Konfliktperspektivet och metoder för en humanistisk praktik

Jag håller på att dra igång ett nytt projekt som kommer att bli både svårt och komplicerat, som på många sätt relaterar till maktbegreppet. Med anledning därav kommer också den här bloggen för en tid framöver att handla om metoder för en humanistisk praktik och den kommer att fungera som ett bibliotek för länkar och resurser som berör ämnet. Alla tips emottages förstås tacksamt. När det gäller detaljerna kring projektet ber jag att få återkomma.

Faktum är att man skulle kunna säga att undersökningen är i högsta grad relevant för begreppet makt, i alla fall om man ser den i ljuset av den definition av makt som Steven Lukes gör i sin bok Makt – ett radikalt synsätt från 1974 (Daidalos, 2004, isbn: 9789171732767) där han menar att det måste finnas en intressekonflikt mellan två parter för att man kan tala om makt, annars är man hänvisad till begrepp som t.ex. ”inflytande.”

I en tidigare postning har jag förundrats över hur denna konflikt-aspekt gör sig påmind i Sverige i dag och hur politiker och media tycks drivas allt längre in i konflikt-retorikens landskap. Ett uppenbart exempel på hur ett militärt språkbruk smugit sig in i politiken är talet om att ”läget på marken” skall vara vägvisande för den fortsatta insatsen. Jag föreställer mig här en Fredrik Reinfeldt arm i arm med Mona Sahlin i ett gemensamt  ”bring’em on!” Konflikt-aspekten dominerar också t.ex. debatten om invandringspolitiken och skolan. Kanske är den ett uttryck för ett hårdnande samhällsklimat, men den kan lika gärna vara en modenyck skapad av de stämningar som präglat väst sedan 9/11. Jag har själv inte varit opåverkad (se t.ex: The Polynational War Memorial).

Min fråga är hur vi hittar tillbaka till en humanistisk praktik som kan fokusera på dialog snarare än militärism, även i frågan om vår närvaro i Afghanistan. Jag kan inte direkt påstå att jag hittar så många bra debattartiklar i ämnet, men jag skulle vilja lyfta fram Joel Ahlberg från Folke Bernadotte-akademien som i en artikel på Newsmill skriver att:

Det är en märklig paradox att fredsarbetets främsta verktyg har blivit kriget och militariseringen. I kölvattnet av kampen mot den internationella terrorismen, har den globala vapenhandeln, enligt fredsforskningsinstitutet SIPRI ökat med 45 procent sedan 1999. Politiken har medverkat till att fredsarbetet militariserats. Syftet numera med att ha en försvarsmakt är att delta i internationella militära insatser och inte, som namnet antyder, nationellt försvar.

/…/

Sverige måste hitta tillbaka till sina värderingar och bygga vidare på kunskapen om dialogens betydelse i fredsarbetet. Den djupare problematiken ligger i inställningen till det livsavgörande behovet av en fri, ocensurerad dialog av och mellan parter i konflikt. Jag menar att det naturliga behovet av dialog osynliggörs och förringas om agendan utgår från terroristbekämpning.

I sällskap av ändlösa bokstavskombinationer av militära och civila samverkansformler och storskaliga satsningar på internationella militära samövningar med NATO missar man det viktigaste: att ett samhälles utveckling är avhängigt en process som bygger på dialogarbetet som en självklar resurs i fredsarbetet.

Annan läsning:
Pierre Schoris debattartikel i DN

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

WordPress Anti Spam by WP-SpamShield