Om Jon Brunberg

Bildkonstnär, skribent, förtroendevald

En kort tråd om den offentliga konsten

Den här tråden postades ursprungligen på Twitter och återges här i lätt redigerad form.

Den offentliga konsten är ett djur som är omdiskuterat, både inom konstnärskåren och hos allmänheten. Med tanke på debatten om mushus och menskonst kan det vara dags att reda ut hur det gick till att stat, regioner och kommuner över huvud taget håller på med offentlig konst. Tråd ahead!

1/ Konst i det offentliga rummet har funnits så länge som människan. Var hällristningar, runstenar och grottmålningar offentliga? Ja, det får vi väl anta. Säkert var dom också ”beställda” av det lokala samhället och utfört av specialister, dvs det vi i dag skulle kalla för konstnärer.

2/ I Sverige var monarkin och kyrkan beställare av de stora offentliga konstverken: bronserna, ryttarstatyerna, fontäner and whatnot. Men på 30-talet börjar idén om en statlig kulturpolitik att bli mer framträdande i Europa, inspirerad inte minst av Roosevelts New Deal i USA.

3/ Som en följd av den stora depressionen skapar Roosevelts administration 1933-39 ett antal program för att stötta konstnärer. Enprocentregeln, att 1% av byggkostnader ska gå till offentlig konst etableras i den här vevan.

Läs mer: http://www.wwcd.org/policy/US/newdeal.html

4/ I Sverige börjar ecklesiastikministern Arthur Engberg att snickra på en organisation för att beställa och skapa offentlig konst som utreds 1936. Året därpå skapas Statens Konstråd för att genomföra konstprojekten, och samtidigt Konstnärernas Riksorganisation (KRO) för att företräda konstnärerna.

5/ Den storskaliga offentliga konsten har alltid skapats med maktens pengar och goda vilja oavsett om det handlat om staten, monarkin, kyrkan eller storföretag. Principen om armlängds avstånd ska hålla isär det konstnärliga uttrycket från politiska beslut och den principen gäller fortfarande och fungerar också hyfsat bra om än inte alltid perfekt.

6/ Den statligt finansierade offentliga konsten blir ofta utskälld, men måste ändå sägas vara omåttligt populär. Den innebär att tusental byggnader och livsmiljöer, som skolor, vårdinrättningar, bibliotek etc har blivit smyckade med konst.

7/ Den offentliga konsten bidrar till att miljön blir mer mänsklig på äldreboenden och vårdcentraler, i kommunhus och sportanläggningar. Och på torg och i tunnelbanor. Det är kort sagt omöjligt att föreställa sig vårt samhälle utan offentlig konst.

8/ Enprocentregeln lever kvar sen 30-talet och tillämpas i dag i viss utsträckning både av staten, och i många kommuner och regioner. I dag pratar vi om gestaltade livsmiljöer som tar ett helhetsgrepp om hur konst och arkitektur m.m. ska kunna förbättra för människor i deras vardag.

9/ Om det finns det någon ideologi knuten till ”offkonsten” så är det väl idén om att konsten har en roll att spela i bygget av det goda samhället: att den är demokratisk eftersom alla kan ta del av den. MEN det betyder inte att konsten nödvändigtvis är skapad med de ideologiska glasögonen eller av konstnärer som sympatiserar med den idén.

Konsten: en fråga om idealism eller materialism?

Ett tidigare inlägg om den konstnärliga forskningen väckte en del frågor och jag tänkte att jag här skulle försöka förklara vad jag menar med att ”konsten”, som ett slags generellt begrepp, blir idealistiskt i vissa sammanhang och förklara varför jag snarare intresserar mig för en materialistisk syn på konstnärlig verksamhet.

