Kategoriarkiv: allmänt

Foto-ops 2013 2/3

Publicerat den av — Lämna ett svar

Här är ytterligare en batch med foton från 2013 från augusti-september.

Bildkompott jan-jun 2013

Publicerat den av — Lämna ett svar

Hej då 2013! Du gav mig en rad intressanta möten, platser och händelser. Här är ett axplock från bildarkivet från januari-juni.

Nyordning och återblick

Publicerat den av — Lämna ett svar

Välkommen till den nya bloggen för Makt som metafysik och mätbar enhet. Efter flera år av bloggande på Bloggers plattform bestämde jag mig för att flytta över bloggen till WordPress. Inte för att Blogger på något sätt fungerat otillfredsställande, tvärtom. Men bloggen behövde en reboot.

Under 2013 har jag bloggat mycket sparsamt så en årskrönika blir av naturliga anledningar ganska mager. Jag vill ändå här lyfta fram några artiklar som jag tycker förtjänar lite extra uppmärksamhet.

I februari och maj skrapade jag i tre artiklar på ytan när det gäller möjligheten att formulera en icke-hierarkisk konstsyn inspirerad av ett föredrag av den mexikanske filosofen Manuel de Landa. De här artiklarna markerar också inträdet av en konstteoretisk infallsvinkel på den här bloggen vilket känns både ovant och intressant.

http://blog.maktverktyg.com/2013/02/sokandet-efter-en-icke-hierarkisk-konstsyn.html
http://blog.maktverktyg.com/2013/02/sokandet-efter-en-icke-hierarkisk-konstsyn-2.html
http://blog.maktverktyg.com/2013/05/fler-forslag-for-en-icke-hierarkisk-konstsyn-3.html

I maj avslutade jag min serie om Emmanuel Levinas filosofi och Zugmunt Baumans bok ”Postmodern etik” som jag började någon gång 2011.

http://blog.maktverktyg.com/2013/05/avdelningen-obskyra-och-ofullstandiga-diagram.html
http://blog.maktverktyg.com/2013/05/nagra-avslutande-ord-om-postmodern-etik-3.html

Mer än så var det inte. Magert och sparsamt. Blir det då andra, mer omfattande bullar under 2014? Vem vet. Så mycket är klart att jag kommer att dra igång två nya besläktade projekt i början av året som säkert kommer att omnämnas här och jag planerar att boota om mina undersökningar av maktbegreppet – med ett lite nytt perspektiv. Så jag hoppas att ni, mina få men trogna läsare, fortsätter att återkomma hit.

Avståndet

Publicerat den av — Lämna ett svar
Karl Ove Knausgårds artikel om Breivik och hans dåd i dagens DN breder sig över nästan hela kulturdelen. Det är sannerligen en artikel som förtjänar sitt utrymme. En artikel med ett perspektiv jag väntat på. Som försöker förklara våldets mekanismer vid sidan av den politiska kamp om symbolen Breivik som förts i medierna på senare tid. Visst var morden i Oslo och på Utöya för ett år sedan en politisk handling, men den har också andra dimensioner, och Knausgård ger sig på konststycket att försöka belysa dem. Visst kan man invända mot delar av hans text, men i det stora hela är den mycket läsvärd för den som behöver ett annat perspektiv på de fruktansvärda dåd som genomfördes av Breivik i Norge för ett år sedan.

Jag har läst många kommentarer i dag som går ut på att det enda som kan stoppa den typ av fascism-inspirerat våld som man nog kan säga att Breivik genomförde är poltiskt motstånd. Jag håller inte med. Visst är politiskt motstånd viktigt i sammanhanget, men det är långt ifrån den enda medicinen. Knausgård är inne på ett annat spår när han menar att det är avstånden (mellan människor) som är farliga. När han tar upp dehumaniseringsprocesen som en nödvändighet för att överhuvudtaget kunna begå den här typen av brott. Kanske skulle man kunna kalla försök att krympa det avståndet för ett slags motstånd. Men det behöver inte nödvändigtvis vara, och bör kanske inte heller vara, ett politiskt motstånd utan kanske snarare ett socialt eller psykologiskt.

