Jag, som många andra, har följt Socialdemokratins irrfärder med förundran. Förargats över mediedrevet, senstationsjournalistiken och hur PR-byråer framgångsrikt försökt dra partiet åt höger. Och precis som tusentals andra undrat vad som egentligen är fel och varför den här historien biter sig kvar. Kanske handlar det om att det kittlar att se ett tidigare så dominerande parti gå under och gå till historien. Det har ungefär samma sensationsvärde som en kantrad lyxkryssare. Det handlar kort sagt om makten och härligheten.

Det paradoxala är att tvärtom vad man kunde tro av skriverierna så är S ett i högsta grad vitalt parti som fortfarande samlar en stor del av den svenska väljarkåren. Partiets nedgång i de senaste valen är visserligen stort men sker från historiskt höga nivåer. Problemet verkar vara att få inom S accepterar att spela andrafiolen i svensk politik. Det pratas mycket om ideologisk förnyelse och samling men i själva verket tycks det forna makinnehavet vara ett spöke som sätter stopp för all förnyelse. Det är viljan till makt som i sig själv är målet – och det stora problemet, som jag ser det.

Man kan argumentera att utan makt kan man inte genomdriva sin politik. Men hur länge kan man behålla en väljarbas utan att förnya sin politik? Som jag ser det, rent generellt, finns det alltför stort fokus på maktinnehavet i svensk politik, men Socialdemokratin tar nog ändå priset när det kommer till att stirra sig blind på sin tidigare makt. ”It’s about the power, stupid” skrev en svensk socialdemokratisk bloggare under den intensiva eftervalsanalysen efter förra valet (jag har försökt hitta den uppmärksammade artikeln utan att lyckas). Om S bara fick makten skulle allt annat lösa sig.

Genom att envist hålla fast vid föreställningen att man är ett parti som borde vara vid makten och genom att hålla fast vid sina traditioner urholkar man i stället möjligheterna att nå den makt man så hett önskar.

Innan jag går vidare kanske jag ska säga att jag inte är Socialdemokrat och att jag aldrig röstat på S. Vi kan säga att jag är en vän som vill väl. Som sådan vill jag säga: släpp tanken på makten! Och försök inte återfå den till varje pris. Ju mer ni koncentrerar er på maktinnehavet och på att tillsätta de som kan garantera maktinnehavet, ju mer kommer er makt att krympa. Fokusera i stället på att förnya politiken och att bedriva den utan tanke på makten. Sluta med martyrskapet och att skylla på medierna. På det sättet vänder man inte båten. Det är dags för socialdemokratin att smutsa ner händerna.

Vad ska då förnyelsen bestå av? Det är inte min sak att föreslå, men jag tycker att Peter Weiderud, som är ordförande Socialdemokrater för Tro och Solidaritet (tidigare Broderskapsrörelsen), adjungerad i Socialdemokraternas verkställande utskott och partistyrelse, har skrivit det kanske skarpaste inlägget i den här frågan hittills på DN Debatt. Här är några bra citat:

Även om valet 1991 utgör en synlig brytpunkt, är resan till dagens kollaps lång och präglad av många faktorer. Kalla kriget och det alliansfria Sveriges särställning tog slut, ekonomins globalisering har förändrat förutsättningarna för traditionell konjunkturpolitik och påskyndat en omfattande strukturomvandling. Urbanisering, utbildningsnivå, resande och kommunikationer påverkar också människors sätt att tänka och leva. Dagens väljare är mer internationella, mer miljömedvetna, mer jämställda, mer självständiga, mer toleranta – kort sagt mer vänster – men inte självklart socialdemokrater.

I samhällsförändringens ljus har bilden av socialdemokratin blivit mer konservativ. Vi framstår som mer stolta över gårdagen än nyfikna på framtiden. Vi värnar, snarare än bygger nytt. Partiets intressestruktur gör det svårt för de människor som flyttar runt i landet för att utvecklas med hjälp av jobb och utbildning, att engagera sig. Våra företrädare utses bland dem som blivit hemorten trogen. Vi attraherar inte längre de bästa politiska tjänstemännen. Vi har tappat i jämställdhet, modernitet och pluralism. Den positiva spiralen av självförtroende och framåtblickande byts mot osäkerhet, ängslan och inåtblickande.

…

Den viktigaste uppgiften för en ny partiledare är att leda partiet in i framtiden. Arbetet kräver djup förankring i socialdemokratins idétradition, men samtidigt förmåga att förstå den frihetslängtan som finns både hos den nya underklassen, ofta med utomeuropeisk bakgrund, och en ansvarskännande urban medelklass.

Detta kräver självförtroende och en analysförmåga som bäst erövras med gedigen utbildning. Det kräver ledarskapserfarenhet och internationell kunnighet. Rejäl erfarenhet från annat än politiska uppdrag är en bra hjälp för att söka nya lösningar både organisatoriskt och politiskt.

Mer läsning:
S tappar 100.000 väljare till V på 14 dagar

Läs även andra bloggares åsikter om makt, sociademokratin, s, håkan juholt, vu, socialdemokraterna, politik, per nuder, Peter Weiderud, mediadrev, prime pr