Etikettarkiv: kulturpolitik

En kulturstrategi utan konstnärer?

Publicerat den av — Lämna ett svar

Jag har hållit på och tjatat om Stockholms stads kulturstrategi nu i några veckor. Jag gör det för att jag tror att strategin kommer att ha betydelse för hur staden arbetar med konst och kultur framöver. När jag först hörde talas om den var jag förväntansfull. Jag trodde jag skulle få ta del av en strategi för för hur staden tänkt utveckla sina nuvarande konstnärliga och kulturella verksamheter och åtaganden. Men jag blev besviken.

Ett stort problem är att kulturstrategins syfte, mål och process är så otydligt formulerad. Dokumentet är, som KLYS skriver i sitt yttrande, svårt att se som ”ett strategidokument i ordets rätta bemärkelse, utan mer som ett slags informationsblad” – och ”ett ett anmärkningsvärt ’ostrategiskt’ dokument”. Och otydligheten är problematisk, eftersom den lämnar öppen väg för lite vad som helst – även radikala förändringar.

Från KLYS yttrande på remissen

Det kulturstrategiska programmet har i grunden en ambitiös ton. Och den innehåller en del intressanta förslag som är värda att följa upp. Men det är viktigt att ge akt på vad som saknas. Och här är det en sak som sticker ut: kulturskaparna! Professionella konstnärer av alla slag (inte bara bild- och formkonstnärer utan även litterära utövare, och inte minst scenkonsten) är påtagligt frånvarande i dokumentet. Även många scener, arenor, gallerier och produktionsplatser likaså. Också de som Stockholms stad själv ansvarar för!

Man skulle kunna tro att en kulturstrategi skulle involvera även de professionella kulturskaparna på bred front. Att vi som arbetar varje dag med konst och kultur i alla dess former skulle få bidra med våra kunskaper. Därför var det verkligen anmärkningsvärt att se att bara en enda organisation för kulturskapare, KLYS, stod på Stockholms stads remisslista. Självfallet är det bra att KLYS stod med på listan, men det är också det minsta man kan förvänta sig. Att alla övriga kulturskaparorganisationer och centrumbildningar saknas är anmärkningsvärt. Att Konstnärernas Riksorganisation, Författarförbundet med flera organisationer lämnat in yttranden handlar bara om att de har begärt att få göra det.

Men det är inte bara så här som konstnärer osynliggörs i det kulturstrategiska programmet. I kommande inlägg kommer jag visa på andra typer av exempel.

Remissinstanser till det kulturstrategiska programmet. https://insynsverige.se/documentHandler.ashx?did=1993524

PS. För transparensens skull skall sägas att jag har varit med och skrivit fram Konstnärernas Riksorganisations yttrande på Stockholms stads remiss och även undertecknat det i min roll som ordförande för Konstnärernas Riksorganisation Stockholms län. DS.

En liten tråd om digitalisering och upphovsrätt

Publicerat den av — Lämna ett svar

Som om det inte vore nog med den ödesmättade känslan bland kulturfolk inför riksdagsvalet står konstnärerna i dag inför ett viktigt val till när EU-parlamentet röstar om det så kallade DSM-direktivet som är tänkt att, som det heter, ”harmonisera” upphovsrätten på en enhetlig europeisk digital marknad. För digitaliseringen av konst, kultur och kulturarv är en het fråga som lyfts fram i kulturplaner och utredningar. Samtidigt tjänar nätjättar som Google och YouTube enorma summor i reklamintäkter på att upphovsrättsskyddat material används på deras plattformar och låter kaffepengar sippra ned till konstnärer som producerar högkvalitativt innehåll. Det är detta ojämlika förhållande som konstnärsorganisationerna kallar för ”värdegapet” och hoppas att DSM-direktivet skall åtgärda under parollen ”fix the valuegap” (se t ex upprop från Svenska Tecknare och Svenska Fotografers Förbund, STIM och en debattartikel i SvD). Ett upprop som samlat över 50 000 underskrifter från konstnärer och supporters lämnas i morgon till EU-parlamentet. Nedanstående tråd skrev jag för Twitter med anledning av en artikel i Aftonbladet om den här striden (texten har redigerats något)

1/ Varken konsten eller internet kommer att dö efter morgondagens omröstning i EU-parlamentet om DSM-direktivet. Men däremot lär vissa konstnärliga uttryck fortsätta att lysa med sin frånvaro från internet. Som t ex bildkonst.