Demaskering av Mr Brown

Publicerat den av — 7 kommentarer ↓
Jag vet inte riktigt varför det är dags att lätta på förlåten och släppa ut mitt väl skyddade alter ego ur garderoben just nu. Möjligen har det att göra med att det känns som om detta alter ego och mitt ”riktiga” jag kommit närmre varandra under de senaste få åren. Den kunskap som jag fick genom att blogga om politik och samhällsfrågor under namnet Mr Brown har successivt blivit en allt viktigare del av mitt konstnärskap. Kanske hoppas jag att jag kan stimulera till ytterligare befruktningar genom att kunna referera öppet till mina tidigare texter. Möjligen kommer det att bli mer av den vara som jag levererade som Mr Brown framöver. Dessutom är det troligen tryggast att bekänna gamla synder mitt i semestertider.
Jag har stått och vägt på hälarna vid den här avsatsen tidigare. I en artikel som konsttidskriften tsnoK publicerade i höstas berättar jag om min tidigare ”hobby” och vad den har inneburit för mig. Redan då övervägde jag en demaskering.
Bara ett par av mina konstnärskollegor har känt till bloggen Mr Browns Kommentar. För de läsare som kommer från konstvärlden kan det med andra ord vara på sin plats med en kort introduktion. Under åren 2005-2008 bloggade jag anonymt under pseudonymen Mr Brown. Bloggen handlade uteslutande om samhällsfrågor och politik. Aldrig om konst eller konstnärskapet.
Till er som läste Mr Brown men inte känner till konstnären Jon Brunberg så kan jag rekommendera en titt på min hemsida jonbrunberg.com. Där presenteras min konstnärliga verksamhet i detalj. Den som undrar om detta var ett ”konstprojekt” och kanske därmed känner sig kränkt kan jag tyvärr inte ge någon lindring. För mig är det svårt att separera konst och liv. Men jag kan lova att ni inte skall behöva se era kommentarer på någon utställningsvägg. I alla fall inte om jag får bestämma.
Man kanske kan säga att Mr Browns Kommentar var ett verktyg i mitt arbete med att söka en ny riktning för mitt konstnärskap där konst och samhällsfrågor skulle kunna samsas. Dessutom fyllde bloggen ett uppdämt behov av att diskutera politik och samhällsfrågor utanför konstvärlden. Tiden med Mr Brown var kort sagt både inspirerande och väldigt lärorik och jag vill tacka alla som bidrog till detta!
Det flesta texterna från den tiden finns fortfarande kvar även om jag har gått igenom bloggen, tagit bort de mest pinsamma inläggen och rensat ut en del irrelevanta kommentarer. En del pinsamheter återstår men de får jag bjuda på.
Du undrar vad adressen är? Gå till kommentera.blogspot.com. Det är bara att dyka ner i min gamla värld och se vad du kan hitta.
Mycket nöje!

Om våld och ideologi – och en aktuell debatt

Publicerat den av — 2 kommentarer ↓
Det har inte undgått mig att det råder något slags ordkrig om hat, våld och ideologi i DN och Aftonbladet (se länklista i slutet av inlägget) – en minst sagt spretig debatt som det inte är helt lätt att få grepp om. Lite som en fight-club med ögonbindlar.
En sak som jag brukar haka upp mig på i den här typen av kamp – och som också förekommer i den här debatten – är försöken att påvisa att vissa typer av ideologier leder till mer våld än andra. Det är en klassisk kampfigur mellan höger och vänster som har förekommit i det politiska samtalet så länge jag kan minnas. Konservativa och liberaler anklagar socialister och kommunister för att ett revolutionärt våld ingår i som en naturlig beståndsdel i det socialistiska tankegodset medan de senare går till attack mot det strukturella våld som är inbyggt i det klassamhälle som man ser som resultatet av konservatism och marknadsliberalism.
Frågan om våldet är förstås central för varje samhällsbygge och för oss som individer på ett sätt som går bortom ideologiska skiljelinjer och politiskt käbbel. Som jag ser det handlar våld i första hand om handling. Att ta till våld för att uppnå en fördel gentemot någon annan eller för att skydda sig, sina nära eller sin egendom har väldigt lite med ideologiska tankefigurer att göra. En ideologi kan förstås direkt eller indirekt uppmana till våld eller förespråka våld, men det är inte samma sak som att den som har gjort ideologin till sin faktiskt kommer att ta till våld.Däremot är det förståeligt att en anhängare till en ideologi som tenderar att hota med våld – som t.ex. fascismen – ses som en bärare av ett potentiellt våld. Trots detta menar jag att det är slöseri att lägga en överdrivet stor vikt vid att diskutera ideologins ”natur” i förhållande till våldet och speciellt om de händelser som ligger till grund för misstänksamheten mot anhängare till en viss ideologi ligger långt tillbaka i tiden.