Jag har full förståelse för att ordet ”konsten” används som ett slags allmänt begrepp, men det är så brett att det fångar in allt möjligt i sin trål. Om vi vill fördjupa diskussionen eller diskutera specifika frågor så blir det högst oklart vad ”konsten” refererar till: det kan referera till konstverk, men också till abstrakta, filosofiska eller psykologiska kategorier som handlar om våra estetiska upplevelser. ”Konst” är också en historisk kategori med olika betydelser i olika epoker i människans historia. Och så kan ”konsten” också referera till själva processen att skapa, visa, handla med eller betrakta konst. Även aktörerna som gör allt detta kan inkluderas i begreppet. Och med detta kommer också sociala och politiska frågor som är knutna till produktionen. Det omfattar kort sagt allt som har med konst att göra.

Hur kommer idealismen in i sammanhanget? Med idealism syftar jag här på en riktning inom filosofin som menar att det är tänkandet eller medvetandet som är det verkliga. Tänkandet skapar världen. Idealismens motsats är materialismen som menar att världen är uppbyggd av materia som existerar oavsett hur människan uppfattar den.

Jag menar att när vi pratar om ”konsten” i allmänna termer utan att referera till något konkret (verk, aktörer, processer eller specifika företeelser) så pratar vi om konsten som en idé. Om vi hävdar att idén om konsten är mer verklig än det konkreta, materiella konstnärliga skapandet så hamnar vi i idealism. Om vi hävdar att konsten som idé är något objektivt, som kan vara fri (eller ha rättigheter) så hamnar vi i idealism. Då är det är tanken eller idén som är det verkliga. Konsten som idé har ett starkt symbolvärde. Det förnekar jag inte. Och jag förstår värdet av att hålla den idealistiska facklan för den konstnärliga friheten brinnande – inte minst i dessa tider när konstnärernas yttrandefrihet utmanas från politiskt håll.

Men denna idé om konstens frihet blir inte särskilt användbar om vi rör oss från det generella till det specifika: om vi vill bli mer konkreta när det gäller reella fri- och rättigheter i relation till specifika konstverk, situationer, sammanhang, fall eller aktörer.
När det gäller till exempel frågan om konstnärlig frihet kan en sådan konkretisering handla om: hur fri konstnären är att göra sin konst i den konkreta praktiska situationen. Hur fri är kritikern, curatorn eller andra aktörer att utöva sina verksamheter? Är konstnärlig forskning mer eller mindre gynnsam för konstnärer att verka i? För vem? Och på vilket sätt? Hur begränsas konstnärer i sin utövning? Hur och av vilka? Det är frågor som av nödvändighet kommer att handla om makt och resursfördelning.

När vi börjar ställa sådana frågor så räcker inte längre med att hänvisa till det idealistiska begreppet ”konsten”. Då krävs, som jag ser det, ett materialistisk synsätt: att vi i det förändringsarbetet utgår från analyser av konkreta, materiella och sociala villkor i de faktiska förhållanden eller fall som vi diskuterar. Först då kan vi förstå vad ett begrepp som frihet innebär i praktiken för de som är berörda.

Hur den grekiska filosofins skrifter räddades – och bidrog till en rationalistisk teologisk väg inom islam

I julas påbörjade jag en slingrig läsningskedja eller bildningsprojekt om ni så vill som har fortsatt under hela den här coronavåren. Jag skulle egentligen bara kolla upp hur det egentligen gick till när den grekiska filosofin togs upp i den muslimska världen och hamnade därefter snabbt på en massa stickspår, som det Ottomanska rikets historia och digerdöden (Dick Harrison, Stora döden), vilket mynnade ut i en omläsning under våren av min lärobok i filosofi från gymnasiet. Med på resan har jag haft Arabisk idéhistoria av Muhammed Arkoun, A History of the Arab Peoples av Albert Hourani, en uppsjö av wikipediaartiklar och Stanfords utmärkta filosofiuppslagsbok på nätet (se källor nedan).

Trots alla stickspår finns det anledning att återkomma till den fascinerande berättelsen om hur antikens tankegods förvaltades av de grupper av grekiska lärde och intellektuella som brukar kallas för ”översättningsrörelsen”, med stöd från kalifaten i Damaskus och Bagdad, och hur deras arbete influerar den muslimska teologin och politiken under islams första 500 år.

