Mural i östra Belfast som i stora delar kontrolleras av lojalistiska paramilitära grupper, Det röd-vit-blå målade elskåpet är ett bra exempel på ”färgkodning” Republikanska områden färgkodas i de irländska färgerna orange, grönt och vitt 2003, foto av undertecknad

Under de två månader jag bodde i Belfast för nästan tio år sedan slogs jag av hur artiga människor var. Man tackade busschauffören när man gick av på sin hållplats på ett sympatiskt sätt som man inte skulle göra i Sverige. Damen i den lilla tobaksaffären kallade mig för ”Darling”. Till och med vissa uttryck för sekterism hade något artigt över sig. På små vita lappar som satt uppklistrade på väggarna i ”mitt” område bad man innevånare från den närliggande katolska bostadsenklaven i vänliga ordalag att låta bli att handla i de lokala protestantiska butikerna. Trottoarerna var tydligt färgmarkerade så att det inte skulle råda något tvivel om innevånarnas religiösa tillhörighet. Jag hade inte förväntat mig att bli bemött på det här sättet men insåg snart att under den artiga ytan lurade våldet fortfarande i form av hotande sommarupplopp, bombdåd och marscher. Jag antog att hövligheten var en inlärd procedur och på samma gång högst uppriktig. Kanske en önskan om något bättre. Eller en besvärjelse för att hålla våldet på avstånd. Men den kändes ibland som en märklig paradox.

Jag föreställer mig i dag att ett lungt och artigt sätt kan vara en viktig komponent för att främja tolerans genom att det underlättar möjligheten att undersöka den andre – den annorlunda – med nyfikenhet. Den artige signalerar att hen inte är hotfull. Men jag tror vistelsen i Belfast lärde mig att artighet inte är någon fix för att lösa konflikter och ingen garant för att inte våldet blossar upp. Och det är inte nödvändigtvis ett symptom på att ett samhälle är präglat av fredlig samexistens mellan konkurrerande befolkningsgrupper.

(Fler bilder kommer inom kort)

Andra bloggar om makt, tolerans, nordirland, belfast, humprax