Det finns så oerhört mycket konst i dagens värld och så många olika genrer och hybrida konstformer att denna ”multikulturella” myriad borde trotsa alla försök att utmåla en konstnärlig genre eller estetik som dominerande och andra som underkastade. Om man tar på sig de bredaste glasögonen man har hittar man allt från naturalistiskt måler i gallerimiljö till streetart, konceptuell performance, fotografi, arkitekturkonst, offentliga verk, postrelationella experiment, hantverkskonst och mycket mycket mer. Och detta bara i Sverige. Tar vi oss utanför gränserna hittar vi boomande konstsfärer som bidrar till myriaden, och den blir inte mindre komplex av att västvärldens ekonomiska dominans på området inte längre är given.
Att försöka måla upp en frontlinje i en politisk kamp om konsten innebär med andra ord att försöka koka ner konstens pluralism till två möjliga hållningar som enkelt kan ställas mot varandra. Det borde vara en omöjlighet, ändå finns det många som försöker.
Ett sätt att skapa den här frontlinjen är genom kvalitetsbegreppet, dvs. att det finns en föreställning om vilken konst – eller genre – som är kvalitativt bättre än någon annan. Det är en uppdelning som ofta förfäktas av konstnärer och konstagenter (curatorer, intendenter, teoretiker, samlare, gallerister, journalister etc.) – inte minst för att legitimera urvalsprocesser av olika slag – men som i grund och botten är värdelös som objektiv kunskap.
Ett annat sätt är att dra upp skiljelinjen, som just nu manifesteras av en rad politiska debattörer från konservativt håll, är att hävda att en viss genre är mer historiskt förankrad i människans liv och varande och därför borde ses som kvalitativt överlägsen. Jag pratar förstås om vurmen för det figurativa måleriet hos konservativa kulturdebattörer som Roland Poirier Martinsson, Johan Lundberg och Johan Wennström.
I de debatter som förs längsmed denna frontlinje påstår man ibland att den figurativa konsten – eller rättare sagt, en viss typ av figurativ konst – också har en bredare folklig förankring i samtiden än all annan konst och att den därmed i kraft av majoritetens stöd borde ges större utrymme av konstens agenter och i medierna. Med den upplevda positionen av underlägsenhet gentemot en konstelit kommer också ett visst martyrskap som göder föreställningen att den figurativa konsten borde få ta mer plats än den gör på grund av dess objektiva kvaliteter.
Hela detta (konservativa) ”frontlinjekomplex” är som jag ser det lika värdelös som objektiv kunskap om konsten som alla andra försök att dela upp konsten i en ”konfliktvärdig” dualitet. Den säger i regel lite eller inget om konsten och hur och varför den skapas – och för vem. Däremot kan den vara användbar i striden om dominans inom konstens eller politikens område.
Konsten är inte ett skyttegravskrig mellan två allianser, den är inte partipolitik. Snarare består den av en myriad av skyttegravar där grupper och enstaka aktörer försöker att hitta sitt sätt att uttrycka sig och överleva. Martyrskapet grasserar förvisso inom alla dessa enheter. Det är inte svårt att hitta konstnärer och konstagenter som odlar föreställningen om sin egen underlägsenhet – av ganska naturliga skäl med tanke på arbetsvillkoren.
Jag vet att jag personligen varit smittad av detta svartvita tänkande, och speciellt under och efter studietiden på Konstfack. I dag vill jag hellre lyfta fram rikedomen i den konstnärliga pluralismen och förkasta kvalitetsbegreppets dogmatiska sida. Detta har förstås till viss del med en ökad erfarenhet och en bättre självkänsla att göra, samt säkert att jag i kraft av att vara åtminstone lite etablerad inte längre behöver bevisa allt. Men det är inte hela sanningen. Konstens ”multikulturalism” är något som tilltalar mig.
Läs mer:
Den här artikeln är skriven med anledning av debatten kring det senaste numret av Neo. Se gårdagens postning.
Roland Poirier Martinsson
Vi är underkastade verkligheten (som det latinska ”subjekt” säger: under-kastad), världen presenterar sig (objekt) för oss. Vi uttrycker intrycken genom att re-presentera dem, åter-ge dem.
Johan Wennström
Marknaden efterfrågar lystet föreställande bilder. Men överallt lyser svenska konstnärer med sin frånvaro. Vår roll i konstvärlden är marginell. Andra tar upp större plats.
Helt kort menar Scruton att det han ogenerat kallar skönhet är ett mänskligt behov. Utan det sköna och det estetiskt vilsamma riskerar vi att förlora insikten om livets betydelse.
