Det har inte blivit mycket bloggat om makt på den senaste tiden, vilket jag sannerligen ber om ursäkt för. Det har å andra sidan (vilket inte är till min fördel) inte saknats anledningar. Utvecklingen i Nordafrika och Mellanöstern har varit revolutionerande på många plan, samtidigt som det på ett mycket påtagligt sätt knyter an till mina tidigare postningar om militärismen som statsbärande ideologi. Både Mubaraks Egypten och Ghaddafis Libyen är utmärkta exempel på regimer där militären haft makten på ett sådant sätt att man kunnat inkorporera normalt civila samhällsfunktioner i den militära hierarkin. I Egypten har militären t.ex. bedrivit kommersiell produktion av dagligvaror, i Libyen har militärismen maskerats av en bisarr form av organisk skendemokrati. Både Mubarak och Ghadaffi är forna officerare som i sin tur sett till att bygga sin makt på militära strukturer under stabilitetens täckmantel.
De folkliga mass-protester som nu lyckats skaka dessa gamla våldsinfekterade, auktoritära regimer har å andra sidan varit oerhört effektiva, trots det motstånd man mött i Syrien, Bahrain, Libyen och Yemen. De bekräftar min föreställning om att det i många fall räcker att få ut tillräckligt mycket folk på gatorna under tillräckligt lång tid för att vilken regim som helst skall kunna falla. Det är nu ingen ny kunskap. Redan Niccolo Machiavelli varnade i klassikern ”Fursten” för att ett ”bondeuppror” snabbt kunde beröva vilken ovaksam och orättfärdig furste som helst makten.
Jag har under den här tiden återvänt till mitt nu tre år gamla verk ”19 years”, som visar hur sådana folkliga massprotester som vi sett den senaste tiden sprider sig över världen, med utgångspunkt från 1989 – det år då Berlinmuren föll och protesterna på Himmelska Fridens torg slogs ned, och beslutat att uppdatera det med allt som hänt i världen sedan 2007. Tills det hästjobbet blir klart har jag konverterat animationen till video och lagt upp den på Vimeo. Och här.