Konsten: en fråga om idealism eller materialism?

Ett tidigare inlägg om den konstnärliga forskningen väckte en del frågor och jag tänkte att jag här skulle försöka förklara vad jag menar med att ”konsten”, som ett slags generellt begrepp, blir idealistiskt i vissa sammanhang och förklara varför jag snarare intresserar mig för en materialistisk syn på konstnärlig verksamhet.

Jag har full förståelse för att ordet ”konsten” används som ett slags allmänt begrepp, men det är så brett att det fångar in allt möjligt i sin trål. Om vi vill fördjupa diskussionen eller diskutera specifika frågor så blir det högst oklart vad ”konsten” refererar till: det kan referera till konstverk, men också till abstrakta, filosofiska eller psykologiska kategorier som handlar om våra estetiska upplevelser. ”Konst” är också en historisk kategori med olika betydelser i olika epoker i människans historia. Och så kan ”konsten” också referera till själva processen att skapa, visa, handla med eller betrakta konst. Även aktörerna som gör allt detta kan inkluderas i begreppet. Och med detta kommer också sociala och politiska frågor som är knutna till produktionen. Det omfattar kort sagt allt som har med konst att göra.

Hur kommer idealismen in i sammanhanget? Med idealism syftar jag här på en riktning inom filosofin som menar att det är tänkandet eller medvetandet som är det verkliga. Tänkandet skapar världen. Idealismens motsats är materialismen som menar att världen är uppbyggd av materia som existerar oavsett hur människan uppfattar den.

Jag menar att när vi pratar om ”konsten” i allmänna termer utan att referera till något konkret (verk, aktörer, processer eller specifika företeelser) så pratar vi om konsten som en idé. Om vi hävdar att idén om konsten är mer verklig än det konkreta, materiella konstnärliga skapandet så hamnar vi i idealism. Om vi hävdar att konsten som idé är något objektivt, som kan vara fri (eller ha rättigheter) så hamnar vi i idealism. Då är det är tanken eller idén som är det verkliga. Konsten som idé har ett starkt symbolvärde. Det förnekar jag inte. Och jag förstår värdet av att hålla den idealistiska facklan för den konstnärliga friheten brinnande – inte minst i dessa tider när konstnärernas yttrandefrihet utmanas från politiskt håll.

Men denna idé om konstens frihet blir inte särskilt användbar om vi rör oss från det generella till det specifika: om vi vill bli mer konkreta när det gäller reella fri- och rättigheter i relation till specifika konstverk, situationer, sammanhang, fall eller aktörer.
När det gäller till exempel frågan om konstnärlig frihet kan en sådan konkretisering handla om: hur fri konstnären är att göra sin konst i den konkreta praktiska situationen. Hur fri är kritikern, curatorn eller andra aktörer att utöva sina verksamheter? Är konstnärlig forskning mer eller mindre gynnsam för konstnärer att verka i? För vem? Och på vilket sätt? Hur begränsas konstnärer i sin utövning? Hur och av vilka? Det är frågor som av nödvändighet kommer att handla om makt och resursfördelning.

När vi börjar ställa sådana frågor så räcker inte längre med att hänvisa till det idealistiska begreppet ”konsten”. Då krävs, som jag ser det, ett materialistisk synsätt: att vi i det förändringsarbetet utgår från analyser av konkreta, materiella och sociala villkor i de faktiska förhållanden eller fall som vi diskuterar. Först då kan vi förstå vad ett begrepp som frihet innebär i praktiken för de som är berörda.

Om konstens och konstnärernas frihet

Stina Oscarson in 2015

Stina Oscarson. Foto av Frankie Fouganthin [CC BY-SA 4.0 ], from Wikimedia Commons

 

När konstens frihet skall debatteras uppstår lätt en märklig känsla av att diskussionen förs helt över huvudet på konstnärerna själva. Därför är det tur att Stina Oscarson ständigt finns närvarande i kulturdebatten för att punktmarkera konstnärsperspektivet. Som i SvD:s tält i Almedalen när hon diskuterade kulturens frihet med SvD-skribenten Ola Wong och Ulf Dernevik, politiskt sakkunnig hos kulturminister Alice Bah Kuhnke.

