Att använda ordet metafysik alltför slapphänt är inte alltid att rekommendera, speciellt om man som jag är endast ytligt bevandrad i filosofins vidsträckta landskap. Anledningen till att jag först valde titeln är att det metafysiska hos makten står i skarp kontrast till frågan om dess mätbarhet, vilket i sin tur tycks reflektera skillnaden mellan de akademiska disciplinerna filosofi och sociologi. Även om sociologin tycks vara av större intresse för ett projekt som försöker mäta makt så kan inte den filosofiska dimensionen negligeras. Och om man vill diskutera begreppet makt utifrån filosofins klassiker så verkar det som om Nietzsche (och möjligtvis också Heidegger) är den filosof som ligger närmast till hands att försöka få grepp om.

Vad jag menar med makt som metafysik är att begreppet makt ofta tenderar att beskrivas som något övernaturligt i vårt sekulära samhälle, som en gudsbenådad egenskap, ja som en egenskap som förvandlar den som tilldelats makten en gudalik status. Man kan beskriva varför en specifik ”makthavare” anses som mäktig, men den underliggande rationaliteten till detta tilldelande kan sällan förklaras i detalj. De konkreta värden som utgör rationaliteten tycks baserade enbart på intiution, på vad Pierre Bourdieu kanske skulle ha sagt, en produktion av tro.

Kanske har denna produktion av tro att göra med att makten, som vissa anser, måste ges för att få legitimitet, och att denna givande-akt kräver en produktion av tro som en rationalitet för vårt beslut att tilldela en specifik person ett förtroendeuppdrag.

Läs också Excerpter’s utdrag Heidegger till Jünger om nihilismen och “linjen” (1955)

Andra bloggar om: filosofi, makt, metafysik, nietzsche, heidegger, bourdieu