Lyssnarkonsten: på kurs med Lyssnare utan gränser

Jag sitter i ett litet mötesrum med klargröna väggar i centrala Malmö. Femton stolar är arrangerade i cirkel: en för varje deltagare och för Fredrik Eklöf och Amelie Andersson från Lyssnare utan gränser som ska leda denna tvådagars grundkurs i lyssnande. Bortsett från Fredrik, som jag har haft möten med vid ett par tillfällen, är de andra personerna i rummet fullständigt okända för mig. Ändå kommer jag under de kommande 24 timmarna berätta för många av dem om mina rädslor, nojjor och tillkortakommanden på ett sätt som jag knappt ens gör med mina vänner. Det är kanske inte konstigt att jag är en smula nervös.

För att göra berättelsen kort kan vi säga att min väg till det här mötesrummet startar 2012 när jag sätter samman antologin Tolerera för Forum för levande historias uställning ”P.K.-en utställning om intolerans”. Jag har nog alltid förstått att lyssnande är agerande men det är under arbetet med texterna från psykologerna Liria Ortiz, Tomas Böhm och Fred Saboonchi som jag inser vidden av lyssnandet som en process som rymmer en mångfald av handlingsalternativ. Det är en rejäl aha-upplevelse och jag bestämmer mig för att dyka djupare ner i lyssnandets mysterier.

Efter SD:s chockartade framgångar i valet förra hösten försöker många förstå vad SD:s väljare egentligen vill och frågan om vi bör lyssna på dem eller inte fyller för ett tag debatt-kanalerna. Uppmaningar att lyssna dyker också upp i mitt twitter-flöde från helt andra håll. När jag får en inbjudan att yttra mig om läget efter valet från ett lokalt ungdomsförbund väljer jag att skriva en text som undersöker vad ett sådant lyssnande kan innebära i praktiken och i det arbetet ramlar jag över ett krönika av Marcus Priftis i Dagens Arena som handlar om Lyssnare utan gränsers samtalsmetoder för att arbeta med fördomar, diskriminering och förtryckande strukturer. Det låter synnerligen intressant och jag tar kontakt med Fredrik Eklöf och det i sin tur leder till att jag nu, ett drygt halvår senare, sitter här i det klargröna rummet beredd att lära mig mer om lyssnandets svåra konst. Det kommer att bli en omtumlande helg.

Att lyssna är att agera

Men först vill jag förklara vad jag menar med att ”lyssna är att agera”. När jag ser tillbaka på mitt liv så föreställer jag mig att jag länge och ofta (men inte alltid) såg lyssnandet som en negation av att tala och den lyssnande som ett slags tomt subjekt för den som för tillfället talar. Den som talade var den aktive och agerande, medan den lyssnande var passiv. Lyssnandet kunde i värsta fall innebära en oengagerad väntan på att få ordet. Det kan tyckas som en deprimerande syn på mellanmänskliga relationer som reducerar dem till en maktrelation, men jag misstänker dessvärre att det är så här många upplever sin roll som lyssnare. Det var i alla fall så jag ofta upplevde min egen roll som lyssnare i unga år.

I dag ser jag snarare lyssnande och talande som en intrikat och integrerad relationell process som är oerhört central i vårt sociala liv och att lyssnande kan vara, och nog bör vara, ett agerande som man väljer och kan anpassa mycket medvetet efter behov och situation, och inte minst använda för att förändra världen. Man kan nog påstå att lyssnandet har högst allvarliga implikationer för oss människor på alla nivåer i samhället, från vaggan till diplomati på högsta politiska nivå, och trots detta tycker jag mig ana svårigheterna att problematisera interaktionen mellan talare/lyssnare eftersom många tycks se den som ”naturlig”, och att den ”förfalskas” om man talar om den. Jag kommer att få anledning att återkomma mer om detta och annat som rör lyssnande i fler bloggposter.