Våld är en gärning som måste utföras av en människa eller grupp av människor. Människor som har som avsikt att genomföra våldsamma gärningar kan förstås dras till en ideologi där våld mot andra är en viktig teoretisk beståndsdel, eller omskapa en ideologi så att den passar deras våldsamma syften. Men till syvene och sist är det ändå människor och inte ideologier som skadar, dödar, lemlästar, våldtar eller misshandlar.
Någon kanske ändå vill hävda vikten av att man drar fram historiska skeenden med kopplingar till olika ideologiska system i dagsljuset för att kunna förhindra framtida lidande, och jag kan absolut hålla med om värdet av det. Jag vill hävda att vi behöver lära oss mer om våldets psykologiska mekanismer och hur vi kan hantera de konflikter som tenderar att leda till våld innan det bryter ut och i det arbetet kan det vara värdefullt att titta på ideologiska strömningar – men helst utan de fundamentalistiska och propagandistiska ögonbindlar som många debattörer tenderar att sätta på sig. I grunden handlar det arbetet som jag ser det om att minimera det lidande och förtryck som våldet i sin mest utvecklade form leder till.
Jag har däremot svårt att se att den pågående politiska tuppfäkningen på något sätt kan bidra till en sådan förståelse.
to be continued …
Axplock ur debatten:
Olle Svenning i DN
Jens Liljestrand i DN
Göran Greider i DN

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

Adieu, Facebook (aber kein auf Wiedersehen)

Publicerat den av — Lämna ett svar
Så var det klart. För tio minuter sedan tog jag bort mitt Facebook-konto permanent. Om jag bara kan avhålla mig från att logga in under de kommande 14 dagarna så kommer det alltså att raderas. Vad som sedan ligger kvar i FB:s datorer för all evighet är förstås svårt att veta. Framtida digitalarkeologer kommer säkert att hitta spår av min existens i Zuckerbergs serverhallar.
Anledningen till att jag vill offentliggöra mitt utträde har delvis att göra med att det finns dom som kommer att tro att jag har ”av-vännat” dom av okänd anledning. Så är förstås inte fallet. Jag har aldrig av-vännat någon som jag är bekant med om jag inte helt missminner mig.
Det finns flera anledningar till varför jag har valt att träda ur en tjänst som ändå varit underhållande att delta i och som fungerat bra som verktyg i det professionella livet såväl som i det privata. En viktig anledning är Timeline-funktionen, där FB gör anspråk på att följa och offentliggöra en persons liv ”från sperm till spöke” för att citera Ingmar Bergman. Jag vill helst försöka leva i nuet och i framtiden och inte titta tillbaka för mycket och för intensivt på min historia. En annan anledning är att jag alltid varit skeptisk till Zuckerbergs ambitioner med FB, hans kopplingar till konservativa krafter i USA och den i bland absurda censur FB då och då utövar, och inte minst mot konstnärer. När man nu tar steget in i börsvärlden och rykten börjar florera att man planerar att köpa upp den utmärkta webbläsaren Opera och därmed tar steget till att försöka dominera hela webben, och självfallet med avsikten att också samla in data som kan användas för att göda fortsatt överkonsumtion så är det dags för mig att hoppa av och gå vidare. Dessutom tar fejan alldeles för mycket tid av mitt liv som kan användas på andra sociala aktiviteter.
Jag har förstås inte trätt ut helt ur det sociala internet. Ni hittar mig på Twitter, Diaspora och LinkedIn. Vi syns där, och här på bloggen, och i verkliga livet förstås! 
I kväll hittar ni mig på Södra Teatern och Tankeverkets föreläsning med Nancy Fraser som har den fantasieggande titeln: ”Kan samhället uteslutande bestå av varor?”