Konstnärer är en av de yrkesgrupper som omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen1. Lagen skyddar konstnärernas (och alla medborgares) frihet att uttrycka sig i bild, text, tal, ljud och rörelse eller andra uttryck. En konstnär skall kort sagt inte kunna slås i bojor för att ha gjort eller visat ett specifikt verk. Det finns förstås undantag i lagen. Gränser som inte ens konstnärer kan överträda utan rättslig påföljd. Som lagen om hets mot folkgrupp. Eller upphovsrättslagen. Eller alla andra lagar som gäller i samhället. Det är basic.

Faktum är att det enda som står om konst i yttandefrihetsgrundlagen är att yttrandefriheten enligt grundlagen har till ändamål att säkra ett fritt konstnärligt skapande. Det är det konstnärliga skapandet som skall vara fritt.

Ändå utelämnas konstnärsperspektivet ofta ur debatter som rör yttrandefrihet. I stället för konstnärernas frihet talas det om kulturens eller konstens frihet. Som Stina Oscarson så riktigt påpekar i diskussionen med Wong och Dernevik är pratet om kulturens frihet lite som att säga: “Är det här pappret fritt?” Det är med andra ord inte konstverket i sig som är fritt. Konstverket har inga rättigheter och skyldigheter. Lika lite som den mobil, platta eller dator som du just nu läser den här texten på.

Däremot, säger Oscarson, ”så kan vi prata om huruvida konstnärer gör valet att vara fria, att behålla sin frihet, och vi kan prata om i vilken utsträckning man från politiskt håll försöker påverka konstnärer och kulturarbetarna”. Jag instämmer helt och fullt. Och just därför måste också konstnärernas röster, åsikter och perspektiv komma fram tydligare i debatten om ”kulturens frihet”.

FÖR ÖVRIGT:
Ni har väl inte missat kampanjsidan Kulturvalet.se som bland annat innehåller en kulturpolitisk valkompass och ett upprop för att förbättra konstnärernas villkor. Gör din röst hörd! Skicka ett budskap till den kommande kulturministern.

Männen och #metoo (nu när #konstnärligfrihet lanserats)

Jag har många gånger under den senaste månaden fått frågan var vi män är i #metoo-kampanjen. Varför vi är tysta. Varför vi bara lajkar men inte säger något. Jag kan bara prata för mig själv (vilket i sig är ett slags symptom). För egen del har det känts viktigt att jag som man inte avbryter eller stör floden av pågående vittnesmål. Kvinnor och andra utsatta grupper har krävt att få höras. Det har varit en tid för att lyssna och stötta i bakgrunden: att agera högtalare snarare än att själv gripa efter mikrofonen. Och en tid för att rannsaka sig själv.

Jag har väntat på att även bild- och formkonstnärerna skulle komma ut med ett upprop och när #konstnärligfrihet nu äntligen är publicerat är det nog dags att försiktigt men bestämt ta bladet från munnen.

Uppropet #konstnärligfrihet på Konstnärernas Riksorganisations hemsida

Det ni 1625 personer (och tusentals med er) har gjort är fantastiskt och oerhört. Det ni gjort kommer att förändra, ja revolutionera, konstlivet. Det ni gjort kommer att kräva en ny kultur, nya sociala kontrakt, en förändring av existerande maktordningar. Det är samtidigt fruktansvärt att så många blivit utsatta och skadade för att få utöva konstnärsyrket. Ingen går egentligen fri för ansvar för detta. Jag har själv i högsta grad varit en del av detta förtryckande system och den kultur som tillåtit övergreppen att fortgå. Jag kunde ha sagt till, sagt ifrån, höjt rösten, anmält eller agerat på annat sätt.

Nånting måste hända nu. Det tror jag de flesta är överens om. Det glädjer mig att konsthögskolorna så snabbt tar tag i saken. Det glädjer mig att även män samlas i grupper för att diskutera detta. Jag förväntar mig att det kommer en massa initiativ och aktioner framöver. Jag hoppas att det också leder till en reell förändring. Och jag hoppas att även vi män hittar sätt att ansluta oss till det förändringsarbetet.

En kollega twittrade häromdagen: ”Tänker se en del konst nu på eftermiddagen. Hoppas ingen kom till skada när konsten gjordes (tänker man ju ännu mera i dessa dagar)”. Definitivt en tweet att spara i bakhuvudet.