2/ Efter att ha jobbat 20 år med konst på webben kan jag konstatera att bildkonstnärer, speciellt i min generation, publicerar sig väldigt sparsmakat på webbplattformar. Vi väljer i högre grad i stället egna hemsidor att visa upp våra alster på. De flesta håller hårt i sin upphovsrätt.

3/ Det finns, tror jag, en rädsla för att konsten skall missbrukas eller ”avsjälas” på plattformarna. Dessutom fungerar tjänster som Fb eller YouTube i regel rätt dåligt för bildkonst: både rent designmässigt och affärsmässigt. Plattformarna fungerar i bästa fall som ett skyltfönster för konsten men genererar inga pengar direkt till konstnärerna.

4/ När det nu kommer krav på digitalisering av konsten så saknas ofta denna fundamentala analys av konstnärens perspektiv. Därför kommer det inte heller att ske någon omfattande digitalisering av samtidskonst så länge som inte frågan om ersättningar för konstnärer är löst. Och om den digitala ekonomin skall matcha den reella för konstnärer så kommer det att kosta pengar. Mycket pengar. Därför lobbar plattformarna intensivt för att förhindra att kontrollmekanismer av upphovsrätt införs.

5/ Om nätjättar som Google kan fortsätta ha ostörd nästan-gratis publiceringsfest på konstnärers bilder på nätet så kommer det inte alls att döda den samtida bildkonsten. Den klarar sig utmärkt ändå. Men det kommer inte heller att göra internet rikare.

Små pinnhål upp för konstpolitiken i valspurten

Publicerat den av — Lämna ett svar

Kulturfrågorna brukar ha vansinnigt svårt att nå fram i det kompakta politiska brus som tenderar att prägla valrörelser. Och inte minst de konstpolitiska frågorna, dvs den del av politiken som mer specifikt rör konstformerna, dess utövare, infrastruktur och publik mm. SR Kulturnytt konstaterar t ex att inga kulturpolitiska frågor tagits upp i de senaste två valens slutdebatter i SVT, TV4 eller SR. Detta trots att konst är viktig för många medborgare i det här landet.

Men något har kanske ändå hänt. Kanske är jag mer uppmärksam därför att jag sedan ett och ett halvt år tillbaka är ordförande i den regionala avdelningen av Konstnärernas Riksorganisation (KRO) i Stockholms län och även sitter i dess riksstyrelse. Men ändå förefaller det mig att inte minst Public service-företagen (t ex SR) har gjort rätt stora satsningar på att belysa kulturpolitiken. Satsningar som matchats med en rad kultur- och konstpolitiska seminarier och andra event. Även Konstnärernas Riksorganisation har, i samarbete med en rad andra konstnärsorganisationer, lanserat en egen kampanj under namnet kulturvalet.se och arrangerat en rad konstpolitiska debatter och dueller runtom i landet (se t ex inbäddad video överst i inlägget). Mitt i allt detta har både Socialdemokraterna (27/8) och Miljöpartiet (23/8) lanserat ambitiösa kulturpolitiska utspel som på flera punkter går konstnärsorganisationernas önskemål till mötes.

Kanske har detta lilla men märkbara uppsving för kulturfrågorna att göra med att kulturpolitiken plötsligt framträtt i en skarpare kontur med Sverigedemokraternas framgångar i politiken och de framväxande kulturpolitiskt konservativa och ibland rent fascistiska rörelser i Europa som på sikt måste betecknas som ett stort hot mot fria kulturaktörers möjligheter att verka och uttrycka sig. Många av oss som arbetar med konst och kultur som yrke ser med förfäran på den pågående utvecklingen.