Till S från en vän: släpp makten, släpp sargen

Publicerat den av — Lämna ett svar

Jag, som många andra, har följt Socialdemokratins irrfärder med förundran. Förargats över mediedrevet, senstationsjournalistiken och hur PR-byråer framgångsrikt försökt dra partiet åt höger. Och precis som tusentals andra undrat vad som egentligen är fel och varför den här historien biter sig kvar. Kanske handlar det om att det kittlar att se ett tidigare så dominerande parti gå under och gå till historien. Det har ungefär samma sensationsvärde som en kantrad lyxkryssare. Det handlar kort sagt om makten och härligheten.

Det paradoxala är att tvärtom vad man kunde tro av skriverierna så är S ett i högsta grad vitalt parti som fortfarande samlar en stor del av den svenska väljarkåren. Partiets nedgång i de senaste valen är visserligen stort men sker från historiskt höga nivåer. Problemet verkar vara att få inom S accepterar att spela andrafiolen i svensk politik. Det pratas mycket om ideologisk förnyelse och samling men i själva verket tycks det forna makinnehavet vara ett spöke som sätter stopp för all förnyelse. Det är viljan till makt som i sig själv är målet – och det stora problemet, som jag ser det.

Man kan argumentera att utan makt kan man inte genomdriva sin politik. Men hur länge kan man behålla en väljarbas utan att förnya sin politik? Som jag ser det, rent generellt, finns det alltför stort fokus på maktinnehavet i svensk politik, men Socialdemokratin tar nog ändå priset när det kommer till att stirra sig blind på sin tidigare makt. ”It’s about the power, stupid” skrev en svensk socialdemokratisk bloggare under den intensiva eftervalsanalysen efter förra valet (jag har försökt hitta den uppmärksammade artikeln utan att lyckas). Om S bara fick makten skulle allt annat lösa sig.

Genom att envist hålla fast vid föreställningen att man är ett parti som borde vara vid makten och genom att hålla fast vid sina traditioner urholkar man i stället möjligheterna att nå den makt man så hett önskar.

Innan jag går vidare kanske jag ska säga att jag inte är Socialdemokrat och att jag aldrig röstat på S. Vi kan säga att jag är en vän som vill väl. Som sådan vill jag säga: släpp tanken på makten! Och försök inte återfå den till varje pris. Ju mer ni koncentrerar er på maktinnehavet och på att tillsätta de som kan garantera maktinnehavet, ju mer kommer er makt att krympa. Fokusera i stället på att förnya politiken och att bedriva den utan tanke på makten. Sluta med martyrskapet och att skylla på medierna. På det sättet vänder man inte båten. Det är dags för socialdemokratin att smutsa ner händerna.

Vad ska då förnyelsen bestå av? Det är inte min sak att föreslå, men jag tycker att Peter Weiderud, som är ordförande Socialdemokrater för Tro och Solidaritet (tidigare Broderskapsrörelsen), adjungerad i Socialdemokraternas verkställande utskott och partistyrelse, har skrivit det kanske skarpaste inlägget i den här frågan hittills på DN Debatt. Här är några bra citat:

Även om valet 1991 utgör en synlig brytpunkt, är resan till dagens kollaps lång och präglad av många faktorer. Kalla kriget och det alliansfria Sveriges särställning tog slut, ekonomins globalisering har förändrat förutsättningarna för traditionell konjunkturpolitik och påskyndat en omfattande strukturomvandling. Urbanisering, utbildningsnivå, resande och kommunikationer påverkar också människors sätt att tänka och leva. Dagens väljare är mer internationella, mer miljömedvetna, mer jämställda, mer självständiga, mer toleranta – kort sagt mer vänster – men inte självklart socialdemokrater.

