försöka skapa fred i hela världen under ett år är ett ganska uselt nyårslöfte. Inte nog med att det är svårt i praktiken (och speciellt för en ensam konstnär med begränsade resurser), frågan är också om det ens är önskvärt i en värld där människors säkerhet helt uppenbart behöver försvaras mot diktatorer, frifräsande säkerhetstjänster och narkostaters vilt skjutande vapenmän. Trots dessa invändningar kan jag inte tycka annat än att världsfreden borde få något slags upprättelse efter alla dessa århundraden av ritualiserat dödande i maktens och folkens namn. Och kanske är tiden mogen i och med att antalet väpnade konflikter minskar i världen och att de blir mindre dödliga?
Trots mina låga förväntningar på att faktiskt kunna åstadkomma världsfred under detta år så tänkte jag ändå sätta igång och titta på om det finns människor och organisationer som faktiskt tar ordet världsfred i sin mun, vad de säger och skriver och vilka förslag de har att komma med. Men framför allt vad de gör för något för att förverkliga den drömmen. Ni kan förstås följa efterforskningarna här på bloggen.
Jag har förstås tjuvstartat arbetet redan. Det här är liksom inte en nyck framkallad av rikliga mängder nyårsskumpa utan ett arbete som jag övervägt att ta mig an under en längre tid. Redan under tiden med SOC (konstnärsgruppen) föreslog jag att vi skulle skapa fred mellan Israeler och Palestinier. Jag har deltagit i dialogmöten om kulturens roll i konflikthantering och börjat införskaffa litteratur på temat, gjort ett förslag till ett globalt krigsminnesmärke och är numera också stolt medlem i Svenska Freds. Så incitamenten och indikationerna finns där redan.
Jag har än så länge inte en susning om hur jag ska påbörja jobbet, men jag antar att det löser sig när jag börjar att nysta i saker och ting. En sak är i alla fall klar och det är att ni kommer att kunna följa arbetet här på bloggen.
God fortsättning!
Andra bloggares åsikter om , , , , , ,

En onsdag på Utrikespolitiska institutet

Publicerat den av — Lämna ett svar
Karin Stenström (m), Kent Härstedt (s), Nathalie Besèr (ui), Johanne Hildebrandt (journalist), Björn Holmgren (Swedepeace)

Karin Stenström (m), Kent Härstedt (s), Nathalie Besèr (ui)

