Skall jag rekommendera en bloggpost i dag så får det bli Birger Schlaugs ”Tio punkter att fundera kring”. Schlaug frågar sig hur det kan komma sig hur Svenska Afghanistan-kommittén (SAK) kan driva skolor för 10.000 flickor i en taliban-styrd provins som Wardak utan att de bränns ned, och varför rapporteringen från konflikten i Afghanistan förefaller så skev, utifrån en alldeles utmärkt artikel av Jan Blomgren i SvD.

För bortsett från denna utmärkt belysande artikel så fortsätter debatten om Sveriges insats i Afghanistan att köra på som en rostig stridsvagn i samma gamla spår, kring frågan om vi skall fortsätta vårt militära engagemang eller inte och vad det betyder för Afghanerna?

Jag har själv tidigare varit inne på att frågan är felformulerad enligt ett Tatcherskt ”det-finns-inga alternativ”-syndrom. Det finns massvis med alternativ, vilket artikeln om SAK:s arbete också visar. Så varför lyfter man inte fram dem i en förutsättningslös diskussion om vad vi kan och bör göra i detta land långt borta? Jag har i tidigare artiklar varit inne på att militära lösningar på internationella problem får ett slags prioriterad uppmärksamhet i dagens politiska klimat i väst. Jag tycker mig se att så är fallet också i frågan om Afghanistan.

Där har man sedan länge skapat en en arena för väpnade konflikter som kan suga åt sig våldsbenägna element från hela världen i ett segdraget krig som ingen kan vinna, på ett sätt som påminner om de organiserade, ritualiserade slagsmål som genomförts av fotbollshuliganer och slagskämpar de senaste tio åren, men på en global nivå och med långt mer katastrofala följder.

Fokuset bland dessa grupper, NATO-trupper såväl som inhemska krigsherrar och utländska ”illegala” kombattanter är konfliktens episka dimension. I den dimensionen finns inte något mentalt utrymme för några andra berättelser än den väpnade konfliktens, som alltid får prioritet på bekostnad av alternativen. I den berättelsen återupprepas på båda sidor argumentet att vi måste få säkerhet först innan vi kan bygga upp civilsamhället. Det är också allt som oftast den version som vi får oss till livs genom nyhetsrapporteringen.

Bortom denna mentala konfliktzon finns det förstås en uppsjö av möjligheter att bedriva en annan typ av verksamhet än den rent militära i Afghanistan, och om nu SAK är så effektiva så frågar jag mig varför man inte gör det, och varför man inte hör talas mer om det som faktiskt görs.

Jag vill påstå att anledningen till denna, som så ofta, är driven av ekonomiska och ideologiska intressen. Man tycks anse att det inte finns tillräckligt stora ekonomiska intressen i civilt/humanitärt arbete i en region som Afghanistan för att det skall ”löna sig” för regeringar att fokusera ett kortsiktigt civilt stöd till sådana insatser. Med vapen- och säkerhetsindustrin på tåget får man den lönsamheten och på köpet ett slags sportig ”sexighet” där Svenska soldater hejas på, som om det vore fotbolls-VM.

Den ideologiska dimensionen av frågan har flera ansikten. Dels handlar det, som jag ser det, om en ovilja att på något sätt ge ett stöd till sociala företeelser som inte ser ut som västvärlden. Dels handlar det om att de organisationer som genomför arbete på plats anses ha fel ideologisk ”färg”. Men jag skulle också vilja lyfta fram ett tredje ideologiskt ansikte, nämligen militärismen som politisk ideologi.

Militärism skall här förstås som en ideologi i samma kategori som de stora politiska ideologierna, som ett idekomplex som definierar militärens roll i samhällslivet, som utvecklas inom militära kretsar och som då och då kommer att dominera samhällen. I Europa har kanske inte militärismen varit särskilt framgångsrik sedan Fascismen som i sin statsbärande form kan ses som en militäristisk ideologi. Men i Asien, Afrika och Latinamerika kan vi se många exempel på militäristiskt dominerade stater. Burma är ett utmärkt exempel. Nordkorea likaså.

Med dessa exempel i bakhuvudet tycker jag att det är oroväckande att de militära lösningarna alltid tycks få prioritet framför fredliga lösningar när våra relationer till andra länder i konfliktzoner skall diskuteras. Det är i bland svårt att tro att etablerade, globalt välrenommerade institutioner som SIPRI och Alfred Nobels Fredspris faktiskt är skapade i det här landet.