Denna konfliktlinje börjar också få ett genomslag även i den bredare valbevakningen. I två artiklar i SvD den 18/8 och 30/8 skrev Anders Rydell om försök av Sverigedemokrater att använda sin makt i kommuner att få bort oönskad konst. Senast i dag (6/9) publicerade Jenny Lindahl och Sonja Schwarzenberger på Arena Opinion en debattartikel i Aftonbladet med titeln ”Så vill SD rasera kulturen”. Och även konstnärer visar tecken på att vilja organisera sig. I veckan gick kulturskapare ut i medierna och varnade för SD:s kulturpolitik på flera håll (Kalmar, Bergqvists upprop). Teaterförbundet skrev i ett pressmeddelande den 2/9 att ”vi kan konstatera att Sverigedemokraternas syn på konsten utgör ett stort hot mot yttrandefriheten, ett levande kulturliv och ett demokratiskt samhälle”. Facebook-grupper har startats av kulturarbetare för att organisera motstånd mot fascism. Jag skulle vilja påstå att det inte är en överdrift att påstå att vi står inför en intensiv kulturkamp mellan socialkonservativa krafter och ett brett kulturetablissemang under kommande mandatperiod vilket lär tvinga även övriga partier att ta en tydligare ställning i konstpolitiska frågor. Politiker av alla färger bör kort sagt räkna med att konst- och kulturpolitiken kommer att flyttas upp ett antal pinnhål på den politiska agendan framöver. ❖

❖ BRASKLAPP: Den här artikeln är inte skriven på uppdrag. Åsikterna är, ja, förstås, helt mina egna. ❖ VIDEON: dokumentation av de konstpolitiska duellerna på Statens Konstråd den 23/8 där ledande kulturpolitiker för majoriteten respektive oppositionen deltog. I ministermatchen ställdes kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) mot Olof Lavesson (M) ordförande i kulturutskottet, i Landstingskampen: Anna Starbrink (L), landstingsråd vs. Robert Johansson (S), 2:e vice ordförande i kulturnämnden, samt Huvudstadsduellen: Emilia Bjuggren (S), kulturborgarråd vs. Rasmus Jonlund (L), vice ordförande i kulturnämnden i Stockholms stad. Själv hade jag nöjet att leda samtalen med landstings- och kommunpolitikerna i rollen som ordförande för Konstnärernas Riksorganisation i Stockholms län som var en av arrangörerna tillsammans med Konstnärernas Riksorganisation, Statens Konstråd och kampanjen Kulturvalet.se. Riksordföranden i Konstnärernas Riksorganisation Katarina Jönsson Norling ledde ministermatchen tillsammans med vice ordförande Sanna Svedestedt Carboo.

Om konstens och konstnärernas frihet

Publicerat den av — Lämna ett svar

Stina Oscarson in 2015

Stina Oscarson. Foto av Frankie Fouganthin [CC BY-SA 4.0 ], from Wikimedia Commons

 

När konstens frihet skall debatteras uppstår lätt en märklig känsla av att diskussionen förs helt över huvudet på konstnärerna själva. Därför är det tur att Stina Oscarson ständigt finns närvarande i kulturdebatten för att punktmarkera konstnärsperspektivet. Som i SvD:s tält i Almedalen när hon diskuterade kulturens frihet med SvD-skribenten Ola Wong och Ulf Dernevik, politiskt sakkunnig hos kulturminister Alice Bah Kuhnke.

Konstnärer är en av de yrkesgrupper som omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen1. Lagen skyddar konstnärernas (och alla medborgares) frihet att uttrycka sig i bild, text, tal, ljud och rörelse eller andra uttryck. En konstnär skall kort sagt inte kunna slås i bojor för att ha gjort eller visat ett specifikt verk. Det finns förstås undantag i lagen. Gränser som inte ens konstnärer kan överträda utan rättslig påföljd. Som lagen om hets mot folkgrupp. Eller upphovsrättslagen. Eller alla andra lagar som gäller i samhället. Det är basic.

Faktum är att det enda som står om konst i yttandefrihetsgrundlagen är att yttrandefriheten enligt grundlagen har till ändamål att säkra ett fritt konstnärligt skapande. Det är det konstnärliga skapandet som skall vara fritt.

Ändå utelämnas konstnärsperspektivet ofta ur debatter som rör yttrandefrihet. I stället för konstnärernas frihet talas det om kulturens eller konstens frihet. Som Stina Oscarson så riktigt påpekar i diskussionen med Wong och Dernevik är pratet om kulturens frihet lite som att säga: “Är det här pappret fritt?” Det är med andra ord inte konstverket i sig som är fritt. Konstverket har inga rättigheter och skyldigheter. Lika lite som den mobil, platta eller dator som du just nu läser den här texten på.

Däremot, säger Oscarson, ”så kan vi prata om huruvida konstnärer gör valet att vara fria, att behålla sin frihet, och vi kan prata om i vilken utsträckning man från politiskt håll försöker påverka konstnärer och kulturarbetarna”. Jag instämmer helt och fullt. Och just därför måste också konstnärernas röster, åsikter och perspektiv komma fram tydligare i debatten om ”kulturens frihet”.

