Sökandet efter en icke-hierarkisk konstsyn (2)

Publicerat den av — 2 kommentarer ↓
Jag märker på reaktionerna av min förra artikel om sökandet efter en anti-hierarkisk konstsyn att jag behöver förklara varför jag valde att illustrera en möjlig alternativ konstsyn med Manuel deLandas föreläsning – inte minst eftersom han pratar just om användandet av den genetiska algoritmen som ett konstnärligt verktyg, vilket är helt irrelevant för mitt resonemang.
DeLanda försöker i föreläsningen att förklara Gilles Deleuze sökande efter en ny materialism som kan gå bortom en postmodern idealism och en Hegeliansk dialektik och därmed som jag tolkar det förnya vänsterns politiska filosofi (brasklapp: jag ber er observera att jag är en enkel hobbyfilosof med ytterst begränsade kunskaper på området).
Vad är det egentligen deLanda säger och hur kan hans teser transponeras till en teori om konsten – och framför allt hur vi värderar konst? Tillåt mig att citera några brottstycken ur föreläsningen och att applicera den på en konstsyn som jag föreställer mig som mer distribuerad än hierarkisk.

Essentialister – och särskilt aristoteliska essentialister – brukade tänka till exempel: du ser en zebra-”befolkning” och det finns någonstans en essens av ”zebraskap”. Zebraskapet är en lista av egenskaper som gör en zebra till vad den är. Som ger zebran dess identitet. Det finns en perfekt zebra som uppfyller dessa krav – och sedan har vi alla ofullständiga zebror som vi ser framför oss – med sina variationer i teckning, höjd och så vidare. Du måste komma förbi det heterogena, förbi skillnaderna, förbi det ofullständiga för att komma åt den perfekta zebran.

Jag avbryter här för att att byta ut zebran som art mot konstnärer och deras konst. En essentialistisk bedömning av konst fokuserar som jag ser det framför allt på vad som är konst, vilka egenskaper som är typiska för konst och följaktligen hur konst bör framställas för att vara konst (vilket naturligtvis är föremål för oändliga strider – vilket som vi ska se är irrelevant för resonemanget). Den konst som anses ligga nära den idealbild som framträder i de essentiella specifikationerna, är att beteckna som bra konst, god konst, eller konst av hög kvalitet.

Befolkningstänkande säger att det är helt tvärtom. Det ofullständiga är avgörande. Heterogenitet och variation är det som driver evolutionen. Om man försöker att homogenisera en befolkning … så stoppar man evolutionen! Heterogenitet och olikhet är avgörande i [den evolutionära] processen och behöver uppvärderas eftersom det naturliga urvalet bara är ett filter – ett mekaniskt filter – som låter vissa gener passera och andra inte. Om alla gener är likadana har evolutionen inget att filtrera längre. Inget att sortera ut.
Det är med andra ord inte de ”bra” konstverken, inte mästarna, inte mästerverken som driver konstens utveckling. Det säger ju sig själv att om alla konstnärer avbildade samma motiv på exakt samma sätt med samma material skulle konsten aldrig utvecklas. Man kan invända att många konstnärer faktiskt arbetar med likartade teman, stilar, medier eller material. Jag menar att det ändå finns tillräckligt med heterogenitet och variation inom konsten för att den skall utvecklas.
Så för första gången har evolutionsbiologerna givit oss en positiv tanke om olikhet – en positiv ide om heterogenitet. … Befolkningstänkandet låter oss gå förbi klicheerna av 1800-talets Darwinism som urartade till riktigt dålig politik i och med socialdarwinismen: ”survival of the fittest, eller kampen för överlevnad” – allt sådant som fick det att se ut som om vinnaren tar allt och evolutionen bara handlar om …. käftar och klor eller något åt det hållet. Medan det i själva verket finns en massa evolutionära strategier … som inte har något att göra med konkurrens att göra. Och det finns en poäng som är väldigt viktig. Det finns ingenting sådant som ”the fittest” (den mest lämpade – bäst anpassade). Detta bygger på antagandet att det bara finns en enda design – den bästa – vilket går tillbaka till essentialismen. Och föreställningen att det naturliga urvalet tar oss till den där perfekta zebran.
Här sätter deLanda som jag ser det spiken i kistan på föreställningen om konstnärlig kvalitet. Det blir helt enkelt inte speciellt meningsfullt att värdera enskilda konstverk eller konstnärskap som bra eller dåliga, eftersom det med detta synsätt inte är ”erkänt bra konst” (kanon) eller enskilda konstnärskap, mästerverk eller ens avantgarden som driver konstens utveckling framåt – utan snarare variationer, olikheter, korsbefruktningar, smittor, samarbeten, gränsöverskridanden, kluster och symbioser som manifesterar sig i en mångfald av konstnärliga uttryck, medier, subkulturer och genrer.
Och konsten måste utvecklas annars stagnerar den (”homogenisation stops evolution in its track”) vilket innebär att man inte längre kan föreställa sig nya uttryck och inte heller inte någon ny konst att kanonisera eller varufiera.
Det är med andra ord inte avantgardet som förnyar konsten som ”befolkning” utan snarare tvärtom – avantgardet är bara en del av en ständigt pågående evolutionär process inom konstens fält. Just därför borde kanske heterogenitet och olikhet uppvärderas även inom konsten.
Jag tänker mig till exempel att det synsätt som jag beskrivit här kan öppna för en radikalt annorlunda konsthistorieskrivning eller kritik som söker av hela fältet av konstnärliga praktiker för att hitta de processer som bidrar till variation snarare än att fokusera på enskildheter eller den kanoniserade konsten. Som inspirationskälla till en sådan historieskrivning kan man med fördel läsa Manuel deLandas kanske mest kända bok ”1000 år av ickelinjär historia”.

To be continued …

2 svar på “Sökandet efter en icke-hierarkisk konstsyn (2)”

  1. Pingback: Makt som metafysik och mätbar enhet

  2. Pingback: Nyordning och återblick | Makt som metafysik och mätbar enhet

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

WordPress Anti Spam by WP-SpamShield