Berättelsen tar sin börjar 529 e.Kr när kjesar Justinianus I av Bysans stänger ned den Nyplatonska Akademin i Aten och akademins lärde söker skydd i det persiska Sasanid-imperiets huvudstad Ctesiphon (söder om dagens Bagdad) där de garanteras en fristad. De har tagit med sig en stor mängd viktiga filosofiska och litterära skrifter som de snart börjar att översätta: först till assyriska och senare till arabiska – efter den arabiska erövringen av Damaskus och etablerandet av Ummayad-kalifatet (661-750). Det är dock under Abbasid-kalifatet i Bagdad (750-1258) som rörelsens arbete intensifieras. Ledaren av en cirkel av översättare i Bagdad på 800-talet, Abu Yaʿqub ibn Ishaq al-Kindi (al-Kindi), är en central person i arbetet med att översätta och tillgängligöra de grekiska skrifterna för en arabisk-talande läsekrets. Som preceptor (professor) på ”universitetet” bayt al-hikma (visdomens hus) utses han av Abbasiderna att leda arbetet med översättningarna, och är med och etablerar under 800-talet den tradition inom arabisk och islams idéhistoria som brukar kallas för falsafa (från grekiskans filosofia). Samtidigt etableras i Bagdad och Basra Mu’tazilismen som en rationalistisk skola inom muslimsk teologi vilken också blir politisk doktrin i Abbasid-kalifatet 833–848 e.Kr. Översättningarna fortsätter i Bagdad på 900-talet och antika tänkare som Aristoteles fortsätter att influera arabiska/muslimska filosofer som Abu Nasr Al-Farabi (872-950), Ibn Sina (980-1037, känd i väst som Avicenna), Ibn Rushd (1126-1198, känd i väst som Averroes) och Maimonides (1135-1204).

Företrädare för falsafa kritiserades hårt av ortodoxin inom islam och kristendomen och utmanades även av andra filosofiska riktningar. Ibn Rushd var en av filosoferna som hamnade i skottgluggen. Hans aristoteliskt influerade teorier om ett gemensamt mänskligt intellekt ledde till debatt både inom islam och kristenheten och den katolska kyrkan fördömde många av hans teser på 1200-talet. Så småningom förlorade falsafas rationalistiskt färgade teologi sitt intellektuella och politiska inflytande i den muslimska världen, och Visdomens Hus i Bagdad förstördes helt av Mongolerna 1258 vilket kan sägas satte punkt för det som ibland kallas för islams gyllene tidsålder, men arbeten av tänkare som Ibn Rushd, Ibn Sina, al-Farabi m.fl. lever vidare som en viktig del av det muslimska kulturarvet och filosofins historia.

Källor:

Artiklar i Stanfords filosofi-encykopedi https://plato.stanford.edu/archives/fall2019/entries/arabic-islamic-greek/
https://plato.stanford.edu/entries/arabic-islamic-influence/

Wikipedia-artiklar
Platonic Academy
Greco-Arabic translation movement
Mu’tazila
Visdomens hus (bayt al-Hikma)

Mer läsning
Mohammad Fazlhashemi har skrivit en rad böcker om arabisk och muslimsk idéhistoria som bl.a. tar upp rationalitetstanken och feminism inom islam. Jag kan rekommendera Vems islam. De kontrastrika muslimerna

Konstens frihet eller konstnärernas?

Det pågår en debatt om konstnärlig forskning i medierna just nu med andledning av Bogdan Szybers omtalade underkända avhandling ”Fauxthentication”. Jag har följt den lite på avstånd men med stort intresse. Ett av de senaste inläggen kommer från Lars O Ericsson i Kunstkritikk som menar att den akademiserade, ofria ”Edu-konsten” är ett hot mot den konstnärliga friheten.

Visst har Lars O sina poänger, inte minst i diskussionen om hur utövarna bör få möjlighet att utforma forskningsreglerna, men han lyckas inte själv med att upprätta de elementära distinktioner i debatten som han efterlyser av andra: i det här fallet distinktionen mellan ett idealistiskt konstbegrepp och utövarna, dvs konstnärerna, och de konkreta, materiella villkoren för konstnärligt skapande.

