Integrera integrationspolitiken!

 Sverigedemokraternas intåg i den Svenska Riksdagen har fått känslorna att svalla hos väldigt, väldigt många. Själv kände jag en isande kår gå genom ryggraden när jag på valvakan tittade in på valmyndighetens hemsida och såg SD ligga på 6%. Dagen efter valet bytte jag ut mina avatarer på Twitter och Facebook till svarta kvadrater för att markera min sorg (de finns fortfarande kvar) och deltog några dagar senare i demonstrationen på Sergels Torg mot SD.

Känslosvallet – även mitt eget – förvånade mig nästan mer än det faktum att SD kom in i Riksdagen vilket inte var oväntat. Troligen bidrog själva siffran: 5.8% (mer än både V och KD) till känslorna. Mer än 300.000 svenskar lade sin röst på ett parti som som många fortfarande förknippar med rasism, hat och våld trots allt arbete som Jimmie och hans partikamrater lagt ned på att få partiet rumsrent. Att debatten formligen forsar över oss är därmed inte särskilt konstigt. Frågan är om vi debatterar rätt saker.

Jag delar uppfattning med dem som menar att SD lockat grupper av människor som känner sig allt mer marginaliserade i, och hotade av, en globaliserad värld, grupper som redan har haft en intolerant inställning till invandrare och vad man betecknar som en kulturell och politisk elit och som kunnat identifiera sig med SD.

Men när man nu försöker att debattera SD:s valframgång i vanliga blockpolitiska termer så tycker jag att man stöter på stora problem. Även om det tydligen är så att SD-anhängare helst ser sig som högersympatisörer så har man, enligt t.ex DN, tagit lika många väljare (0,7%) både från M och S. Detta gör SD, som en analytiker på P1:s valvaka också konstaterade, till ett slags mittenparti. Till och med en liten andel V-väljare (0,1%) har gått till SD. Partiets politiska budskap tycks med andra ord attrahera väljare på tvärs genom det politiska spektrat.

Med detta i åtanke finner jag det ganska tragiskt att debattörer från de övriga riksdagspartierna inte förmår – eller kanske snarare: vägrar – att göra en bredare analys av situationen utan trampar på med sina partistandar som ögonbindlar. Pajkastning mellan och inom de båda lägren skymmer det som är den centrala frågan: hur skall det misstroendevotum som valet innebar i invandringsfrågan hanteras?

De senaste dagarnas debatt om huruvida integrationspolitikens misslyckande är en myt eller ej kan verka som ett ärligt försök att rensa luften, men också den debatten vägrar att lämna partipolitiken och det nationella perspektivet. Begreppen invandring, integration och integrationspolitik återupprepas igen och igen utan att de globala sammanhangen någonsin berörs.

Det är här jag skulle vilja efterlysa ett helt annat perspektiv på debatten. Ett perspektiv där man tar in och kontextualiserar de globala frågorna, diskuterar hur den globala ekonomin återverkar på migrations-strömmarna, hur den svenska ekonomin och politiken påverkas av internationella relationer, kort sagt: hur vi kan integrera integrationspolitiken med vår tids globala utmaningar.

Ett axplock ur debatterna:
http://www.dn.se/debatt/sa-bevarar-vi-sverige-svenskt-1.1170035
http://www.dn.se/debatt/vi-efterlyser-en-debatt-om-invandringens-problem-1.1175308
http://www.fokus.se/2010/09/splittrad-borgerlighet/
http://dagensarena.se/debatt/ali-esbati-%E2%80%9Dvi-har-inte-bara-forlorat-valet-%E2%80%93-vi-har-forlorat-sverige%E2%80%9D/
http://www.dn.se/debatt/tankefel-i-debatten-om-sverigedemokraterna-1.1179132
http://www.dn.se/debatt/ingen-valfard-utan-invandring-1.1178048
http://www.dn.se/debatt/vi-diskuterar-invandringens-baksidor-1.1176712

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Mot ett nytt val

Vi går med andra ord mot ett nytt val igen, och jag kan inte påstå annat än att jag är mer tveksam än någonsin var min röst kommer att landa. Helt klart är att det inte kommer att bli till höger om Socialdemokratin, men just nu flimrar det grön-rött-rosa framför ögonen. Taktikröstningsöverväganden är inte oviktiga i sammanhanget.

Valet har förstås mycket med makt att göra. De som kan bilda regering har ansvaret för stat och kommun och skatte-miljarderna. Men maktfrågan är förstås mer komplicerad än så. Sverige är ett land av många, och som sådant beroende av mellanstatliga maktstrukturer, rörelser i världsekonomin, folkvandringar och många andra faktorer som samverkar i det globala. Häftiga sväningar i den globala samhälleliga ekologin slår ut även våra industrier och arbeten eftersom vårt näringsliv och politiska ledarskap följer de trender som råder globalt.

Samtidigt är dessa sammanhang och förhållanden tämligen osynliga i valrörelsen. Utrikespolitiska frågor blir begränsade till vårt engagemang i Afghanistan eller ja/nej till Euron. Några mer djuplodande förklaringar presenteras inte. Inte heller några visioner om hur vi bör agera i världen. Varken på kort eller lång sikt. Det är förstås beklagligt. Som jag ser det är det t.ex. rumphugget av politiker att diskutera integrationspolitik utan att fördjupa sig i samtidens folkvandringar och dess orsaker, eller att diskutera kriser och arbetslöshet utan att diskutera hur vi vill att den globala ekonomin fungerar. Att undvika den typen av diskussioner, även i valrörelsen, är i förlängningen att presentera förenklade och verkningslösa lösningar för väljarna. Här måste politikerna våga utmana både väljare och media.

