Hannah Arendt – Om Våld (3)

arendt1-crop

Det här är den tredje och sista delen om Hanna Arendts bok ”On Violence”. Här hittar du del 1 och del 2

Få saker rör upp så mycket känslor som frågan om våldets roll i mänskliga förehavanden. I Sverige har frågan varit högaktuell under det senaste året; både när det gäller sammandrabbningar mellan polis och demonstranter av varierande politisk hemvist och i diskussionerna om hur vi bör förhålla oss till de kriser och krig som pågår i till exempel Ukraina och Mellanöstern. Det är inte svårt att läsa Hanna Arendts bok ”On Violence” med dessa skeenden i bakhuvudet – trots att den är skriven med 1968 års revolter och det kalla krigets kärnvapenhot i blickfånget.

Arendt sätter våldet i centrum för sin undersökning. Detta är alltså inte i första hand en politisk stridsskrift utan ett försök att förstå hur våld och makt hänger ihop – och vilket funktion våldet har i mänskliga samhällen. Trots att hennes sympatier och antipatier ibland slår igenom i texten är hon beundransvärt kylig i sina analyser. Möjligen kan man skönja en centristisk/liberal bias med vissa sympatier vänsterut.

En av hennes grundläggande koncept, som tål att upprepas, är att våld och makt är ett slags kommunicerande kärl. Det betyder, som jag skrivit tidigare, att makt, som en essens av regerande och därmed av politiken, står i ett slags omvänt förhållande till våldet som instrument. Där maktens legitimitet är svag och där maktstrukturerna är i upplösning kan våldet ta en större plats. Våld och hot om våld är med andra ord inte det yttersta tecknet på makt utan tvärtom ett tecken på att makten är i upplösning eller saknar legitimitet. Våld eller hot om våld är visserligen effektivt för att skapa omedelbar åtlydnad, men kan inte skapa makt eftersom makt enligt Arendt är möjligheten att agera och samagera (Se Del 2 för mer om hennes maktbegrepp). Våldet blockerar, kort sagt, denna möjlighet.

Kritik mot det organiska tänkandet

I bokens tredje del försöker Arendt att undersöka våldets rationalitet. Även om hon finner zoologernas förklaringsmodeller intressanta så vill hon visa att våldet varken är djuriskt eller irrationellt. Hon går också i skarp polemik mot de ”livs-filosofer” och politiska tänkare som hon menar försöker upphöja våldet som kreativ, produktiv kraft. Hennes udd riktas framför allt mot tänkare som Fanon, Sorel, Jouvenel och Pareto och deras förhärligande av våldet, men även Nietzsche, Bergson och Marx får sig en släng av sleven.

Hon framhåller att ingenting är farligare i politiska spörsmål än ”organiskt tänkande” där våld och makt tolkas biologiskt, vilket kan leda till att man rättfärdigar våld därför att man ser det som en kreativ livs-kraft. Organiska metaforer skulle kunna beskriva samhället som ”sjukt”, ett uppror som ”symptom” och våld som ett ”botemedel”. Med en liknande argumentation går hon till angrepp mot föreställningen att dödens utjämnande och sammansvetsande kraft skulle kunna användas för att bygga ett samhälle. Även om styrkan i erfarenheten av döden är obestridbar, skriver Arendt, är den ”kanske den mest antipolitiska erfarenhet som finns”. När det kommer till våldets praktik föredrar Arendt utan tvivel förnuftsmässiga argument.

Våld och rationalitet

När det gäller den förnuftsmässiga aspekten på våldets praktik för hon ett vindlande resonemang som jag skall göra mitt bästa för att sammanfatta.

Arendt menar att våld är instrumentellt, och som instrument är våld rationellt bara om det effektivt når det mål som kan rättfärdiga det. Eftersom vi inte säkert kan veta vilka konsekvenser våra handlingar får så kan våld bara vara rationellt om det försöker nå kortsiktiga mål. Våld kan vara rationellt när det utgår från ett raseri som kommer ur en upplevelse av missförhållanden, orättvisor och hyckleri – och då fungera som ett snabbt sätt att ”dramatisera missförhållanden” och få dem till allmännhetens medvetande. Ja, det kan till och med vara det enda sättet att balansera rättvisans vågskålar. Men detta val är förenat med mycket stora risker.

Våld leder till godtyckliga resultat. Användande av våld kan leda till att makten gör eftergifter i frågor av mindre betydelse, men är knappast effektivt för att få igenom långsiktiga strukturella förändringar.
Våld kan slå tillbaka i form av ökad repression och ett eskalerande våld från maktens sida, och i förlängningen etablerandet av nya våldsideologier.
Medlen riskerar alltid att överväldiga målen. Om man inte uppnår målen snabbt, riskerar man inte bara ett nederlag, utan att våldet, som praktik, introduceras i hela samhällskroppen.

Hennes slutsats beträffande våld som rationellt agerande är knappast hoppfull.
Att praktisera våld förändrar världen, precis som allt agerande, men den mest troliga förändringen är till en mer våldsam värld.

Våld och samhälle

Det finns en scen i dokumentären om Palme som biter sig fast. Olof Palme har som utbildningsminister åkt till kårhuset för att höra ockupanternas klagomål. En student talar från podiet om att ”systemet” håller på att kväva allt (citerat fritt från minnet)[1] på ett sätt som för mig låter som en klyscha. När jag läser ”On Violence” känns det som om jag får perspektiv på den här scenen. Hon menar att studentrevolterna i slutet på 60-talet var just ett uppror mot byråkratin och de stora partiapparaterna, som tycktes kväva alla möjligheter för mindre grupper att agera politiskt. I en fullt utvecklad byråkrati tar ingen ansvar. Att ingen regerar, skriver Arendt, innebär inte ett icke-regerande. Där vi alla är lika maktlösa har vi tyranni utan tyrann. Hon ser en värld som blivit för stor för sitt eget bästa, där tillväxtjakten lett till ohanterbara mass-samhällen med anonyma maktsfärer, samtidigt som det gemensamma monteras ned och miljön förstörs, och hon är benägen att tro att de våldsamma protesterna mot detta ”system” ytterst handlar om en frustration över svårigheterna att agera politiskt.

Hon pekar på att vetenskapens frammarsch tillåter oss att göra det otänkbara med förbehållet att vi inte längre kan göra det tänkbara. Det är lättare att skicka män till månen än att stoppa ett krig i ett litet, underutvecklat land långt borta (läs: Vietnam). Innebär inte det, frågar hon retoriskt, att makten har blivit impotent?

”Vi vet inte vart denna utveckling kommer att leda oss”, avslutar hon, ”men vi vet, eller borde veta, att varje minskning av makt är en öppen inbjudan till våld, om så bara därför att de som innehar makten känner att den glider dem ur händerna. Oavsett om de är regeringar eller regerade. Och de har alltid funnit det svårt att undvika frestelsen att ersätta makten med våld.”

*

Boken hos adlibris på svenska och engelska

1) hur var det nu med Palme-filmen? Nåja, mitt minne svek mig när det gäller den exakta formuleringen. Se själva avsnittet här:

En tanke om “Hannah Arendt – Om Våld (3)

  1. Pingback: Hannah Arendts ”On violence” (1) | brunbergs

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*