Jag reagerar i det sammanhanget framför allt på hur han undviker att göra tydliga distinktioner när han använder sig av frihetsbegreppet. För vad är det egentligen för frihetsbegrepp han talar om?

1) Det är knappast ett juridiskt frihetsbegrepp. Konst är så vitt jag vet inte ett subjekt som kan ha fri- och rättigheter. Rent juridiskt säkras ”ett fritt konstnärligt skapande” i yttrandefrihetsgrundlagen (Yttrandefrihetsgrundlag (1991:1469) kap1 §1). Det är alltså konstnärer och andra aktörer som har en sådan rättighet.

2) Om vi tolkar konstnärens frihet lite mer allmänt så vill jag hävda att det fria skapandet alltid är villkorat och under förhandling när konsten har en uppdragsgivare: detta oavsett om uppdragsgivaren är akademiska institutioner, muséer, gallerier, curators, kommunala uppdragsgivare, privata samlare m.fl. Men det går inte att generellt säga att en konstnär kommer att vara mer eller mindre fri gentemot en specifik uppdragsgivare eller i en specifik kontext. Akademin är inte nödvändigtvis mindre fri per sé för alla konstnärer.

3) Om vi ändå tänker oss att konsten verkligen är ett subjekt som kan äga eller omfatta en egenskap som vi kan kalla för frihet – hamnar vi inte då i en föreställning om konst som något andligt eller essentialistiskt? Blir inte resultatet då i ett slags idealism som utesluter en föreställning om att konstnärer och andra aktörer verkar under specifika produktionsförhållanden i specifika relationer med andra aktörer och inom kontexter och diskurser. Kort sagt, i en samhällelig, materiell kontext. Om vi talar om ett sådant idealistiskt konstbegrepp, vad kan vi i så fall över huvud taget påstå om konstens relation till något så världsligt som akademier och forskningsinstitutioner?

Visst bör vi göra allt vi kan för att försvara den konstnärliga friheten, inte minst med tanke på risken för politiska påtryckningar mot olika aktörer inom fältet, men jag menar att det krävs en tydlighet vad som faktiskt inryms i begreppet konstnärlig frihet och vem som omfattas av den. Att referera slentrianmässigt till ”konsten” som om det vore ett subjekt är inte till mycket hjälp.

Evidens mot populism

Det är blott alltför vanligt att den ena krisen utlöser den andra och den pågående pandemin kommer att få stora negativa effekter på de mest utsatta i världen. Internationella röda korset IFRC:s vice generalsekreterare Jagan Chapagain varnade i en intervju med AFP nyligen för att den desperation som kan uppstå hos sårbara befolkningar efter covid19 kan leda till nya migrationsvågor. Efter insatserna under 2015 års flyktingkris borde ju vår beredskap vara god. Eller?

Personligen har jag undrat varför MSB var så frånvarande under flyktingkrisen hösten 2015. Visst hade vi tull och polis på plats när flyktingarna anlände men frivilligorganisationer och volontärer gick in och tog ett väldigt stort ansvar när det var som mest kaotiskt. Migrationsverket och andra institutioner var förstås överbelastade. Och krisen var av annan natur. Men ändå: om vi jämför hur institutionerna hanterat Coronakrisen med flyktingkrisen tycks skillnaderna vara väldigt stora.

Med den jämförelsen i bakhuvudet har jag noterat några reaktioner på de förslag från den parlamentariska migrationskommittén. Eskilstunakuriren noterar att vissa förslag (krav på egen försörjning, samt kunskaper i samhällsorientering och svenska för permanent uppehållstillstånd) förutom att vara principiellt tveksamma verkar praktiskt svårgenomförbara på kort tid: ”En del politikers vilja att i just dessa frågor lagstifta utifrån obefintligt beslutsunderlag ska inte underskattas.”

