Konsten: en fråga om idealism eller materialism?

Ett tidigare inlägg om den konstnärliga forskningen väckte en del frågor och jag tänkte att jag här skulle försöka förklara vad jag menar med att ”konsten”, som ett slags generellt begrepp, blir idealistiskt i vissa sammanhang och förklara varför jag snarare intresserar mig för en materialistisk syn på konstnärlig verksamhet.

Jag har full förståelse för att ordet ”konsten” används som ett slags allmänt begrepp, men det är så brett att det fångar in allt möjligt i sin trål. Om vi vill fördjupa diskussionen eller diskutera specifika frågor så blir det högst oklart vad ”konsten” refererar till: det kan referera till konstverk, men också till abstrakta, filosofiska eller psykologiska kategorier som handlar om våra estetiska upplevelser. ”Konst” är också en historisk kategori med olika betydelser i olika epoker i människans historia. Och så kan ”konsten” också referera till själva processen att skapa, visa, handla med eller betrakta konst. Även aktörerna som gör allt detta kan inkluderas i begreppet. Och med detta kommer också sociala och politiska frågor som är knutna till produktionen. Det omfattar kort sagt allt som har med konst att göra.

Hur kommer idealismen in i sammanhanget? Med idealism syftar jag här på en riktning inom filosofin som menar att det är tänkandet eller medvetandet som är det verkliga. Tänkandet skapar världen. Idealismens motsats är materialismen som menar att världen är uppbyggd av materia som existerar oavsett hur människan uppfattar den.

Jag menar att när vi pratar om ”konsten” i allmänna termer utan att referera till något konkret (verk, aktörer, processer eller specifika företeelser) så pratar vi om konsten som en idé. Om vi hävdar att idén om konsten är mer verklig än det konkreta, materiella konstnärliga skapandet så hamnar vi i idealism. Om vi hävdar att konsten som idé är något objektivt, som kan vara fri (eller ha rättigheter) så hamnar vi i idealism. Då är det är tanken eller idén som är det verkliga. Konsten som idé har ett starkt symbolvärde. Det förnekar jag inte. Och jag förstår värdet av att hålla den idealistiska facklan för den konstnärliga friheten brinnande – inte minst i dessa tider när konstnärernas yttrandefrihet utmanas från politiskt håll.

Men denna idé om konstens frihet blir inte särskilt användbar om vi rör oss från det generella till det specifika: om vi vill bli mer konkreta när det gäller reella fri- och rättigheter i relation till specifika konstverk, situationer, sammanhang, fall eller aktörer.
När det gäller till exempel frågan om konstnärlig frihet kan en sådan konkretisering handla om: hur fri konstnären är att göra sin konst i den konkreta praktiska situationen. Hur fri är kritikern, curatorn eller andra aktörer att utöva sina verksamheter? Är konstnärlig forskning mer eller mindre gynnsam för konstnärer att verka i? För vem? Och på vilket sätt? Hur begränsas konstnärer i sin utövning? Hur och av vilka? Det är frågor som av nödvändighet kommer att handla om makt och resursfördelning.

När vi börjar ställa sådana frågor så räcker inte längre med att hänvisa till det idealistiska begreppet ”konsten”. Då krävs, som jag ser det, ett materialistisk synsätt: att vi i det förändringsarbetet utgår från analyser av konkreta, materiella och sociala villkor i de faktiska förhållanden eller fall som vi diskuterar. Först då kan vi förstå vad ett begrepp som frihet innebär i praktiken för de som är berörda.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

WordPress Anti Spam by WP-SpamShield