Skall jag rekommendera en bloggpost i dag så får det bli Birger Schlaugs ”Tio punkter att fundera kring”. Schlaug frågar sig hur det kan komma sig hur Svenska Afghanistan-kommittén (SAK) kan driva skolor för 10.000 flickor i en taliban-styrd provins som Wardak utan att de bränns ned, och varför rapporteringen från konflikten i Afghanistan förefaller så skev, utifrån en alldeles utmärkt artikel av Jan Blomgren i SvD.
För bortsett från denna utmärkt belysande artikel så fortsätter debatten om Sveriges insats i Afghanistan att köra på som en rostig stridsvagn i samma gamla spår, kring frågan om vi skall fortsätta vårt militära engagemang eller inte och vad det betyder för Afghanerna?
Jag har själv tidigare varit inne på att frågan är felformulerad enligt ett Tatcherskt ”det-finns-inga alternativ”-syndrom. Det finns massvis med alternativ, vilket artikeln om SAK:s arbete också visar. Så varför lyfter man inte fram dem i en förutsättningslös diskussion om vad vi kan och bör göra i detta land långt borta? Jag har i tidigare artiklar varit inne på att militära lösningar på internationella problem får ett slags prioriterad uppmärksamhet i dagens politiska klimat i väst. Jag tycker mig se att så är fallet också i frågan om Afghanistan.
Där har man sedan länge skapat en en arena för väpnade konflikter som kan suga åt sig våldsbenägna element från hela världen i ett segdraget krig som ingen kan vinna, på ett sätt som påminner om de organiserade, ritualiserade slagsmål som genomförts av fotbollshuliganer och slagskämpar de senaste tio åren, men på en global nivå och med långt mer katastrofala följder.
Fokuset bland dessa grupper, NATO-trupper såväl som inhemska krigsherrar och utländska ”illegala” kombattanter är konfliktens episka dimension. I den dimensionen finns inte något mentalt utrymme för några andra berättelser än den väpnade konfliktens, som alltid får prioritet på bekostnad av alternativen. I den berättelsen återupprepas på båda sidor argumentet att vi måste få säkerhet först innan vi kan bygga upp civilsamhället. Det är också allt som oftast den version som vi får oss till livs genom nyhetsrapporteringen.
Bortom denna mentala konfliktzon finns det förstås en uppsjö av möjligheter att bedriva en annan typ av verksamhet än den rent militära i Afghanistan, och om nu SAK är så effektiva så frågar jag mig varför man inte gör det, och varför man inte hör talas mer om det som faktiskt görs.
Jag vill påstå att anledningen till denna, som så ofta, är driven av ekonomiska och ideologiska intressen. Man tycks anse att det inte finns tillräckligt stora ekonomiska intressen i civilt/humanitärt arbete i en region som Afghanistan för att det skall ”löna sig” för regeringar att fokusera ett kortsiktigt civilt stöd till sådana insatser. Med vapen- och säkerhetsindustrin på tåget får man den lönsamheten och på köpet ett slags sportig ”sexighet” där Svenska soldater hejas på, som om det vore fotbolls-VM.
Den ideologiska dimensionen av frågan har flera ansikten. Dels handlar det, som jag ser det, om en ovilja att på något sätt ge ett stöd till sociala företeelser som inte ser ut som västvärlden. Dels handlar det om att de organisationer som genomför arbete på plats anses ha fel ideologisk ”färg”. Men jag skulle också vilja lyfta fram ett tredje ideologiskt ansikte, nämligen militärismen som politisk ideologi.
Militärism skall här förstås som en ideologi i samma kategori som de stora politiska ideologierna, som ett idekomplex som definierar militärens roll i samhällslivet, som utvecklas inom militära kretsar och som då och då kommer att dominera samhällen. I Europa har kanske inte militärismen varit särskilt framgångsrik sedan Fascismen som i sin statsbärande form kan ses som en militäristisk ideologi. Men i Asien, Afrika och Latinamerika kan vi se många exempel på militäristiskt dominerade stater. Burma är ett utmärkt exempel. Nordkorea likaså.
Med dessa exempel i bakhuvudet tycker jag att det är oroväckande att de militära lösningarna alltid tycks få prioritet framför fredliga lösningar när våra relationer till andra länder i konfliktzoner skall diskuteras. Det är i bland svårt att tro att etablerade, globalt välrenommerade institutioner som SIPRI och Alfred Nobels Fredspris faktiskt är skapade i det här landet.
Mer läsning:
http://en.wikipedia.org/wiki/Militarism
Resist-Reclaim-Restore: Militarism No More
Essä av Mary Kaldor i SSRC
The ideology of militarism and human security
Militarist Ideology In The US TodayLäs även andra bloggares åsikter om makt, politik, afghanistan, spiri, krig, fred, schalug, sipri, militär, försvar, nato, isaf, intressant?