Rickard Olseke, Expert i migrations- och asylfrågor och Lisa Pelling
Utredningschef Arena Idé skriver i Dagens Arena om de utmaningar som vi står inför och behovet av en annan typ av diskussion om migrationsfrågan.

sin slutrapport från 2019 konstaterar Försvarsberedningen ”att instabiliteten i Mellanöstern och delar av Afrika, inklusive klimatpåverkan i dessa regioner med torka och vattenbrist som följd, gör att migrations- och flyktingströmmarna till Europa kan förväntas fortsätta.” Snarare än ”volymmål” behöver vi därför en politisk diskussion om hur vi i Sverige och tillsammans med andra länder inom EU bygger den beredskap som krävs för ett ordnat asylmottagande i en osäker omvärld.

Olseke pekar samtidigt i tidningen Syre på hur dagens svenska migrationspolitik tycks ignorera lärdomarna från 2015 och de slutsatser som dras i Riksrevisionens granskning av regeringens och myndigheternas beredskap och hantering av mottagandet och dammar i farten av en gammal slogan: Sverige kan bättre!

Som tidigare påpekats låter sig kriser inte alltid jämföras men det förefaller sannerligen som att när coronakrisen bekämpas med vetenskaplighet och evidens får flyktingkriserna nöja sig med ineffektiv populism.

Just out of order

Container-Terminal Bremerhaven and Autoport (2019).jpg
By Olga Ernst – Own work, CC BY-SA 4.0, Link

DN:s halvlångläsning av Jonas Fröberg om hur globaliseringens leveranskedjor slits sönder när alla stänger gränserna i coronakrisens spår är verkligen läsvärd. Den globala industrin med just-in-time som ledord hade ingen höjd för kris. Det var själva vitsen med systemen att det inte fanns någon marginal att jobba med. När leveranserna nu hotas brakar allt ihop, från Guangdong till Linköping.

Facken och de politiska proteströrelser som verkade kring millennieskiftet lyckades aldrig stoppa outsourcingen av halva industrin till låglöneländer. Sen dess har industrin fått jobba ostört i de globaliserade varukedjornas upptrampade spår (trots enstaka rop på återindustrialisering). Och nu: två månader av corona tycks ha förändrat allt. Nu verkar industriföretagen beredda att ”ta hem” sin produktion igen. När så sker markerar det slutet på en era av långtgående globalisering.

Och samtidigt så måste jag undra om de helt exceptionella åtgärder som vi ser i hela Europa i dag verkligen är befogade. Om vi får tro smittskyddsexpertisen är stängandet av gränser snarast en politisk åtgärd för att visa styrka och handlingsförmåga, men det har liten eller ingen betydelse för att bekämpa smittan. Det visas med andra ord styrka och skjuts i foten. Med samma gevär. Samtidigt.

Och det riktigt läskiga är ju hur stormen byggt upp sig en längre tid i Europa. Med EU-kris. Klimatkris. Krig. Flyktingkris. Med populism. Politisk extremism. Ekonomisk tillbakagång. En välfärd och demokrati under hårt tryck. Och nu alltså coronan som ytterligare en kris i raden.

I Sveriges radios Europapodden (avsnitt 163, inbäddad nedan) menade en av de medverkande att veckan som gick var för henne gick att jämföra med terrorattackerna den 11 september 2001. En händelse som vi instinktivt känner att den i grunden förändrar vår värld. Fast vi just nu inte vet exakt hur. Jag är beredd att hålla med.

https://www.dn.se/ekonomi/corona-sliter-sonder-varldsekonomin-framfor-vara-ogon/

Vänsterpartiet och bruksorterna

Nooshi Dadgostar, som verkar vara den mest sannolika kandidaten att bli Vänsterpartiets nya ledare har sannerligen intressanta ambitioner för politiken. Vid en pressträff i riksdagen uttryckte hon en tydlig vilja att kliva in och ta Socialdemokraternas traditionella roll i svensk politik.

Bild

Hon vill också bredda partiet, och vinna väljare inom LO-kollektivet och i ”bruksorter”. Innebär det att V kommer att börja ta en helt ny roll i svensk politik? Och vad innebär det för V internt? Det finns redan i dag uppenbarligen högst delade meningar om vilken roll partiet bör spela. Frågan är hur man ska gå tillväga rent konkret för att nå nya väljargrupper eller arbetarklassväljare utan att förlora röster i storstäderna.