Fredag

Den första kvällen på kursen genomför vi två sessioner: i den första är vi två och två och i den andra delas vi upp i grupper om tre till fyra personer. Alla får lika mycket tid för sitt talande. Den som talar bestämmer helt vad hen skall tala om och om hen vill stå eller sitta, hålla de andra i händerna eller vad det nu kan vara. Mobilens stoppur används för tidhållning. De som lyssnar – ”medhjälparna” – bekräftar och speglar den talande med nickningar och jakanden, men avbryter inte och ingriper inte på ett sånt sätt att det stör den talandes ”flow”. Ibland sägs några bekräftande ord för att hjälpa den talande på vägen. Ibland kommer en fråga som kan leda till en fördjupning av något som just sagts. Trots dessa ganska enkla regler känner jag mig väldigt osäker. När och hur bör jag inskrida som hjälpare? Hur avslutar man en session? Hur viktigt är det med tiden? Jag känner mig helt oförberedd på vad jag själv ska ta upp i dessa sessioner och tampas med hur personlig jag ska våga bli, och jag trevar med orden tills tanken hittar fram till något som jag känner att jag måste få ur mig. Att alla avgivit ett tystnadslöfte när kursen satte igång ger mig extra självförtroende att ge mig ut på känsliga, högst personliga marker som gungar under mina fötter. De andra känner uppenbarligen samma förtroende att dela med sig av sina djupt personliga berättelser till mig om nojjor, sorger och tillkortakommanden men också om framsteg och glädjeämnen. Det går inte att undvika att beröras på djupet och efter den första kvällen undrar jag för ett ögonblick hur jag kan härbärgera dessa berättelser

Mellan sessionerna får vi lära oss mer metodens syften och hur vi kan använda den. Vi har rundor och diskussioner där vi kan diskutera och ta del av andras erfarenheter och upplevelser. Det kan låta dödsallvarligt men vi har faktiskt också väldigt kul, inte minst på grund av de roliga, finurliga och samarbetsinriktade lekar som skjuts in i programmet då och då.

Lördag

Fokuset den andra dagen ligger på ”mönster”, som jag uppfattar som negativa, stelnade och oönskade föreställningar och beteenden som skapats i barndomen och hur man med metodens hjälp kan försöka att bryta eller medvetandegöra sådana mönster. Amelie demonstrerar med en av deltagarna hur man kan agera som hjälpare under en känslosam session. Själv bryter jag kanske inte några mönster den här helgen, men någon gång under den andra dagens tre sessioner klickar det i alla fall till i mig, och jag känner att jag får en instinktiv förståelse hur metoden fungerar och märker att jag kan agera med den, både som medhjälpare och som den som talar. Metodiken sätter sig i min kropp, som slappnar av och liksom börjar lita till sin förmåga. Det blir lättare att hjälpa de andra och att känna när det är läge att bekräfta eller skjuta in en fråga. Jag hittar också fram till min egen röst och behöver inte tveka lika länge innan jag hittar det som känns nödvändigt för mig att ta upp. Procedurerna börjar kännas självklara. Det är en väldigt, väldigt bra känsla.

När kursen avslutas och deltagarna skingras känns det både förtröstansfullt och samtidigt lite märkligt att tänka på att även om jag aldrig träffar dessa människor igen så härbärgerar jag deras berättelser, liksom de härbärgerar mina.

Epilog

Dagen därpå vaknar jag upp och beger mig ut från mitt gästrum nära Södervärn för att äta frukost. Ett flortungt, nästan omärkligt regn hänger i luften. Allt är dämpat. Söndagstrafiken sparsmakad. Jag sitter på en parkbänk med en kaffe i handen när jag plötsligt märker att jag är mer närvarande och avslappnad än jag varit på mycket, mycket länge.

Fler postningar om lyssnandet kommer inom sin tid

En tanke om “Lyssnarkonsten: på kurs med Lyssnare utan gränser

  1. Tack Jon för en väldigt bra text. Imponerad av hur väl du beskriver metoden och upplevelsen av att använda den! Och stort tack för att du kom ner från Stockholm och bidrog till att kursen blev så förtrolig och givande som den var.