Ungefär så skall Patti Smith ha uttryckt sig i en intervju eller möjligen i sin bok ”Just Kids”. Jag har som vanligt glömt var jag läste citatet och inte lyckats hitta det igen men det spelar kanske inte så stor roll om det inte är helt korrekt – bra är det i alla fall.

Ett konstverk som lämnar ateljén för att visas i offentligheten är för evigt dömt att tolkas och analyseras av betraktare och brukare. Förhoppningsvis väcker verket tankar och känslor hos betraktaren utifrån dennes personliga historia eller diskuteras som en del av något större – en trend, tidsanda eller aktualitet. Processen däremot – hur verket formuleras, planeras, gestaltas och utförs – förblir ofta i det fördolda, lagrat i konstnärens medvetande och arkiverat som skisser, utkast, texter och försök av olika slag.

Till detta kommer intentionaliteten med dess psykologiska splittring som delar upp föreställningen om vad som är konstnärens avsikt med verket i en offentlig sfär och en privat. Det finns med andra ord alltid en gräns för vad en konstnär vill förmedla om sitt verk – de delar som är för nära självets kärna väljer de flesta naturligt nog helst att inte prata om offentligen.

Konstnärlig autonomi är med andra ord möjlig just på grund av dessa gränsdragningar av konstnären gentemot omvärlden. Det är också i den bubblan – bortom all insyn – som kreativiteten kan få flöda utan hämningar.

Just på grund av de speciella förutsättningar som råder i bubblan vore det intressant om man ibland lättade lite på förlåten och lät andra få se vad som sker därinne. För många konstnärer är det av förklarliga skäl ett stort steg att ta. Det är helt enkelt inte värt riskerna. Själv hör jag till dem som kan vara mycket restriktiv med att förmedla mina mer personliga avsikter med mina verk men som däremot gärna redovisar konceptualiserings- och gestaltningsprocessen, och därför tackade jag utan tvekan ja när Jonas Mosskin frågade mig om jag ville släppa in ”Psykologer ser på konst” i min ateljé.

Jag tycker att samtalet (som ägde rum den 26/9) blev både roligt och dynamiskt, inte minst därför att Jonas, som själv är psykolog, inte väjde för att ställa ingående frågor om sådant som man i många ”interna” sammanhang tenderar att ta för givna – hur det går till när idén till ett specifikt verk koncipieras och vad som händer i gestaltningsprocessen, om hur man kan se på en konst som tenderar av överskrida gränserna till andra discipliner, och om metodik och avsikter.

Jonas Mosskin har verkligen ett intressant projekt på gång som jag tycker fyller ett tomrum i ett konstsamtal som annars alltför ofta tenderar att fokusera på konstverk som frikopplade från konstnärens intention och en komplex kreativ process.

Ateljen uppstädad och förberedd med fruktskålar och vinglas inför besöket.

Post scriptum:
Det finns förstås konstnärer som t.ex. bloggar om sin konstnärliga process. Daniel Milton och Magdalena Nordin är två exempel. Fler exempel hittar ni på promulgator.net

Andra bloggar om: konst, psykologi, psykologer ser på konst, psykkonst, jonas mosskin