I julas påbörjade jag en slingrig läsningskedja eller bildningsprojekt om ni så vill som har fortsatt under hela den här coronavåren. Jag skulle egentligen bara kolla upp hur det egentligen gick till när den grekiska filosofin togs upp i den muslimska världen och hamnade därefter snabbt på en massa stickspår, som det Ottomanska rikets historia och digerdöden (Dick Harrison, Stora döden), vilket mynnade ut i en omläsning under våren av min lärobok i filosofi från gymnasiet. Med på resan har jag haft Arabisk idéhistoria av Muhammed Arkoun, A History of the Arab Peoples av Albert Hourani, en uppsjö av wikipediaartiklar och Stanfords utmärkta filosofiuppslagsbok på nätet (se källor nedan).
Trots alla stickspår finns det anledning att återkomma till den fascinerande berättelsen om hur antikens tankegods förvaltades av de grupper av grekiska lärde och intellektuella som brukar kallas för ”översättningsrörelsen”, med stöd från kalifaten i Damaskus och Bagdad, och hur deras arbete influerar den muslimska teologin och politiken under islams första 500 år.
Berättelsen tar sin börjar 529 e.Kr när kjesar Justinianus I av Bysans stänger ned den Nyplatonska Akademin i Aten och akademins lärde söker skydd i det persiska Sasanid-imperiets huvudstad Ctesiphon (söder om dagens Bagdad) där de garanteras en fristad. De har tagit med sig en stor mängd viktiga filosofiska och litterära skrifter som de snart börjar att översätta: först till assyriska och senare till arabiska – efter den arabiska erövringen av Damaskus och etablerandet av Ummayad-kalifatet (661-750). Det är dock under Abbasid-kalifatet i Bagdad (750-1258) som rörelsens arbete intensifieras. Ledaren av en cirkel av översättare i Bagdad på 800-talet, Abu Yaʿqub ibn Ishaq al-Kindi (al-Kindi), är en central person i arbetet med att översätta och tillgängligöra de grekiska skrifterna för en arabisk-talande läsekrets. Som preceptor (professor) på ”universitetet” bayt al-hikma (visdomens hus) utses han av Abbasiderna att leda arbetet med översättningarna, och är med och etablerar under 800-talet den tradition inom arabisk och islams idéhistoria som brukar kallas för falsafa (från grekiskans filosofia). Samtidigt etableras i Bagdad och Basra Mu’tazilismen som en rationalistisk skola inom muslimsk teologi vilken också blir politisk doktrin i Abbasid-kalifatet 833–848 e.Kr. Översättningarna fortsätter i Bagdad på 900-talet och antika tänkare som Aristoteles fortsätter att influera arabiska/muslimska filosofer som Abu Nasr Al-Farabi (872-950), Ibn Sina (980-1037, känd i väst som Avicenna), Ibn Rushd (1126-1198, känd i väst som Averroes) och Maimonides (1135-1204).
Företrädare för falsafa kritiserades hårt av ortodoxin inom islam och kristendomen och utmanades även av andra filosofiska riktningar. Ibn Rushd var en av filosoferna som hamnade i skottgluggen. Hans aristoteliskt influerade teorier om ett gemensamt mänskligt intellekt ledde till debatt både inom islam och kristenheten och den katolska kyrkan fördömde många av hans teser på 1200-talet. Så småningom förlorade falsafas rationalistiskt färgade teologi sitt intellektuella och politiska inflytande i den muslimska världen, och Visdomens Hus i Bagdad förstördes helt av Mongolerna 1258 vilket kan sägas satte punkt för det som ibland kallas för islams gyllene tidsålder, men arbeten av tänkare som Ibn Rushd, Ibn Sina, al-Farabi m.fl. lever vidare som en viktig del av det muslimska kulturarvet och filosofins historia.
Källor:
Artiklar i Stanfords filosofi-encykopedi https://plato.stanford.edu/archives/fall2019/entries/arabic-islamic-greek/
https://plato.stanford.edu/entries/arabic-islamic-influence/
Wikipedia-artiklar
Platonic Academy
Greco-Arabic translation movement
Mu’tazila
Visdomens hus (bayt al-Hikma)
Mer läsning
Mohammad Fazlhashemi har skrivit en rad böcker om arabisk och muslimsk idéhistoria som bl.a. tar upp rationalitetstanken och feminism inom islam. Jag kan rekommendera Vems islam. De kontrastrika muslimerna