Om man jämför resultatet i senaste riksdagsvalet för bergslagslänen i västsverige med Stockholms stad så har i runda slängar S 30%, SD 20% och V 7% i de förra (Bilden nedan från Riksdagsvalet för Värmlands län) medan V har 13% och SD 10% i Stockholms kommun (Dadgostars hemort).

Med tanke på hur markant konfliktlinjen mellan stad och landsbygd har blivit, så måste det vara en utmaning att nå framgång överallt.

Men missförstå mig inte, jag tycker inte det är fel på @nooshiit|s ambition. Tvärtom! Det kan innebära en kursändring för V som kan innebära ett valresultat som överraskar rejält i nästa val. Kanske är Sinn Féins chocksiffror i Irland i går något att studera närmare?

Bild
Bild

Infodump: ansvarsfull utvinning av Kobolt från Kongo

Hur ser arbetet för mer ansvarsfull koboltutvinning ut just nu, julen 2019? Och hur ser arbetet ut för Samsung, som producerar den mobiltelefon som jag just nu använder. Det här är ett levande dokument med länkar som är insamlade med start i december 2019.

The Guardian, dec 16, 2019: I saw the unbearable grief inflicted on families by cobalt mining. I pray for change, by Siddharth Kara https://www.theguardian.com/global-development/commentisfree/2019/dec/16/i-saw-the-unbearable-grief-inflicted-on-families-by-cobalt-mining-i-pray-for-change

Amnesty International kom 2016 med en omfattande rapport om hantverksutvunnen kobolt från Kongo 2016. ’Major electronics brands, including Apple, Samsung and Sony, are failing to do basic checks to ensure that cobalt mined by child laborers has not been used in their products, said Amnesty International and Afrewatch in a report published today. The report, “This is What We Die For: Human Rights Abuses in the Democratic Republic of the Congo Power the Global Trade in Cobalt”, traces the sale of cobalt, used in lithium-ion batteries, from mines where children as young as seven and adults work in perilous conditions.’

https://www.amnestyusa.org/reports/this-is-what-we-die-for-human-rights-abuses-in-the-democratic-republic-of-the-congo-power-the-global-trade-in-cobalt/

Hur ser det ut hos mobiltillverkarna? Här är Samsungs deklaration om ansvarsfulla tillgångskedjor där man bland annat ställer sig bakom OECDs arbete. https://www.samsungsdi.com/sustainable-management/sustainability/supply-chain-responsibility.html

Cobalt Institute är ett slags branschorganisation för företag och organisationer som handlar använder eller arbetar med kobolt.
https://www.cobaltinstitute.org/responsible-sourcing.html
The Cobalt Institute (CI) is a non-profit trade association composed of producers, users, recyclers, and traders of cobalt. We promote the sustainable and responsible production and use of cobalt in all its forms. Formerly known as the Cobalt Development Institute (CDI), we act as a knowledge center for governments, agencies, industry, the media and the public on all matters concerning cobalt and cobalt containing substances.

CIRAF är ett ramverk för att kunna förstå och bedöma ansvarsfullt användande av kobolt https://www.cobaltinstitute.org/ciraf.html
On 9 January 2019, the Cobalt Institute (CI) launched the Cobalt Industry Responsible Assessment Framework (CIRAF). While not a standard or certification scheme, the CIRAF is a management tool which allows participants to demonstrate that they are aligned with global good practice on responsible production and sourcing with annual public reporting being a mandatory requirement. It strengthens the ability of cobalt producers and buyers to assess, mitigate, and report on responsible production and sourcing risks in their operations and supply chain. The CIRAF also enables a more coherent and consistent approach to cobalt due diligence and reporting by the cobalt industry.

OECD 5-step framework for supply chain management

Och vad säger Northvolt om detta?

Från artikel av EURACTIF. I korthet handlar Northvolts planer om etisk utvinning av jordartsmineraler som kobolt om jag förstått det rätt att 1) handla direkt med utvinnarna och korta varukedjorna 2) hitta sätt att flytta utvinning och produktion till Europa

“We need to be very cautious about the choices we are making today,” said Emma Nehrenheim, Chief Environment Officer at Northvolt, during an EU debate about supply chain transparency in Brussels.

