Jag föreställer mig att vi i allmänhet har lättare att acceptera storskaliga, centraliserade enheter som mer förnuftiga än distribuerade, decentraliserade dito. Det visar sig t.ex. i politikens fokus på det ”industriella” i form av storskalig massproduktion av varor och tjänster som förväntas generera ett överflöd på grund av de hävstångar som uppstår när produktionen skalas upp dramatiskt. Detta är ett tänkande som också trängt in i den kulturekonomiska debatten och vokabulären i form av begrepp som t.ex. ”musikindustrin”.
Inte minst de senaste årens debatter om konst och entreprenörskap tycks förmedla uppfattningen att konstens utövare också borde bete sig som industrier. Entreprenören – som jag uppfattar användningen av begreppet – har inte bara som mål att överleva utan försöker också jaga tillväxt. monopol och skalfördelar. Kulturproduktionens potential som industri – eller som inspiration till industrin – används i sin tur som argument när man distribuerar offentliga medel till kulturen.
I själva verket skulle jag säga att kulturproduktion som avgränsat verksamhetsfält på ekonomins område är allt annat än industriell. Den är småskalig, nätverksbaserad och hantverksinriktad. Ekonomiska transaktioner sker inte sällan med byteshandel. Och näringsidkarna har knappast anspråk på att dominera marknader genom monopol eller uppköp (därmed inte sagt att det inte finns konkurrens).
Min poäng är att om man vill titta på de konstnärliga näringarna med nationalekonomiska glasögon så måste man helt enkelt bortse från den gängse bilden av kulturen som industri och snarare titta på den som en distribuerad organism där samverkande autonomer kan ha stor påverkan på samhället. Glädjande nog finns det – framför allt i USA – undersökningar om hur den kulturella sektorn påverkar ekonomin i städer och regioner som tar hänsyn just till det här synsättet (jag har skrivit om det tidigare) och vars slutledningar är rätt häpnadsväckande.
Det här sättet att lyfta fram fenomen eller sektorer i samhället är verkligen inget nytt, tvärtom! Det känns som om det funnits en livlig debatt sedan länge i akademiska kretsar om hur man kan förstå samhälle och mänsklig organisation på ett radikalt annorlunda sätt. Däremot tycks det mig som om den politiska debatten – också på kulturområdet – är fast i ett tänkande där man prioriterar och framhåller den tunga, globala industrin och förbiser eller förminskar den sprudlande men minst lika lönsamma undervegetationen.
Låt mig ta ett belysande exempel. Jag har frilansat med enskild firma i femton år. Under vart och ett av de åren har min lilla firma som sysslar med konst, skrivande, utbildning och webb uppenbarligen haft en större vinst än SAAB personvagnar som ju gått med förlust sedan starten (utom möjligtvis ett år om jag inte minns fel). Jag vet att det inte är ett helt rättvisande exempel – men det säger något om hur vi ser på betydelsen av stora, centralstyrda enheter för vår ekonomi. Är det inte dags för ekonomerna och politikerna att lyfta blicken från malmfält, skogar och kullager? Bortom de stora maskinernas värld kryllar det av liv. Lönsamma små liv!
PS. Tack till Mårten Arntzen vars tweetar om David Throsby fick mig att skriva den här postningen DS.