Nu var det egentligen inte valet som den här bloggposten skulle handla, utan om något helt annat. Maktverktyget har nu en egen Facebook-sida. Sidan kommer främst att vara till för de engelsk-språkiga användarna av tjänsten och presentera dokumentation och nyheter. Bloggen blir därmed mer en plats för längre utläggningar om makt med färre men förhoppningsvis mer matiga inlägg. Väl mött!

Maktsymboler: minareter, operahus och bankpalats

Det är ganska intressant att ett av huvudargumenten för att säga ja till ett stopp för byggandet av minareter, vilket Schweizarna som bekant gjorde i går är att minareten kan ses som en symbol för den militanta islamismens makt-aspirationer i Europa. Det är i alla fall ett argument som repeterats i media de senaste dagarna.

AFP skriver att SVP (Schweiziska Folkpartiet) ”said that the minarets — of which Switzerland has just four and which are not allowed to broadcast the call to prayer — were not architectural features with religious characteristics, but symbolised a ’political-religious claim to power, which challenges fundamental rights.’

Om citatet är korrekt översatt: Minareten är inte religiös arkitektur utan en symbol för politisk-religiösa maktanspråk som utmanar fundamentala rättigheter (läs: sharialagar).

Och på BBC:s hemsida kan man läsa liknande citat: ”I’m not against Islam as a religion, I’m just against the minaret as a symbol of their power, taking over, conquering,” said one woman. ”I’m a believer, I’m a Christian and I’m not against the Muslims,” insisted one man. ”But I’m not for the power, that they put their rights, the Sharia, over the rights that we have here in Switzerland, the law.”

Och mer: ”Islamic people say it’s only decorative. I don’t agree. If Prime Minister Erdogan of Turkey says ’the minarets are our bayonets’ that means something to me. I don’t want his bayonets to be planted here in Switzerland.”

Det är verkligen inte första gången som arkitektur ses som ett verktyg för reella makt-anspråk och som en symbol för reell makt. Detta är sant inte minst när det gäller kyrkans makt under årtusendena, en makt som manifesterat sig i gigantiska katedraler och basilikor. I dag är det den världsliga makten, staten och kapitalet, som för den traditionen vidare. Efter fascismens estetiska megalomani har det möjligen blivit svårare för staten att manifestera sin makt genom arkitektur, men man får ändå utlopp för detta genom att bygga nya operahus, konsthallar och idrottsarenor. Näringslivet är inte fullt lika blygsamt med sina blänkande bankpalats och mässhallar.

Om man tittar på bilden (ovan) av den minaret som startade hela den här röran är det oerhört svårt att förstå hur man i denna ganska blygsamma byggnad kan se upptakten till ett reellt maktövertagande av religiösa, militanta krafter. Jämför med vilket bankpalats som helst och fråga vilken av dessa byggnader som representerar en reell maktposition. Detta fyra-fem meter höga torn eller ett tjugo våningar högt bankpalats? Att schweizarna valt att nu i lag förbjuda minareter av detta slag genom en folkomröstning är i sig en kraftfull symbol för den paranoida skräck för ett militant islamistiskt maktövertagande som verkar prägla Europa i dag. Alla proportioner verkar ha gått förlorade i den.

Uppdatering: missa inte Dan Jönssons krönika i DN: ”De grumligaste vattnen är ju de där skiten aldrig får en chans att lägga sig”. Och Niklas Dougherty har också ett och annat vettigt att säga i frågan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Makten och EU-parlamentsvalet

Den diskussion om makt som förs i medierna just nu handla mest om det förestående EU-parlamentsvalet och hur mycket makt som EU-Parlamentet egentligen har jämfört med den svenska Riksdagen. Det är en komplex fråga som jag inte egentligen är tillräckligt insatt i för att kunna penetrera, men som verkar vara avgörande för om folk skall gå och rösta eller inte den 7:e juni. Och det är här frågan om makt, inflytande och legitimitet blir intressant. Vi förväntar oss trots allt att maktstrukturerna skall vara någorlunda tydliga även om vi inte förstår allt vad som sägs och skrivs. Vem stiftar våra lagar? Vem har inflytande att driva en speciell fråga? Är EU-parlamentets beslut legitima om bara 40% av svenskarna röstar i EU-valet?

Som politikerbloggen skriver:

Visst skulle man kunna betrakta EU-parlamentet som det europeiska folkets förlängda arm. Då skulle maktförskjutningen vara logisk och demokratisk. Men frågan måste först ställas: kan vi betrakta parlamentet som folkets förlängda arm? Tyvärr är svaret nej. Det går inte med ett under 40-procentigt valdeltagande och en nästan obefintlig publik debatt om EU-frågor. Där har den svenska regeringen en betydligt högre demokratisk legitimitet än svenska Europaparlamentariker.

I en ideal värld skulle EU-parlamentet kunna vara folkets motvikt till regeringarnas beslut i ministerrådet. En demokratisk kontrollfunktion. Men så är det inte i dag.

Läs också Henrik Brors utmärkta krönika om huruvida ”en EU-parlamentariker kan ha mer makt än en minister”.

MAKTVERKTGET
I går gick den första pressreleasen ut om uppdateringarna i maktverktyget ut och responsen har varit alldeles utmärkt. Massor av människor har mätt sin makt och det sammanlagda maktvärdet i tjänsten, det s.k. ackumulerade indexet har växt till 975.55 poäng.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,