“Nevertheless it is incredibly important we move fast,” she told participants at the European Commission’s annual Raw Materials Week event on Wednesday (20 November).

Her comments addressed the paradox for companies with even the greenest intentions. As it stands, manufacturing clean, fossil-free technology depends on a closed-off and potentially exploitative supply chains of raw materials.

Den baltiska vägen 30 år

För 30 år sen ruskades jag om i grunden av nyheterna om den mänskliga kedja av cirka två miljoner människor genom Estland, Lettland och Litauen som genomfördes i protest mot den Sovjetiska överhögheten och för att påminna världen om 50-årsdagen av Molotov-Ribbentroppakten som. Det var som om en mental dörr öppnats för mig i ett visst avsnitt av järnridån – ett avsnitt som berörde mig och min familj i grunden. Samtidigt som det öppnade ett mentalt rum i mig som legat lite i skymundan. Det var som om framtiden tog historien i handen och sa: var inte rädd, det kommer att gå bra. Samma år besökte min far och flera av hans syskon, släktingar och vänner sina gamla hemtrakter för första gången på 45 år. Några år senare kom också jag dit för första gången. Nu är det ett annat Europa. Då kändes det helt otänkbart.

Balti kett 22.jpg

Foto By Jaan Künnap – Own work, CC BY-SA 4.0, Link

Balti kett 11.jpg

Foto By Jaan Künnap – Own work, CC BY-SA 4.0, Link

Intressant nog har demokratiaktivisterna i Hong Kong plockat upp jubileet och kommer att genomföra en egen mänsklig kedja i morgon under namnet The Hong Kong Way. Balterna satte ett exempel för mänskligheten med sin mäktiga aktion.

https://www.instagram.com/p/B1cAFUvFcFb/

Sommartema: EU, Europa, Europa #1

Jag tillhör interrail-generationen: den hord av ungdomar som i början på 80-talet reste runt Europa med för stora ryggsäckar, ett interrailkort på fickan och en minimal budget. Min första tågluff som sjuttonåring höll ett hysteriskt tempo. Så många städer och platser som möjligt skulle pressas in under den månad som kortet var giltigt: Köpenhamn, Hamburg, München, Innsbruck, Venedig, Geneve, Nice, Paris, Amsterdam, Hamburg igen och slutligen Roskildefestivalen. Själva sättet att resa på närde en föreställning om frihet och Europa blev den plats där friheten kunde förverkligas.

Möjligen är det en av anledningarna till att jag, drygt trettio år senare, har en i grunden positiv känsla för EU-projektet, trots den bristande demokratin, en flyktingpolitik som förskräcker och en isande socialkonservativ våg som drar igenom många av medlemsländerna. Kanske spelar också min bakgrund som son till en av andra världskrigets baltflyktingar in.

Jag ser utan tvekan fördelar med ett samarbetande Europa. Men hur mycket vet jag egentligen om EU? Vad har denna bläckfisk till organisation för betydelse för mig som medborgare? Hur fungerar den och vart är den på väg? För mig blev det lite tydligare under årets debatter om det så kallade copyright-direktivet. Men det var också bara ett skrapande på den hårda ytan. Det politiska maskineriet är svårt att få grepp om.

För att råda bot på min egen okunskap bygger jag nu en liten stapel av böcker att läsa över sommaren: jag har precis läst om Per Wirténs ”Är vi framme snart?” som reder ut frågan om hur ett federalt Europa skulle kunna se ut. Jag har börjat läsa om Peo Hansens och Stefan Jonssons fascinerande undersökning ”Eurafrika” som sätter strålkastarljuset på EU:s koloniala förflutna och jag har Etienne Balibars ”Vi, det Europeiska folket?” nederst i högen (påbörjad flera gånger). Det får räcka tills vidare. Ambitionen är att kunna lägga upp mina anteckningar här i bloggen under sommaren. Om inte ledigheten helt tar över vill säga. Ni lär märka vilket.