FÖR ÖVRIGT:
Ni har väl inte missat kampanjsidan Kulturvalet.se som bland annat innehåller en kulturpolitisk valkompass och ett upprop för att förbättra konstnärernas villkor. Gör din röst hörd! Skicka ett budskap till den kommande kulturministern.

Kultupolitisk (opinions)bildning: Att dansa efter maktens pipa

Publicerat den av — 1 kommentar ↓

Jag står säkerligen på en helt annan planhalva än Lars Anders Johansson i kulturpolitiska frågor. Förmodligen på en helt annan ideologisk bollplan. Men det hindrar inte att jag delar många av hans analyser i boken Att dansa efter maktens pipa – kultur i politikens tjänst (Timbro förlag 2017, libris).

Det är har varit uppenbart länge att borgerligheten haft svårt att formulera en liberal eller konservativ kulturpolitik, ja snarast visat politikområdet ett villrådigt ointresse. Jag förbluffas och förbryllas ofta över den tafatthet som allianspartierna visar i kulturpolitiska frågor. Johansson förklarar på ett övertygande sätt varför – och försöker råda bot på villrådigheten genom att erbjuda sina liberala och konservativa kolleger (även libertarianerna) förslag till kulturpolitiska prioriteringar. Och det är en synnerligen intressant läsning i ett politiskt klimat där kulturfrågorna för en rätt blek tillvaro.

Ingen bör ta miste på att detta i grunden är en debattbok. Men som sådan är den paradoxalt nog mindre intressant. När Johansson riktar sin vredgade penna mot sina ideologiska motståndare – utvalda företrädare för identitetspolitiken, socialdemokratin eller vänstern i stort – så tenderar det att bli förutsägbart och platt. Konfliktlinjerna här är så upptrampade att det väl ändå borde kunna gå att säga något mer analytiskt och insiktsfullt om dessa konflikter än det vi läst på Twitter och i dagspressen sedan länge? Johansson vurmar och svärmar för bildning i den här boken. Men hans återkommande haranger tycker jag motverkar det bildningsideal han säger sig brinna för. Det är synd på en så intressant ansats.

Då är Att dansa efter maktens pipa betydligt mer läsvärd när Johansson i en föredömligt populärvetenskaplig stil tecknar en exposé över den svenska kulturpolitikens historik från 1600-talet och framåt, presenterar Harry Hillman-Chartrands kulturpolitiska typologier och försöker bringa klarhet i varför borgerligheten lämnat semi-walkover i kulturpolitiken.

Här leverar han skarpa och intressanta analyser som punkterar en del vanligt förekommande vanföreställningar i debatten. Jag håller med honom om att svårigheterna i att definiera en liberal eller konservativ konst inte handlar om att det inte finns liberala eller konservativa konstutövare. Jag håller med honom om att politisk radikalitet hos kulturutövare, opinionsbildare eller politiker är inte nödvändigtvis är samstämmigt med graden av kulturell radikalitet: det går utmärkt att vara politiskt konservativ och kulturradikal och vice versa. Jag läser hans förslag för en liberal, konservativ eller libertariansk kulturpolitik med stort intresse och önskar verkligen att jag hade haft den här boken i bakfickan när jag flitigt debatterade kulturpolitik på nätet för några år sedan.

Tyvärr är konstnärernas roll i kulturpolitiken snudd på osynlig boken igenom. När konstnärer förekommer med namn så är det för att de varit inne och vänt i någon kulturpolitisk debatt. Konstnärsorganisationerna nämns visserligen, men mest i förbifarten. Konstnärenas arbetsvillkor diskuteras enbart i några få stycken som handlar om upphovsrätten. Snarare är det opinionsbildarna på kultur- och ledarsidor som ges framträdande roller vid sidan av politikens aktörer och institutioner. Detta är med andra ord en bok som mest tycks vilja vara ett vapen i kampen om kultur- och ledarjournalistikens rum.