Mer läsning:
http://en.wikipedia.org/wiki/Militarism
Resist-Reclaim-Restore: Militarism No More
Essä av Mary Kaldor i SSRC 
The ideology of militarism and human security
Militarist Ideology In The US TodayLäs även andra bloggares åsikter om makt, politik, afghanistan, spiri, krig, fred, schalug, sipri, militär, försvar, nato, isaf, intressant?

Jag vill önska en god fortsättning på det nya året 2010 med en rykande färsk postning på Ideas for change som på ytan kanske inte har så mycket med makt att göra. Det kommer däremot att hända en hel del inom ramen för projektet framöver så räkna med fler postningar framöver.

One of the events of 2009 that I found to be among the more surprising, was the decision by the Nobel Peace Prize Committee to award Barack Obama the Peace Prize. The man had barely been in office for one year when he was awarded and the most he had achieved in the area of peace was to formulate an initiative for nuclear disarmament. Was the state of the world really so awful that there was now only good intentions left to promote?

Some voices were fiercely critical of the decision. The Irish peace campaigner and 1976 Nobel Peace Prize winner Mairead Corrigan Maguire was quoted in a New York Times article as saying: “They say this is for his extraordinary efforts to strengthen international diplomacy and co-operation between peoples, and yet he continues the policy of militarism and occupation of Afghanistan, instead of dialogue and negotiation with all parties to the conflict. … The Nobel committee has not met the conditions of Alfred Nobel’s will, where he stipulates it is to be awarded to those who work for an end to militarism and war and for disarmament.”

The committee obviously wanted to influence future events, a “preemptive peace strike” if you like, but what they got was instead a decision by their laureate to increase US troops in Afghanistan only weeks after the prize ceremony. It started to smell like a major embarrassment for the people in Oslo.

It is not the first time that the The Nobel Peace Prize Committee is in the eye of the storm, but what seems at first sight to be an institution that has lost its compass, may actually be an institution in perfect sync with its time. A quick look at the list of laureates reveals that it has seldom in recent years awarded individuals or organizations where peace is at the core activity or issue (with the shining exception of the Finnish mediator Martti Ahtisaari in 2008). Undoubtedly Grameen Bank, Al Gore or Wangari Maathai deserve awards for their work, but what the committee actually states between the lines by constantly refraining from giving the prize to peace organizations is that there are none worthy the prize. Or even worse: that it is undesirable to work for peace in an organized manner. I have to go back over twenty years, to 1997 and the International Campaign to Ban Land Mines, to find a good example. Surely there must be other similar organizations whose actions have made an impact during the last twenty years? I can think of a few.

I would say that this tendency is quite symptomatic for our time, in which the peace efforts worthy of promotion seem to be such that are handled by armies or police forces, trough “humanitarian intervention”, with ”peace-keeping” and “rapid deployment” as keywords. The Orwellian newspeak classic ”war is peace” has perhaps never seemed more relevant than today where peace is “waged” trough warfare, where peace no longer seems to be synonymous with non-violence, disarmament and peace building.

It was when I visited the Nobel Peace Prize Gallery at Le Mémorial in the French city Caen in August that I was first struck by this ambiguous approach to the issue of peace. Right from the start the Peace Prize Committee awarded military people such as Theodore Roosevelt, who received the prize in 1906, side by side with pacifists and humanitarians, such as Carl von Ossietsky, the German journalist who became a pacifist after the first world war and who subsequently promoted peace relentlessly trough activism and his writing (When he received the prize in 1935 he was incarcerated by the Nazis and could not come to Oslo. He died three years later from the tuberculosis he retrieved in the concentration camps). In reality the Nobel Peace Prize never was a stand for pacifism, even though pacifists were sometimes awarded. But that was quite a long time ago.

Some, as Scott Horton in Harper’s Magazine, sides with the people in Oslo in when it comes to Obama being given the prize. I don’t. Instead I ask myself why it seems so difficult to promote the Ossietsky’s of today.

Photo: Carl von Ossietsky in a concentration camp. Deutsche Bundesarkiv, downloaded from Wikimedia Commons. Licence: CC-BY-SA 3.0.

Andra bloggares åsikter om makt, politik, fred, krig, fredspriset, barack obama, pacisfism, nobels fredspris, samhälle
intressant?