I samhällsförändringens ljus har bilden av socialdemokratin blivit mer konservativ. Vi framstår som mer stolta över gårdagen än nyfikna på framtiden. Vi värnar, snarare än bygger nytt. Partiets intressestruktur gör det svårt för de människor som flyttar runt i landet för att utvecklas med hjälp av jobb och utbildning, att engagera sig. Våra företrädare utses bland dem som blivit hemorten trogen. Vi attraherar inte längre de bästa politiska tjänstemännen. Vi har tappat i jämställdhet, modernitet och pluralism. Den positiva spiralen av självförtroende och framåtblickande byts mot osäkerhet, ängslan och inåtblickande.

…


Den viktigaste uppgiften för en ny partiledare är att leda partiet in i framtiden. Arbetet kräver djup förankring i socialdemokratins idétradition, men samtidigt förmåga att förstå den frihetslängtan som finns både hos den nya underklassen, ofta med utomeuropeisk bakgrund, och en ansvarskännande urban medelklass.

Detta kräver självförtroende och en analysförmåga som bäst erövras med gedigen utbildning. Det kräver ledarskapserfarenhet och internationell kunnighet. Rejäl erfarenhet från annat än politiska uppdrag är en bra hjälp för att söka nya lösningar både organisatoriskt och politiskt.

Mer läsning:
S tappar 100.000 väljare till V på 14 dagar

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Ny text för tsnoK – En amatörpoliticos bekännelser

Publicerat den av — Lämna ett svar

 
Jag har tidigare antytt att den här bloggen inte är min första. Under åren 2005-2008 var jag ganska aktiv som politisk bloggare under pseudonym. Nu skriver jag om mitt andra liv i konstpublikationen tsnoK som ”är ett försök att skriva om konst och bedriva kritik på ett annat sätt”, enligt dess redaktion som består av Lars-Erik Hjertström-Lappalainen, Annika von Hausswolff och Jonatan Habib Engqvist.

Ett urval av artiklar från 2010

Publicerat den av — Lämna ett svar

Om jag skulle beskriva 2010 så skulle det i princip bara hagla superlativer. Kort sagt: det var ett mycket spännande år med utställningen på Moderna Museet i Stockholm som en av årets höjdpunkter. Bloggandet har däremot fått stryka en smula på foten på grund av allt arbete men jag hann i alla fall med att publicera 40 poster. Under februari, mars och april handlade det mycket om utställningen på Moderna och om Maktverktyget, följt av en lång period med ytterst sparsamt bloggande. Under hösten rasslade maskineriet igång igen med flera nya publicerade artiklar som ett led i en ny undersökning om etik och en humanistisk praktik som jag kommer att fortsätta med under 2011.  Jag startade också ytterligare en ny blogg #konstpol. som framför allt kommer att handla om kultur, konst och politik.

Här följer ett urval av artiklar som publicerats under året

Om maktverktyget
Kommande nyheter i maktverktyget:vikterna (m.m.)
Fler kommande nyheter i maktverktyget
Långa svansar och höga huvuden
Den nya versionen av maktverktyget ute
Estonia risning och andra förändringar

Utställningar och evenemang
Snapshot inför morgondagens begivenheter
Maktverktyget i Studion på Moderna Museet
En kväll på Moderna: om sanningsanspråk…
Några bilder från torsdagens öppning
Liten rapport om gårdagens samtal
Söndag den 21/3: den sista utställningsdagen och en magisk tusengräns
Maktverktyget återvänder till Moderna Museet under kulturnatten
Kulturnatt

Undersökning: den andre, etik och en humanistisk praktik
Om militärismen som politisk ideologi
Konfliktperspektivet och metoder för en humanistisk praktik
Att vara med andra
Att vara med andra (del 2)
Hur dra om kringskärningarna?
Bomber och tolerans

Andra artiklar om makt
Om videokrati, ponnyföräldrar och skådespelsamhället
Puff: Intensifier och Spinozismen