Det har inte undgått mig att det råder något slags ordkrig om hat, våld och ideologi i DN och Aftonbladet (se länklista i slutet av inlägget) – en minst sagt spretig debatt som det inte är helt lätt att få grepp om. Lite som en fight-club med ögonbindlar.
En sak som jag brukar haka upp mig på i den här typen av kamp – och som också förekommer i den här debatten – är försöken att påvisa att vissa typer av ideologier leder till mer våld än andra. Det är en klassisk kampfigur mellan höger och vänster som har förekommit i det politiska samtalet så länge jag kan minnas. Konservativa och liberaler anklagar socialister och kommunister för att ett revolutionärt våld ingår i som en naturlig beståndsdel i det socialistiska tankegodset medan de senare går till attack mot det strukturella våld som är inbyggt i det klassamhälle som man ser som resultatet av konservatism och marknadsliberalism.
Frågan om våldet är förstås central för varje samhällsbygge och för oss som individer på ett sätt som går bortom ideologiska skiljelinjer och politiskt käbbel. Som jag ser det handlar våld i första hand om handling. Att ta till våld för att uppnå en fördel gentemot någon annan eller för att skydda sig, sina nära eller sin egendom har väldigt lite med ideologiska tankefigurer att göra. En ideologi kan förstås direkt eller indirekt uppmana till våld eller förespråka våld, men det är inte samma sak som att den som har gjort ideologin till sin faktiskt kommer att ta till våld.Däremot är det förståeligt att en anhängare till en ideologi som tenderar att hota med våld – som t.ex. fascismen – ses som en bärare av ett potentiellt våld. Trots detta menar jag att det är slöseri att lägga en överdrivet stor vikt vid att diskutera ideologins ”natur” i förhållande till våldet och speciellt om de händelser som ligger till grund för misstänksamheten mot anhängare till en viss ideologi ligger långt tillbaka i tiden.
Våld är en gärning som måste utföras av en människa eller grupp av människor. Människor som har som avsikt att genomföra våldsamma gärningar kan förstås dras till en ideologi där våld mot andra är en viktig teoretisk beståndsdel, eller omskapa en ideologi så att den passar deras våldsamma syften. Men till syvene och sist är det ändå människor och inte ideologier som skadar, dödar, lemlästar, våldtar eller misshandlar.
Någon kanske ändå vill hävda vikten av att man drar fram historiska skeenden med kopplingar till olika ideologiska system i dagsljuset för att kunna förhindra framtida lidande, och jag kan absolut hålla med om värdet av det. Jag vill hävda att vi behöver lära oss mer om våldets psykologiska mekanismer och hur vi kan hantera de konflikter som tenderar att leda till våld innan det bryter ut och i det arbetet kan det vara värdefullt att titta på ideologiska strömningar – men helst utan de fundamentalistiska och propagandistiska ögonbindlar som många debattörer tenderar att sätta på sig. I grunden handlar det arbetet som jag ser det om att minimera det lidande och förtryck som våldet i sin mest utvecklade form leder till.
Jag har däremot svårt att se att den pågående politiska tuppfäkningen på något sätt kan bidra till en sådan förståelse.
to be continued …
Axplock ur debatten:
Olle Svenning i DN
Jens Liljestrand i DN
Göran Greider i DN
Andra bloggar om: makt, dn, aftonbladet, politik, samhälle, våld, vänster, höger, ideologi, lenin, lindeborg, intressant
Klasshat och våldsfantasier är inte ofarliga även om de inte leder till omedelbara konkreta handlingar. Se hur Sorel gjorde våldet till en myt om generalstrejken som skulle störta omkull det borgerliga samhället. Lenin hade naturligtvis läst Sorels bok om våldet och insett att han måste bryta med den passiviserande determinismen av marxistiskt märke.
Mer på min blogg idag:
Danne, här är länken till ditt blogginlägg (hoppas den fungerar): http://danne-nordling.blogspot.se/2012/06/spred-valdets-filosof-som-kan-aterkomma.html
Ja, jag menar också att våldsfantasier inom grupper, och speciellt i grupper där våld också utövas, måste tas på största allvar. Däremot har jag svårt för svepande generaliseringarna i debatten där våld som idé knyts till ideologier på historiska meriter med svag anknytning till det våld som utövas av grupper, personer och nationer i dag.