Jag har tidigare skrivit om militärism som ideologi och om hur politiker och media i Europa och USA verkar vara vara oförmögna att se alternativ till militära lösningar när det gäller att hantera konflikter.
I Libyen-krisen följer media den svenska militära insatsen som vore det ett idrottsevenemang vi bevittnade (DN, Ny teknik), men tenderar att som i fallet med Afghanistan att helt glömma bort de insatser som görs av svenska hjälporganisationer, t.ex. Svenska afghanistankommitten, utan något som helst stöd från ISAF-styrkorna. Alltför få svenska politiker tycks vara intresserade av att på allvar, och i praktiken, vilja arbeta för fredliga lösningar på omvärldens konflikter genom att agera part i fredsförhandlingar.
Jag fick den här bilden bekräftad efter att ha varit på ett seminarium på Utrikespolitiska Institutet(UI) i onsdags. Seminariet, som var ett samarbete mellan UI och Svenska Freds och Skiljedomsföreningen (SFSF), försökte ringa in vilka möjligheter som finns att ingripa i konflkter på ett tidigt stadium (”early warning”) innan de eskalerar, och se vilka väpnade konflikter som skulle kunna blossa upp i världen under 2012, detta med anledning av att SFSF precis givit ut en rapport om detta kallad Utblick 2012. I panelen satt politiker, forskare, journalister och företrädare för fredsorganisationer, samt SFSF ordförande Christoffer Burnett-Cargill och UI:s rådgivare Nathalie Besèr, som modererade samtalet.
S-riksdagsmannen Kent Härstedt uttryckte en frustration över att så lite händer på den här fronten i regering och riksdag. Han berättade t.ex. att Sverige under den senaste tioårsperioden flera gånger blivit tillfrågad om att medla i pågående konflikter (Filippinerna, Södra Thailand och Sri Lanka togs som exempel) men att man alltid tackat nej. Någon påpekade att i fallet med Södra Thailand bodde till och med ledarskapet för den gerilla som var en av de stridande parterna i Göteborg vilket borde ha underlättat samtalen. Men icke, parterna fick nobben. Härstedt menade att han inte kunde se någonstans i världen där sverige var aktivt på det här området i dag och att ointresset finns både hos allianspartierna och i oppositionen.
Svenska freds ordförande Christoffer Burnett-Cargill, i sin tur, menade att det är anmärkningsvärt att svenska politiska institutioner i dag inte har en tydlig handlingsplan för hantering av konflikter på fredlig väg.
Det saknas däremot inte kunskap om hur man kan få indikationer på att en konflikt är på väg att eskalera och flera i panelen tog upp det nationsöverskridande samarbetet FAST (som lades ned 2008) där forskare och akademiker från 25 olika länder tillsammans samlade in och analyserade data som kunde skräddarsys för olika aktörer, t.ex. stater.
Å andra sidan, pekade någon ut, finns konflikthantering inbyggd i vissa biståndsprojekt, som en förutsättning för att kunna genomföra dem.
På det akademiska området, när det kommer till datainsamling och analys av konflikter och vapenhandel ligger Sverige fortfarande långt framme med världsledande institutioner som SIPRI och den forskning som bedrivs vid Uppsala universitet, och det finns personer i Sverige, som Peter Wallensteen, som har stor erfarenhet och kunskap om medlingssituationer, men inom politiken verkar man i de flesta läger helt ignorera de rop på hjälp som kommer från omvärlden och den kompetens som finns inom landet. Vi bryr oss inte ens längre om att bidra med trupp till FN:s fredsbevarande operationer (bara 21 av 84.000 FN-personal i detta avseende är svenskar enl. Aron Modig (kdu)).
Detta ointresse skickar signaler till omvärlden är att vi har accepterat de doktriner som förespråkar militär (”humanitär”) intervention och regimskifte med våld och att vi inte (längre) är intresserade av några andra alternativ att lösa konflikter på i vår omvärld. I mina ögon är det en sorglig utveckling att vi skyndar att mobilisera när NATO skramlar med vapnen men förhåller oss kallsinniga till länder och parter som faktiskt vill ha fred med varandra.
Hur kunde det bli så? Kanske har det att göra med polariseringen i västvärlden efter den 11 september att göra (”Den som inte är med oss är emot oss”), men inte ens det är en bra förklaring till att Sverige konsekvent tackar nej till att ta medlingsuppdrag och i stället bollar dessa vidare till Finland och Norge. Kanske är det en ekonomisk fråga som styrs av kärleken till marknaden mer än något annat – en känsla av att delta i militära operationer ledda av NATO är en bättre affär (vi får exportera mer vapen och använda de vi redan har) och därmed mycket sexigare än att avsätta en liten summa pengar för att sätta ett litet team på att skapa fred i en avlägsen region trots att de ekonomiska vinsterna troligen i längden blir större.

mer läsning:
Om seminariet på Swedepeace hemsida

Grattis till Sirleaf, Gbowee och Karman för fredspriset!

Publicerat den av — Lämna ett svar

Precis som många andra har jag ofta varit väldigt kritisk till den norska Fredspriskommitténs val av fredspristagare, som tycks ha velat ge priset åt alla utom de som rent konkret arbetat med fredsfrågor. I år kan jag bara buga och bocka inför deras beslut att tilldela Ellen Johnson Sirleaf, Leymah Gbowee and Tawakkul Karman fredspriset. Denna gång har man delat ut priset till personer som arbetat med fredsarbete på ett väldigt konkret sätt. Jag hyllar särskilt valet av Sirleaf och Gbowee som båda har spelat viktiga roller för fredsprocessen i Liberia – Sirleaf som den president som lyckats hantera den mycket känsliga återuppbyggnaden av ett land som slitits itu av strider och Gbowee som en av förgrundgestalterna i de liberianska kvinnornas kamp för fred i Liberia genom olika nätverk. Det var inte ett år för tidigt!

Foto: Still från filmen Pray the Devil Back to Hell, ”Liberian women demonstrate at the American Embassy in Monrovia at the height of the the civil war in July 2003”. Foto: Pewee Flomoku

Mer läsning:
Två kritiska artiklar jag skrivit tidigare:
Mer om kvinnors fredskamp i Liberia