Med anledning av att Myndigheten för Kulturanalys kommit ut med med rapporten Kulturvanor i Sverige 2019 kan det vara dags att titta lite extra på hur kulturpolitik formeras utifrån mäns kulturella intressen, något som kan anas bland annat i Stockholms stads Kulturstrategiska program och förklara varför programmet så ensidigt tar upp vissa specifika konst- och kulturformer men helt glömmer att nämna andra.

Jag tycker det är särskilt intressant att jämföra mäns och kvinnors kulturvanor med kulturpolitiska trender. Inte minst eftersom män och kvinnor röstar så olika. Kulturanalys konstaterar t.ex. i rapporten att kvinnor ägnar sig i större utsträckning åt eget skapande än män.

Skillnaden mellan män är större när det gäller utövande av foto, film, handarbete, teckna, måla och skriva. Ex. målar tecknar 38% av kvinnorna men bara 23% av männen. Bara 12% av männen skriver dagbok/poesi ngn gång i månaden.

Men skillnaden mellan män och kvinnor är mindre när det gäller utövande av dans, musik, teater, datorspel. Fortfarande är det fler kvinnor som utövar även dessa discipliner, men när det gäller musik/kör så är skillnaden som minst. Den uppmärksamme har redan noterat att dator/tv-spel av någon anledning inte är könsuppdelad i Tabell 4 ovan. Det finns som tur är jämförbar dataspelsstatistik på annat håll. Spelprevention uppger att 47% av män och 35% av alla kvinnor 16–87 år spelade dataspel under de senaste 12 mån. Spelande är alltså den enda kulturform i Kulturanalys kategorisering som lockar fler män än kvinnor som utövare.

Vad har detta med kulturpolitik att göra?

Mycket vill jag hävda. Det politiska spelet har under året plockat ut statistik ur SIFO/Kantars konumentundersökning 2020:1 som visar vad väljare med olika partisympatier vill och inte vill göra på fritiden. Där framgår att SD-väljare INTE vill hålla på med tex konst och litteratur medan V-väljare GÄRNA gör det. Och hur röstade kvinnor och män i valet 2018? Enligt SVT Valu röstade 24% av männen på SD men bara 14% av kvinnorna. Medan motsvarande för V var 7% av männen och 11% av kvinnorna. Speciellt i fråga om Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet finns en tydlig korrelation mellan fritidsintresse och partisympati. Lägg därtill det faktum att konstnärsyrket är ”kvinnodominerat”. Enligt Konstnärsnämndens undersökningar är ca 60% av professionella bild- och formkonstnärer är kvinnor.

Därmed är vi framme vid poängen. När vi tittar på kulturpolitiska förslag bör vi ha den här tendensen i minne. Jag har t.ex. läst Stockholms stads nya kulturstrategiska program väldigt noga. Det som är påfallande är hur programmet lyfter dataspels- och musikindustrin på bekostnad av de flesta andra konstformer. Varför? Med ovanstående statistik för ögonen är det lätt att tolka det som att det handlar om att det är män som har utformat strategin utifrån mäns kulturintressen och mäns politiska preferenser. Om vi lägger till det faktum att strategin lägger stor vikt vid digitalisering, IT och Kulturella och Kreativa Näringar så förstärker det bilden.

Det är viktigt att påpeka att jag ser en korrelation och inte en kausalitet. Jag tänker mig inte att det finns ett tydligt genusrelaterat mål med strategin — det har bara ”blivit så”, förhållandet är strukturellt, och kanske snarast ett resultat av ett näringslivsfokus — men korrelationen är ändå intressant att ta i beaktande.

Om jag ska raljera lite, och sätta den här tendensen i relation till en annan debatt om konsten som drivs av konservativa politiska krafter och som också den fokuserar på en könad kulturpolitisk diskurs, så skulle jag alltså kunna beskriva den här kulturpolitiska tendensen som försök att lyfta fram och propagera för mäns konst, det vill säga mänskonst.