Mer irriterande är hur åsikter från och till uttrycks som fakta och den oförblommerade partiskheten som ständigt hotar att underminera författarens teoribygge. Jag hade kort sagt velat läsa mer av faktaunderbyggt argumenterande och analyserande i den bildningsanda som Johansson själv förespråkar. För det är något som jag verkligen saknar när det kommer till kulturpolitisk debatt. Dess mer traditionella koregrafi med sitt gälla tonläge, missförstånd och stereotypiseringar finns det mer än nog av på annat håll.

Fatala fantasier om strypta kulturbudgetar

Publicerat den av — Lämna ett svar

Så fort kultur debatteras i medierna kan ni ge er den på att någon i ett kommentarsfält någonstans kommer att slänga in åsikten att kultur enbart skall finansieras med privata medel. Exemplet Kansas visar att en sådan strategi kan vara förödande för den politiker som vågar sig på att genomföra något sådant i praktiken. Historien börjar sommaren 2011 när Kansas republikanske guvernör Sam Brownback släcker ned den delstatliga offentliga kulturfonden Kansas Arts Commission (KAC) och slopar all offentlig kulturfinansiering. Kansas – som därmed också förlorar sina statliga kulturmedel – blir den enda amerikanska delstaten helt utan offentligfinansierad kultur. I stället vill Brownback satsa på en privat fond som skall fixa privata medel till kulturen från näringslivet. Det hela liknar ett radikalt experiment i konservativ kapitalistisk kulturpolitik. Ett försök att realisera en ständigt återkommande ultrakonservativ fantasi.

Inte nog med att hans eget initiativ – den privata fonden – enligt kritikerna hade misslyckats med att samla in de pengar som behövdes, senatorn hade också missat två viktiga faktorer: offentligfinansierad kultur är populär och genererar många arbetstillfällen till en låg kostnad. 

I den konservativa retoriken framhåller man gärna att skattemedel går till radikal, ”modern” konst som är stötande för vanligt folk (inte minst efter skandalen med Andres Serranos ”Piss Christ”). Shane Ferro skriver i Artinfo att ”kontroversiell och politiserad konst är inte den statliga institutionens (National Endowment for the Arts – den federala stödordningen för kultur i USA) ’smör och bröd’ – den är snararast en resurssnål och serviceinriktad (lean) institution som distribuerar sina medel till många amerikanska småstäder, och mycket av den konst som den finansierar är ganska banal”. Ferro menar att den kommersiella konstscenen i Chelsea, NY alltid kommer att streta på men att det är människorna på landsbygden som drabbas hårdast av nedskärningar i kulturbudgeten.

Det är också lätt att underskatta de ekonomiska följderna för den lokala ekonomin om man stryper den offentliga kulturfinansieringen. Den sparkade chefen för KAC, Henry Schwaller, sa i en intervju till Artinfo strax efter Brownbacks beslut i juni 2011:

We know that there are about 4,000 nonprofit arts jobs in Kansas related to what we do. They generate $150 million in economic impact, and $15 million in revenue for the state. So this is going to be a slow, painful process.

Ni läste rätt. Kansas kulturbudget låg ursprungligen på nästan 1,5 miljoner dollar (med NEA:s stöd inräknat). Man beräknar alltså att dessa lata, rödvinspimplande kulturkoftor med sin ideella verksamhet genererar inkomster till delstaten på nästan hundra tio gånger det belopp som delstat och stat delar ut till de lokala kulturorganisationerna (150 st) och konstnärerna (40 st). Det är en vinst som en amerikansk delstat har råd att vara utan i dessa kristider.

(läs också den här rapporten om kulturens ekonomiska inverkan på Kansas-staden Wichita)

Ett år efter Gov. Brownbacks drastiska strypning av kulturen, den 1 juni i år, efter en intensiv medborgarkampanj tvingades han att krypa till korset och skapa en ny kulturfond med i princip samma omfattning på finansieringen som tidigare fast med det mer trendiga namnet ”Kansas Creative Arts Industries Commission”.

Ian David Moss sammanfattar sensmoralen på ett utmärkt sätt på bloggen createquity:

For years, conservative ideologues have been trying to kill funding for the arts at the state level, but the threat of losing matching federal funds from the NEA had always held them in check. So finally, one governor follows through and eliminates funding entirely, and he gets lambasted mercilessly for it all year and has to reverse his stance in the very next budget. What does that say to the next governor who might be thinking about following Brownback’s lead?
It says you don’t want to mess with arts funding.

Jag tror att även svenska politiker kan ha något att lära av fiaskot i Kansas.

Andra bloggare om: , ,