Röstsedeln är kastad. Den blev, efter moget övervägande, och genomgångar av partiprogram, klart och tydligt rosa. Möjligen blev jag själv förvånad över denna tydlighet. Jag har visserligen tyckt att Feministiskt Initiativ är ett högintressant parti ända sedan det äntrade den politiska scenen, men ändå tvekat att ge dem min röst tidigare.

Det finns förstås mer än en anledning till att rösten nu gick i rosa, men jag vill här lyfta en fråga som kanske tenderar att hamna lite i skymundan i den allmänna politiska debatten: en röst på F! är inte bara en röst för feminismen, utan också, som jag ser det, en röst för pacifismen. Och eftersom jag bestämt mig att ”fredspolitik” kommer att spela en viktig roll i mitt val av partifärg detta supervalår så kom detta att bli ett tungt vägande skäl.

Det är sant att F! själva inte använder ordet pacifism i sitt partiprogram (1). Däremot skriver de att de har en antimilitaristisk hållning. F! ser den rådande försvarspolitiken som en del av en patriarkal maktordning, och betonar vikten av att bryta patriarkala normer som bygger på dominans och våld.

För mig är det inte svårt att finna korn av pacifism i partiprogrammets försvars- och säkerhetspolitik. F! Skriver på sin hemsida att de:

”.. ska verka för en utveckling av global mänsklig säkerhet, bort från föreställningar om militär säkerhet. Det förutsätter stopp för militär upprustning, ett aktivt nedrustningsarbete, stopp för vapenexport samt omställning av krigsmaterielproduktion till civil produktion”.

Och att de

” … strävar efter att ”demontera hela den traditionella säkerhetspolitiken och istället fokusera på begrepp som exempelvis hållbar fred, kroppslig integritet, frihet att agera samt kvinnors, mäns och transpersoners rätt och frihet att vara autonoma individer i livets alla faser och rum”.

I partiprogrammet tar F! till exempel upp vikten av fredsbyggande och förebyggande av konflikter. De vill också att vapenexporten skall upphöra och att vapenindustrin skall ställa om till civil produktion. Det är med andra ord en tämligen radikal försvars- och säkerhetspolitik som väl egentligen saknar motstycke i svensk partipolitik. Visserligen har Miljöpartiet (haft) liknande målsättningar (2), som de smärtsamt fått justera i takt med att inflytandet i politiken ökat (se t.ex. försvarsuppgörelsen 2004).

Jag är inte så naiv att jag tror att antimilitarism kommer att bli en viktig valfråga eller att ett parti som vill ha inflytande kan driva frågan om en demontering av en traditionell säkerhetspolitik. Inte heller tror jag att F! kommer att prioritera frågan om man kommer in i EU-parlamentet (jag skulle förstås älska att ha fel). Jag är inte ens säker på att initiativ till riktigt omvälvande förändringarna i nedrustnings- och försvarspolitiken i en fredligare riktning kommer att komma från parlament eller regeringar.

Men jag ser det ändå som positivt om (ytterligare) ett parti med en ”antimilitaristisk hållning” skulle få större inflytande, både i EU och på nationell nivå. Om inte annat för att det gör det tydligt att en stor del av valmanskåren inte accepterar den rådande försvarspolitiska ordningen (3).

*

Bilder (båda av undertecknad) från ovan: Grafik med CND:s peace-symbol och ett plakat från F!:s första maj-tåg i år.

Noter: 1) Twittrande mellan mig och Veronica Svärd med anledning av det här blogginlägget

2. Se: http://www.mp.se/politik/fred-och-forsvar. MP:s förslag till en civil EU-Fredskår är också mycket intressant: http://www.mp.se/sites/default/files/pm_fredskar_140110.pdf

3. 1989 fick ett förslag att lägga ned försvaret stöd från mer än en tredjedel av den Schweiziska befolkningen i en folkomröstning. Se: Group for a Switzerland without Army (GsoA) http://gsoa.ch/english/