Det är lite synd att det inte finns något förord till Tankekrafts utgåva av Pierre Rosanvallons Demokratin som problem. Kontexten och årtalet för bokens andra text Mot en filosofisk historia över det politiska är därför än så länge höljt i dunkel för mig. Tyvärr, för den här korta texten, som jag misstänker också är en föreläsning, är riktigt inspirerande.

I mitt förra inlägg tog jag upp den distinktion som Rosanvallon gör mellan det politiska och politiken i sitt installationstal till College de France som utgör bokens första del. I Mot en filosofisk historia över det politiska vill Rosanvallon försvara filosofin ”som en bättre metod för att förstå och formulera problemen i dagens samhällen”.

Rosanvallon vill gå bortom en Aristotelisk definition av politiken som han menar förutsätter en världens och samhällenas naturliga ordning, och hävdar att moderniteten leder till en avsevärd utvidgning av den Aristoteliska visionen. Filosofins historia över det politiska innebär en filosofisk historia ”eftersom den försöker begripliggöra det sociala livet och dess förändringar med hjälp av just de begrepp som organiserar samhällets självbild – begrepp som jämlighet, suveränitet, demokrati, etc.” Rosanvallon tar bland annat upp nödvändigheten av att röra sig mot ”en politisk totalhistoria”, om att förstå historien som den formats i ett kollektiv experiment och om demokratin som en fråga som ständigt är öppen för omdefinieringar.

Det som jag inspireras av i den här texten är att Rosanvallon försöker att också omdefiniera vad som är politiskt arbete och engegemang utifrån sin kartläggning av filosofins möjligheter – en omvärdering av ”förhållandet mellan intellektuellt arbete och medborgerligt och politiskt engagemang” (förf. kursivering).

Att engagera sig politiskt behöver med andra ord inte betyda att man hänger sig åt politiska strider i traditionell bemärkelse eller skriver under på vissa ideologier, utan om att försöka kartlägga och klargöra motsättningar, problem, paradoxer och tvetydigheter (aporier). Intellektuellt arbete blir på det här sättet, enligt Rosanvallon, en form av politisk praktik där skillnaden mellan kunskap och handlande upplöses.

Tidigare tänkte jag ofta att jag borde engagera mig i ett politiskt parti eller rörelse, eftersom jag såg det som det enda rimliga och ”legitima” sättet att bedriva politik i praktiken. En idé som jag så småningom förkastade därför att jag insåg att politik, så som den bedrivs inom partier och rörelser, inte passar mitt sätt att resonera och agera på. I stället har jag stegvis under tio års tid låtit min önskan om att engagera mig i samhällets problem i allt högre grad få utlopp genom min konst.

Men jag tror att det är först nu, efter att ha läst Rosanvallons text, som jag förstår vad det är jag försökt göra, och som jag kan se att den kunskap som jag konsumerar och producerar i och med att jag genomför mina verk i själva verket är en engagerad politisk praktik. Och att det är en praktik som försöker att gripa tag i de aporier som Rosanvallon talar om, som försöker befria sig från ideologins och dogmernas bojor, fly partiernas piskor och läsa mellan slagordens blanksteg. Med den vetskapen i ryggen behövs inte längre den partipolitiska apparatens legitimitet och sorgen över de stridandes ignorans kan övertas av en känsla av befrielse. För detta har jag Rosanvallons korta text att tacka.

Läs även andra bloggares åsikter om makt, konst, politik, rosanvallon, tankekraft, ideologi, samhälle, engagemang, det politiska, dogm, filosofiintressant?