Kampen om Kulturen, del 2 – myten om -68

Jag fortsätter här att lyfta fram ytterligare ett inlägg från min blogg konstpol om allianspartiernas försök att i grunden förändra kulturpolitiken som publicerades 12/12 2010. Den tidigare artikeln hittar du här. Konstpol var en blogg som jag startade 2010 för att debattera kulturpolitik och politisk konst. Den har legat i träda länge och jag kommer därför successivt att lyfta över ett urval av inlägg till den här bloggen som därmed också kommer att handla mer om kultur- och konstpolitik i framtiden.
I mitt förra inlägg skissade jag en snabb bild av hur Alliansen under den senaste mandatperioden försökt att omdana en i grunden Socialdemokratisk kulturpolitik på ideologisk grund, och hur det påverkade valutgången. I det här inlägget tänkte jag titta närmre på ett av de ideologiska tankespår som förekommit i debatten.
Myten om -68
I de kulturpolitiska debatter som förts på bloggar och i media återkommer ständigt argumentet från högerhåll att dagens kulturpolitik är en skapelse av Socialdemokratin och den revolutionära vänstern, och att dagens ”kulturelit” alltsedan 1968 är en bastion för denna vänster.
Markus Uvell, vd på Timbro uttrycker detta på ett intressant sätt i en artikel på DN Debatt den 31/10 2010. Uvell skriver att han ser ”slentrianmässiga vänsterperspektiv” av ”tankefigurer, retorik och prioriteringar … hos många journalister, hos personer inom kulturlivet och i den akademiska världen”. Detta, menar Uvell, har orsakats av Socialdemokraternas långa maktinnehav, och skall ses som en anpassning till maktens intressen därför att det är ”kortsiktigt gynnsamt för karriären.”
Det stora problemet med hans analys av kultur-sverige är att den är i grunden föråldrad, för att inte säga rent felaktig. Jag är benägen att hålla med Åsa Lindeborg när hon i Aftonbladet den 19/2 2009, skriver att ”det är i sammanhanget en tragikomisk absurditet, att både högern och vänstern inbillar sig att alla som sysslar med kultur är vänster. … I själva verket är kulturlivet påfallande apolitiskt och många kulturarbetare lika ointresserade av politik som de lokalpolitiker som nu ska ta hand om ”kulturportföljerna” är ointresserade av eller okunniga om kultur.”
Jag skulle säga att denna ”apolitiskhet” handlar om att vägra att definiera sig som konstnär utifrån tydliga politiskt ideologiska skiljelinjer. Detta innebär att de politiska partierna från hela det politiska spektrat har svårt att förstå vem som är dess allierade inom t.ex. kulturvärlden.
Jag antar att många liberala/konservativa politisker och opinionsbildare håller så envist fast vid ”myten om -68” därför att den erbjuder en tydlig, och trygg, ideologisk konfliktyta, där man slipper omaket att försöka överbrygga de språkliga skillnader som visar sig i detta ”apolitiska”. Men, och jag tror att Alliansens berörda politiker också förstått detta, politiska beslut skulle kunna bli rent bisarra om de baseras på denna myt, vilket i sin tur kan leda till att en politiskt slumrande kulturvärld plötsligt mobiliserar mot dem (precis som kulturvärlden nu mobiliserar mot Sverigedemokraterna).
Inbrytningar
Uvells slutsats är att det finns ”ett stort behov av att göra inbrytningar i dessa miljöer, att vädra ut gamla föreställningar och stödja personer och idéer som utmanar koncensus (sic)”.Den kanske allra viktigaste politiska uppgiften de kommande fyra åren är ”att bygga riktigt breda borgerliga allianser, innefattande även denna typ av samhällsområden. … Partipolitik och budgetbalans i all ära, men den stora fördelen med Socialdemokraternas historiska nederlag är att det öppnar upp för en mer nyanserad och mångfacetterad samhällsdebatt. Rätt utnyttjad kommer denna öppning att kunna resultera i inte bara en borgerlig politik utan på sikt också i ett allt mer borgerligt samhälle, på djupet. Det arbetet kan nu börja på allvar.”
Just sådana ”inbryningar” har Alliansen ägnat sig åt under den senaste mandatperioden, men man har trots allt genomfört dom med ganska varsam hand. Kanske skall man läsa Uvells debattinlägg som en uppmaning till Alliansregeringen radikalisera sin kultur- och mediepolitik.
De flesta analyser jag läst av Socialdemokraternas kris har kommit att handla om ekonomi, välfärd och jobb. Man får inte får glömma kulturfrågorna i det utvärderingsarbetet. De kanske inte drar stora väljargrupper till partiet men om man lägger sig platt för offensiven från höger och inte förnyar sin kulturpolitiska agenda så riskerar man att förlora kampen om de ”mjuka” frågor som handlar om t.ex. folkbildning, psykiskt välmående, kritiskt tänkande och kreativa processer.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

WordPress Anti Spam by WP-SpamShield