Andra bloggare om: konst, kultur, konservatism, neo, johan wennström, axess, johan lundberg, multikulturalism, demokrati, politik, kulturpolitik
För mig är konst något som alla människor håller på med (eller bör/behöver hålla på med), den består inte av ”grupper och enstaka aktörer försöker att hitta sitt sätt att uttrycka sig och överleva”. Att inskränka konsten till endast de som ”överlever” på den, är att bortse från den stora massan av all konst som skapas.
Vissa har dock kommit upp sig så mycket i hierariker att de kan lyckas ”leva på” sin konst. De kan mjölka staten/stiftelser på pengar, och deras konst blir en slags fiatpengar. Högstatuspersoner har kommit överens om att ”etablerade” konstnärers verk har status, och dessa får därmed ett ekonomiskt värde. Konstnärer som förhåller sig till detta och bedriver valutapolitik mer än de bedriver konst, blir genast ointressanta. Frågan är om deras ”konst” fortarande är konst (men vad som är konst och ej är dock en ickefråga, såvida en inte bedriver valutapolitik).
Den stora frågan om konsten är hur vi ska kunna ge alla möjligheten att syssla med den, i högre grad än nu. Samt hur vi ska spränga de få genrer som idag anses vara konst, så att alla människor ser sin konstnärlighet.
Hannes,
1. Tack för att du försöker ta ner mig från de höga hästarna. Jag medger att jag skrivit mitt inlägg från en viss horisont som inte är helt inkluderande, även om min poäng med hela inlägget är att betona pluralismen.
2. Du missförstår mig tror jag. inskränkningen gällde i så fall också att ”hitta sitt uttryck”. att ”överleva” handlar om att skapa tid för att hitta uttrycket – inte nödvändigtvis att man måste överleva på sin konst.
3. Jag noterar att också du tycks ha din frontlinje: mellan det som är etablerat/ointressant och därmed icke-konst.
4. ”Den stora frågan om konsten är hur vi ska kunna ge alla möjligheten att syssla med den, i högre grad än nu. Samt hur vi ska spränga de få genrer som idag anses vara konst, så att alla människor ser sin konstnärlighet.” – vad skulle du själv svara på dina frågor?
Hannes,
Jag gör ett försök att kommentera ”fråga 4” även om det är en jäkligt komplex fråga utan entydiga svar.
Att vilja försöka utveckla ett konstnärligt språk eller gå in i en konstnärlig process kan man förstås göra på många olika sätt och med olika stor insats av tid etc.
Jag tror *inte nödvändigtvis* att de största hindren för att fler skall få möjlighet att uttrycka sig ligger i konstens hierarkier.
Jag kan se ett stort hinder i samhällets fokusering på ekonomiska och teknologiska framsteg (den hårda upplysningen) som stressar oss till personlig ekonomisk tillväxt på kort sikt. Det handlar om lånekarusellen, drömmen om det perfekta boendet, prylfetischismen etc som inte lämnar utrymme för den tid och den ro som ett konstnärligt skapande ändå kräver.
Bara en reflektion av många möjliga.
Alltså, till sist måste jag bara påpeka att jag det jag ändå vill betona i den här postningen är just konstens mångfald och att jag inte tror på en hierakisk konstuppfattning som utser viss konst till bättre än annan pga politik, smak eller något annat. Om jag tycker något om en viss konst så är det min uppfattning och inte en sanning.
Att konsten sedan är omgärdat av ett ekonomiskt/politiskt system som cementerar hierkarier är egentligen en helt annan historia.
Jag tycker att arbetskritiken är central. Vi behöver en radikalt kortare arbetsdag, så människor får tid och ork att tänka på och ägna sig åt värdiga konstnärliga aktiviteter. Det finns ingen anledning att definiera vad som är konst och inte när konsten inte längre behöver inordnas i en arbetslogik.
Vi (stat och individer) behöver också sluta lägga pengar på att ”konsumera” kultur/konst. Alla pengar vi spenderar på detta bör gå till att bygga/underhålla (fler) ideella/kommunala/statliga verkstäder/ateljéer/skrivhörnor/replokaler/etc där alla är välkomna att komma och gå som de vill. För att underlätta folkets skapande bör all kopiering legaliseras.
Arbetstidförkortning: JA. Men varför skulle det innebära att man slutade upp med att försöka definiera sin konstnärliga verksamhet (och andras)? Hierarkisering av konsten är en sak – definiering inte nödvändigtvis samma sak.
När det gäller konstkonsumtionens vara och icke vara så är det en helt annan fråga. Man behöver inte knyta konstbegreppet till politik eller ekonomi. Man behöver inte skapa frontlinjer som definierar konsten som konst eller icke-konst utifrån politisk tillhörighet eller ekonomi.