Att vara med andra

Jag måste tyvärr ge mig in på moralens område i sökandet efter en humanistisk praktik som inleddes i föregående postning. Tyvärr, eftersom det kommer att bli en skumpig resa. Mina kunskaper i moralfilosofi är ytterst begränsade. Men efter att ha läst de avslutande kapitlen i Zygmunt Baumans enastående bok Auschwitz och det moderna samhället så inser jag att det kommer att vara nödvändigt att se på en humanistisk praktik med moraliska glasögon.

Det som är intressant med Baumans teser är att han försöker att förstå hur man kan prata i moraliska termer inom en vetenskaplig kontext och jag kommer i den här postningen att försöka följa hans resonemang. Bauman skriver: ”De flesta sociologiska skildringar klarar sig utan att hänvisa till moralen. I detta avseende följer den sociologiska diskursen samma mönster som vetenskapen i allmänhet, som i sina tidiga år frigjorde sig från religiöst och magiskt tänkande … Vetenskapen är i själva verket ett språkspel med en regel som förbjuder teleologiskt språkbruk (förf. kursivering).”

Vetenskapen får, menar Bauman, inte hänvisa till sådant som högre mening eller vilja. I och med detta får moralen en osäker ställning inom vetenskapen vilket lett till ”ett förnekande av att moralnormer har en självständig existens”, och till att man ser moralen som en produkt av social-kausala samband, d.v.s att en specifik moralisk norm uppstår på grund av en specifik social situation eller behov, och inte tvärtom.

Bauman går vidare genom att hänvisa till Émile Durkheim, som han menar ytterligare förstärker denna syn på moralen, genom att hävda att moralen produceras av samhällets behov, snarare än individens. Durkheim erbjuder, enligt Bauman,däremot inget sätt att utvärdera och jämföra innehållet i specifika moralsystem, det viktiga är att samhället har en moral.

Bauman har förstås en uppgift med sitt resonemang. Hans tes är att Förintelsen gjordes möjlig av en modern rationalitet och att detta är en stor utmaning för vetenskapen, som inte kan förklara den genom att hänvisa till ideologi eller andra avvikelser, eller för den delen undvika att diskutera möjligheten att förintelsen ”vittnar om civilisationens framtsteg”(Richard L Rubenstein citerad av Bauman). På grund av att förövarna kunde beskrivas som ”normalt” moraliska, vill Bauman framhålla individens ”moraliska förmåga” som en motkraft till samhällets socialisationsprocesser. Bauman skriver att: ”Socialisationsprocessen består i att den moraliska förmågan manipuleras – inte i att den produceras” och drar slutsatsen att ”Moraliskt beteende är tänkbart bara i samlevnadens kontext, i att ”vara med andra”; d.v.s i en social kontext, men att den uppträder beror inte på förekomsten av överindividuella instanser för fostran och upprätthållande, det vill säga; en samhällelig kontext.”

Detta ”vara med andra”, med referenser till Levinas och Sartre, är centralt i Baumans rekonstruktion av det moraliska ”problemet” inom sociologin, i ljuset av Förintelsen, och jag kommer att återkomma till det i nästa postning. Den här är redan tillräckligt lång.

Foto: Zygmunt Bauman (från Wikipedia, fotograf Mariusz Kubik ©)

I efterhand
Om Emmanuel Levinas: officiell hemsida, bloggen Who is Emmanuel Levinas?. Levinas och Heidegger (Bo Cavefors blogg).
Organisationen om Zombier och Den Andre

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Konfliktperspektivet och metoder för en humanistisk praktik

Jag håller på att dra igång ett nytt projekt som kommer att bli både svårt och komplicerat, som på många sätt relaterar till maktbegreppet. Med anledning därav kommer också den här bloggen för en tid framöver att handla om metoder för en humanistisk praktik och den kommer att fungera som ett bibliotek för länkar och resurser som berör ämnet. Alla tips emottages förstås tacksamt. När det gäller detaljerna kring projektet ber jag att få återkomma.

Faktum är att man skulle kunna säga att undersökningen är i högsta grad relevant för begreppet makt, i alla fall om man ser den i ljuset av den definition av makt som Steven Lukes gör i sin bok Makt – ett radikalt synsätt från 1974 (Daidalos, 2004, isbn: 9789171732767) där han menar att det måste finnas en intressekonflikt mellan två parter för att man kan tala om makt, annars är man hänvisad till begrepp som t.ex. ”inflytande.”

I en tidigare postning har jag förundrats över hur denna konflikt-aspekt gör sig påmind i Sverige i dag och hur politiker och media tycks drivas allt längre in i konflikt-retorikens landskap. Ett uppenbart exempel på hur ett militärt språkbruk smugit sig in i politiken är talet om att ”läget på marken” skall vara vägvisande för den fortsatta insatsen. Jag föreställer mig här en Fredrik Reinfeldt arm i arm med Mona Sahlin i ett gemensamt  ”bring’em on!” Konflikt-aspekten dominerar också t.ex. debatten om invandringspolitiken och skolan. Kanske är den ett uttryck för ett hårdnande samhällsklimat, men den kan lika gärna vara en modenyck skapad av de stämningar som präglat väst sedan 9/11. Jag har själv inte varit opåverkad (se t.ex: The Polynational War Memorial).

Min fråga är hur vi hittar tillbaka till en humanistisk praktik som kan fokusera på dialog snarare än militärism, även i frågan om vår närvaro i Afghanistan. Jag kan inte direkt påstå att jag hittar så många bra debattartiklar i ämnet, men jag skulle vilja lyfta fram Joel Ahlberg från Folke Bernadotte-akademien som i en artikel på Newsmill skriver att:

Det är en märklig paradox att fredsarbetets främsta verktyg har blivit kriget och militariseringen. I kölvattnet av kampen mot den internationella terrorismen, har den globala vapenhandeln, enligt fredsforskningsinstitutet SIPRI ökat med 45 procent sedan 1999. Politiken har medverkat till att fredsarbetet militariserats. Syftet numera med att ha en försvarsmakt är att delta i internationella militära insatser och inte, som namnet antyder, nationellt försvar.

/…/

Sverige måste hitta tillbaka till sina värderingar och bygga vidare på kunskapen om dialogens betydelse i fredsarbetet. Den djupare problematiken ligger i inställningen till det livsavgörande behovet av en fri, ocensurerad dialog av och mellan parter i konflikt. Jag menar att det naturliga behovet av dialog osynliggörs och förringas om agendan utgår från terroristbekämpning.

I sällskap av ändlösa bokstavskombinationer av militära och civila samverkansformler och storskaliga satsningar på internationella militära samövningar med NATO missar man det viktigaste: att ett samhälles utveckling är avhängigt en process som bygger på dialogarbetet som en självklar resurs i fredsarbetet.

Annan läsning:
Pierre Schoris debattartikel i DN

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,