Några avslutande ord om "Postmodern etik" (3)

Tidigare delar om Postmodern Etik av Zygmunt Bauman: del 1 och del 2 samt ett litet tillägg
*
Redan i det inledande kapitlet av boken Postmodern Etik varnar Zygmunt Bauman för att boken inte kommer att presentera en en moralkodex för en postmodern tid. Det är en fullt logisk, ja kanske nödvändig hållning, om det ens skall vara meningsfullt att prata om en etik som postmodern – om man med det uppfattar det postmoderna som möjligheten till en kritisk position som förkastar vissheten (förnuftet) som det framträder inom det moderna projektet.
Samtidigt lämnar Baumans vägran att föreslå en moralkodex mig med ett slags tomhet. Den som letar efter en tydlig politisk position som kan tjäna som utgångspunkt för sökandet efter en sådan moral kommer att bli besviken. Tvärtom tycks Baumans komplexa text delvis handla om just svårigheterna i att försöka förena moral och politik i ett slags förnuftsstyrd helhet. Bauman återkommer till den ovisshet som genomsyrar det ”moraliska rummet” som står i bjärt kontrast till alla försök att skapa rationella moraliska system.
Den som läst Baumans föregående alster Auschwitz och det moderna samhället känner igen hans kritik av moderniteten som han menar möjliggjort omänskligheter som till exempel folkmord. ”Postmodern etik” verkar vara ett försök att formulera grunddragen till en moral eller ett etiskt ramverk som erbjuder en möjlighet till kritiskt tänkande och kanske också handlande bortom förnuftet. Moralen, skriver Bauman i det avslutande kapitlet, ”är inte säker i förnuftets händer trots att detta är just vad förnuftets talesmän lovar”.
Moral har i Baumans utläggning inget med etik att göra så som den formuleras inom t.ex. politiken. Tvärtom skulle man kunna säga att boken angriper frågan om ansvar och moral så som den framträder och bearbetas innan politiken träder in i bilden. Här tar Bauman hjälp av filosofen Emmanuel Levinas teorier om ansiktet och moralen som uppehåller sig kring mötet med den andre som det gestaltar sig innan det politiska träder in i bilden. Innan moralen blivit formulerad som etik och därmed relativiserats i förhållande till maktanspråk.
Men Bauman erkänner samtidigt att denna ”närhetsmoral” som han kallar den ”är sorgligt otillräcklig i ett samhälle där allt viktigt handlande sker på avstånd”. ”Den moral som alltid styrt oss och fortfarande styr oss”, skriver Bauman, ”har mäktiga men korta händer. Den behöver nu mycket, mycket långa händer”.
Den förmoderna närhetsmoralen är helt enkelt inte anpassad för en globaliserad värld och behöver översättas till samtida sociala intressen och politiska krafter, vilket Bauman medger är svårt om inte omöjligt.
”Det postmoderna avslöjandet av moderniteten kan bistå i en sådan strävan. Men det mest iögonenfallande draget hos postmodernismen, källa till både dess styrka och svaghet, är att den hyser misstro mot vissheter och inte ger några garantier. Att den vägrar frysa historien i profetior eller föregripande lagstiftning innan historien följer sin väg.”
Detta, menar Bauman, är postmodernismens tveeggade svärd. Det är helt enkelt svårt att agera i enlighet med den visdomen. Han tycks vilja leda läsaren genom det moraliska rum som i han menar har en osäker och osynlig plats i det offentliga livet men lämnar frågan öppen hur varandet i detta rum kan användas eller hanteras för att förändra samhället i grunden.
Postmodern etik är sannerligen ingen lätt bok. Den lämnar inga givna svar men för den tålmodige läsaren öppnar den upp för radikalt annorlunda sätt att föreställa sig samhället, politiken och det offentliga livet. Det är en minst sagt spännande läsning.
*
Läsning
Postmodern Ethics. Cambridge, MA: Basil Blackwell (1993). ISBN 0-631-18693-X
På svenska: Daidalos (1995). ISBN 917173 0842 (adlibris)

Kommentarer är avstängda.