Bara det faktum att jag nu håller på och läser Karen Barads Meeting the Universe Halfway – quantum physics and the entanglement of matter and meaning, är i sig en frukt av en rad ihoptrasslade skeenden och göranden – ett stort antal intra-aktiva praktiker som re-konfigurerar världen, som Barad själv kanske skulle ha uttryckt det. Boken gavs ut 2007, ungefär samtidigt som posthumanismen blippade in sig på min radar. Jag lät Manuel DeLandas bok A thousand years of nonlinear history få utgöra mitt djupläsningsobjekt i frågan (hur det kom sig minns jag inte längre) och blev fullständigt såld på en för mig radikalt ny historieskrivning där kungar och kardinaler förpassats till periferin till förmån för virusens, bergarternas, genernas och normernas världshistoria. Jag skippade Haraway, Deleuze/Guttari, Harman och Latour men fick i mig skärvor av deras tänkande via nätbekanta som Ozonist och Karl Palmås.
För några år sedan började jag skriva på ett förslag till en icke-hierarkisk konstsyn inspirerad av DeLanda när Per Herngren drog in Barad i min synkrets med några precisa och mycket intressanta blogginlägg relaterade till aktivism. En läsning som inte hade kunnat komma lägligare. Vi diskuterade hans artiklar i ett slags ”aktionsgrupp” som jag då var aktiv i, men till källan kommer jag inte förrän jag i vintras träffar två studenter, Anton Krohn och Daniel Petersson, vars entusiasm över Barads praktiker smittar av sig. Alla dessa människors (och andras) agerande i relation till deras respektive praktiker har spelat en roll för att boken numera är min ständiga följeslagare.
Jag önskar inte att jag läste mer. Men jag önskar fler sådana här läsningar. De dyker upp med några års mellanrum och kräver då en fullständig hängivenhet, och frammanar en önskan om precis förståelse. För fyra år sedan var det Zygmunt Baumans Postmodern Ethics som var föremål för en sådan djupläsning, för två år sedan Steven Lukes Three faces of Power, förra året Hanna Arendts On violence och i år verkar det alltså bli Meeting the Universe Halfway.
Jag läser den icke-linjärt: avslutar just nu kapitlen ett och fyra och har påbörjat kapitel åtta. Tänkandet/texten vecklar ut sig som en rad med mattor som rullats ut olika långt, där mönstren på de olika mattorna flödar över i varandra. Även om boken handlar mer om vetenskapsteori och kvantfysik än vad jag kanske förväntat mig så är det något som är så otroligt attraktivt med hennes sätt att förstå verkligheten som agerande, intra-aktivitet, görande, praktiker, trassel, relationer.
Om jag ska försöka koka ned denna min attraktion till några formuleringar som med nödvändighet måste bli högst subjektiva så handlar det troligen om att Barad erbjuder en syn på världen som monterar ned vissa djupt cementerade antropocentriska dikotymier som t.ex. subjekt/objekt, representerande/representerad och natur/kultur, för att istället förespråka en mycket mer komplex bild av världen där materien/objekten varken har tydliga gränser, nedärvda egenskaper eller essens – utan där fokus i stället ligger på hur agerande, görande och praktiker förändrar materien och därmed världen. ”Saker” existerar inte i något slags ursprungstillstånd utan ges egenskaper som fenomen. Materia är inte sakers egenskaper. Gränser mellan objekt i världen är varken tydliga eller givna.
”Things” don’t preexist; they are agentially enacted and become determinally bounded and propertied within phenomena. Outside of particular agential intra-actions, ”words” and ”things” are indeterminate. Matter is therefore not to be undersood as a property of things but like discursive practices, must be understood in more dynamic and productive terms – in terms of intra-activity.
Jag är inte säker på att jag ännu förstår vidden av denna förskjutning från subjekt/objekt till den ”Agentiella realism” som Barad förespråkar, men hoppas att det ska bli tydligare i takt med att mattorna rullas ut. Inte minst förväntar jag mig att få veta mer om den etiska dimensionen av Barads projekt och dess implikationer för politisk förändring, synen på makt och hierarkiska strukturer. Jag har förstås gluttat på den sista mattan: det sista kapitlet och det sista underkapitlet – och hittar där en riktning mot en Ethics of Mattering (Barad tycks använda engelskans ”matter” i dess dubbla betydelse: materia/betydelsefullhet). Och där uppenbarar sig plötsligt ett spöke som hemsökt mig de senaste åren: filosofen Emanuel Levinas. Här finns alltså tillbakakopplingar att hoppas på. Fortsättning följer med andra ord alldeles säkert.
MER:
Intervju med Barad, New Materialism: Interviews & Cartographies, Rick Dolphijn and Iris van der Tuin