Om begreppet makt är snårigt så är verkligen inte begreppet rätt speciellt mycket enklare. Och de två tillsammans, som motsatspar, eller tydligt avgränsade filosofiska sfärer, skapar ett än komplexare ramverk. Jag kan inte påstå att jag tidigare läst någon som försökt att ställa upp dessa tv begrepp på det här sättet innan jag läste Marie Demkers (Vänstra Stranden) bloggpost i ämnet för några dagar sedan. Jag är inte säker på att jag helt håller med om hennes sätt att separera makt och rätt, speciellt i ljuset av det Foucaultska maktbegrepp som hon säger sig vara influerat av, men det tycks egentligen inte heller vara hennes poäng.

I hennes text går en klar skiljelinje mellan de båda i vad jag uppfattar som en argumentation för en mer maktkritisk, och mindre vetenskapligt neutral, statsvetenskap. Det är ett intressant argument. Nu är jag inte på något sätt insatt i statsvetenskapens väl och ve, men jag kan förstå och uppskatta argumentationen, som i mitt tycke liknar vissa andra discipliners upprop för en mer ”moralisk” vetenskap, en vetenskap som vågar utmana makten snarare än att visa största möjliga följsamhet under ”neutralitetens” flagg. Som av en händelse påbörjade jag nyss det sista kapitlet i sociologen Zygmunt Baumans bok Förintelsen och det morderna samhället, som heter just ”mot en moralisk vetenskap” där han beskriver hur den vetenskapliga neutraliteten användes som ett skydd mot vetskapen om förintelsen. Neutraliteten blir i hans anklagelseakt ett moraliskt moräs. Jag kan också känna igen upprop från andra vetenskapsmän som t.ex. Immanuel Wallersten (se: Europeisk Universalism) och Pierre Bourdieu (se: Texter om de intellektuella).

Det är med andra ord en fråga som rör sig långt utanför statsvetenskapens domäner, ja, som i högsta grad berör också mitt eget yrke. Baumans (och Demkers, som jag uppfattar den) önskan om att upprätta en mer moraliskt reflekterande vetenskap kunde inte vara mer aktuell. Frågan om maktens relation till rätten lämnar jag tills vidare därhän.