Den andre är en fascinerande figur där han/hon/den/det dyker upp i filosofin. Denne skall förstås som någon som är fysiskt och psykiskt avskild från mig, ett objekt för subjektet som är jag.
I filosofin hittar man teoribildning om den andre hos t.ex. Jean-Paul Sartre eller Emmanuel Lévinas och det är framför allt den sistnämnde som intresserar mig för tillfället, kanske därför att han tycks utmana idén om subjektets avskiljdhet från objektet som naturtillstånd. Hos Lévinas blir den andre, genom att visa sitt ansikte för mig, och genom utbytande av blickar och tal, en person som gör mig ansvarig. Detta ansvar, som uppkommer som ett slags förmedveten disposition i vår relation till den andre, är moraliskt, och moralen blir hos Lévinas därför ”första filosofi” för att citera Peter Kemp, som skrivit en utmärkt liten introduktion till Lévinas som finns utgiven på svenska. (1
Det hjälper inte hur illa vi tycker om pekpinnar eller andra moraliska instrument som används av andra för att få oss att handla på ett visst sätt. Vi kan inte undfly moralen eftersom den föregår vårt medvetna val i förhållandet till andra.
I den politiska teoribildningen kanske man kan jämställa Lévinas moral med begreppet solidaritet, som ett moraliskt förhållande mellan flera människor som uppstår under vissa förutsättningar och som (nota bene) är utan politisk färg även om den möjligen har en tydligare teoribildning inom vänstern. Vänskapskorruption och svågerpolitik skulle kunna ses som andra uttryck för samma solidaritet.
För att medvetet försöka bryta detta moraliska band mellan människor måste man, precis som Zygmunt Bauman visar, avlägsna den andre långt bort från synfältet. De som planerade för die Endlösung insåg tidigt att det inte gick att mobillisera folket mot Judarna, snarare måste man steg för steg, på ett nästan omärkligt sätt, förflytta dem från andra människors (de ”vanliga” tyskarnas) synfält.(2
I dagens värld hittar vi samma typer av åtskiljande strategier i vår behandling av migranter (eller fångar). Vi skapar våra uppsamlingsläger i fysiskt (och i vissa fall juridiskt) svårtillgänglig terräng. Det Australiensiska Woomera Detention Facility för båtflyktningar är ett av de mer omskrivna exemplen. Guantanamo Bay ett exempel på ett fängelse där man praktiserat både juridisk och geografisk avskiljdhet. När kommuner som Vellinge vägrar att ta emot ens ett litet antal flyktingar innebär det i praktiken samma typ av avskiljande från möjliga möten ansikte mot ansikte. Utan dessa möten kan främlingsfientlighet och mytbildning om de andra cementeras. Utan dem kan intoleransen grassera fritt.
Det som jag intresserar mig för är egentligen det rakt motsatta: hur man kan försöka dra om dessa skiljelinjer och kringskärningar med syfte att på ett naturligt sätt öka toleransen i samhället. Det är också det som mina fortsatta undersökningar kommer att handla om.
1) Emmanuel Lévinas – en introduktion, Peter Kemp, Daidalos 1992, isbn 9186320610
2) Zygmunt Bauman – Auschwitz och det moderna samhället, Daidalos 1994, isbn 9789171730381
Tidigare postningar om den andre:
I en annan del av universum:
Karl Palmås skriver om Modernautställningen och konstnärlig forskning utifrån ett vetenskapsteoretiskt perspektiv som känns uppfriskande i sin komplexitet.
Läs även andra bloggares åsikter om makt, filosofi, sociologi, emmanuel levinas, xygmunt bauman, jean-paul sartre, relationsteori, tolerans, intolerans, intressant