Sökandet efter en icke-hierarkisk konstsyn

Publicerat den av — 1 kommentar ↓
OEI Colour Projects är ett minimalt utställningsrum som drivs av förlaget/tidskriften OEI i ett ateljéhus i Lövholmen (blott ett papperskast bort från min egen ateljé). I går presenterade man den brasilianska avantagarde-rörelsen Poema/processo och visade ett antal bilder från olika arkiv man nyligen besökt. Under det föredrag som presenterade utställningen fick jag plötsligt ett slags aha-upplevelse av OEI:s försök att undersöka, lyfta fram och skapa historia kring denna vad jag förstår nästan helt bortglömda text/bild-rörelse som startade i Natal och Rio de Janeiro 1967 som en, som OEI skriver på sin hemsida, ”reaktion på och kritik av centraliseringen och Europaorienteringen hos den São Paulo-baserade konkreta poesigruppen (Noigandres) som vid den tidpunkten hade börjat skymma andra former av experimentellt skrivande i Brasilien”.

Jag uppfattar OEI:s ambitiösa och i alla bemärkelser lovvärda försök att lyfta upp avantgarde-rörelser och konstnärskap vars historia knappt ens längre är känd i de lokala miljöer där de verkade som ett slags parallell eller lokal historieskrivning som försöker utmana och utvidga de rådande berättelserna snarare än att ersätta en befintlig kanon med en ny.

Detta försök sätter som jag ser det obönhörligen fingret på den hierarkiska kanonisering som konsten ständigt är föremål för – där vissa konstverk, rörelser och konstnärskap upphöjs som enastående (läs: genialiska) och därmed lösgörs från sin undervegetation och rotsystem för att kultiveras i enskilt majestät.

Självfallet utmanas denna hierarkiska ordning regelbundet, men inte sällan med syftet försöka lirka in specifika ”enastående” och ”högkvalitativa” konstnärskap i konstens hall-of-fame snarare än att bygga ut och bredda historien. Jag tycker att retoriken kring Hilma af Klints förmodade genialitet är ett utmärkt exempel. Mer oförblommerade är försöken att klämma in Sixto Rodrigez musikaliska gärning på historiens topplistor genom att hamra in föreställningen om att hans musik är lika bra som de största musikernas (se t.ex. dagens DN). Denna kanoniseringsiver återspeglas i kulturpolitikens alltför vanliga föreställning om att allt som produceras måste vara i världsklass – som numera tycks gälla allt från konst till kyrkogårdar, ja till och med staden i sig själv, och i mediernas idoliseringshysteri och ständiga fokusering på ”vinnare” och ”förlorare”.
I konstvärlden används föreställningen om att det existerar en i någon mån objektivkonstnärlig kvalitet baserad på historiska förhållanden och expertkunskap som kan fungera som ett slags instrument eller riktlinje för att klassificera konst som ”bra” och ”dålig” och därmed användas i urvalsprocesser eller varufierandet av enskilda verk eller hela konstnärskap – en meritokratisk syn på konstnärlig kvalitet som ibland går under beteckningen ”den institutionella konstteorin”.
Jag tror att min aha-upplevelse under OEI:s presentation av Poema/processo delvis handlade om det befriande i att deras försök till historieskrivning inte tycktes handla så mycket om en detronisering av den dominerande avantgarderörelsen Noigandres utan om en komplettering av den kanoniserade berättelsen – en breddning av historien genom en undersökning av den kulturella undervegetationen och lokala förhållanden. Ett slags erkännande om man så vill av de komplexa beroenden och utbyten mellan en mångfald av aktörer som är nödvändigt för ett livaktigt kulturliv.
För egen del har jag under lång tid varit på väg att kasta ut kvalitetsbegreppet ur min konstsyn oavsett hur många barn som åker ut med det smutsiga badvattnet. Jag finner det helt enkelt inte längre meningsfullt att tänka på konst som varande bra eller dålig. Tvärtom tycker jag att denna svartvita föreställning om  konstnärlig kvalitet står i en direkt motsättning till min syn på konsten som bärande på emancipatoriska möjligheter.
Var kan man då hitta en alternativ, icke-essentialistisk, inkluderande och icke-hierakisk konstsyn som ifrågasätter kvalitetsbegreppets antikreativa verkningar? Jag har inget bra och enkelt svar men jag tycker mig finna en rätt intressant analogi i denna inspelning av en föreläsning av Manuel deLanda om Deleuze, konst och den genetiska algoritmen. Byt bara ut Zebror mot konst eller konstnärer i avsnittet som handlar om befolkningstänkande (videon skall starta där, 27 minuter in i föredraget – ladda annars om sidan) och vips försvinner föreställningen om geniet eller kanon. Vad återstår? Just detta borde bli föremål för en fortsatt undersökning.
http://vimeo.com/46345375#t=1620 (videon har tyvärr tagits bort från Vimeo)

Ett svar på “Sökandet efter en icke-hierarkisk konstsyn”

  1. Pingback: Nyordning och återblick | Makt som metafysik och mätbar enhet

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

WordPress Anti Spam by WP-SpamShield