Sverigedemokraternas intåg i den Svenska Riksdagen har fått känslorna att svalla hos väldigt, väldigt många. Själv kände jag en isande kår gå genom ryggraden när jag på valvakan tittade in på valmyndighetens hemsida och såg SD ligga på 6%. Dagen efter valet bytte jag ut mina avatarer på Twitter och Facebook till svarta kvadrater för att markera min sorg (de finns fortfarande kvar) och deltog några dagar senare i demonstrationen på Sergels Torg mot SD.
Känslosvallet – även mitt eget – förvånade mig nästan mer än det faktum att SD kom in i Riksdagen vilket inte var oväntat. Troligen bidrog själva siffran: 5.8% (mer än både V och KD) till känslorna. Mer än 300.000 svenskar lade sin röst på ett parti som som många fortfarande förknippar med rasism, hat och våld trots allt arbete som Jimmie och hans partikamrater lagt ned på att få partiet rumsrent. Att debatten formligen forsar över oss är därmed inte särskilt konstigt. Frågan är om vi debatterar rätt saker.
Jag delar uppfattning med dem som menar att SD lockat grupper av människor som känner sig allt mer marginaliserade i, och hotade av, en globaliserad värld, grupper som redan har haft en intolerant inställning till invandrare och vad man betecknar som en kulturell och politisk elit och som kunnat identifiera sig med SD.
Men när man nu försöker att debattera SD:s valframgång i vanliga blockpolitiska termer så tycker jag att man stöter på stora problem. Även om det tydligen är så att SD-anhängare helst ser sig som högersympatisörer så har man, enligt t.ex DN, tagit lika många väljare (0,7%) både från M och S. Detta gör SD, som en analytiker på P1:s valvaka också konstaterade, till ett slags mittenparti. Till och med en liten andel V-väljare (0,1%) har gått till SD. Partiets politiska budskap tycks med andra ord attrahera väljare på tvärs genom det politiska spektrat.
Med detta i åtanke finner jag det ganska tragiskt att debattörer från de övriga riksdagspartierna inte förmår – eller kanske snarare: vägrar – att göra en bredare analys av situationen utan trampar på med sina partistandar som ögonbindlar. Pajkastning mellan och inom de båda lägren skymmer det som är den centrala frågan: hur skall det misstroendevotum som valet innebar i invandringsfrågan hanteras?
De senaste dagarnas debatt om huruvida integrationspolitikens misslyckande är en myt eller ej kan verka som ett ärligt försök att rensa luften, men också den debatten vägrar att lämna partipolitiken och det nationella perspektivet. Begreppen invandring, integration och integrationspolitik återupprepas igen och igen utan att de globala sammanhangen någonsin berörs.
Det är här jag skulle vilja efterlysa ett helt annat perspektiv på debatten. Ett perspektiv där man tar in och kontextualiserar de globala frågorna, diskuterar hur den globala ekonomin återverkar på migrations-strömmarna, hur den svenska ekonomin och politiken påverkas av internationella relationer, kort sagt: hur vi kan integrera integrationspolitiken med vår tids globala utmaningar.
Ett axplock ur debatterna:
http://www.dn.se/debatt/sa-bevarar-vi-sverige-svenskt-1.1170035
http://www.dn.se/debatt/vi-efterlyser-en-debatt-om-invandringens-problem-1.1175308
http://www.fokus.se/2010/09/splittrad-borgerlighet/
http://dagensarena.se/debatt/ali-esbati-%E2%80%9Dvi-har-inte-bara-forlorat-valet-%E2%80%93-vi-har-forlorat-sverige%E2%80%9D/
http://www.dn.se/debatt/tankefel-i-debatten-om-sverigedemokraterna-1.1179132
http://www.dn.se/debatt/ingen-valfard-utan-invandring-1.1178048
http://www.dn.se/debatt/vi-diskuterar-invandringens-baksidor-1.1176712
Läs även andra bloggares åsikter om val2010, sverigedemokraterna, sd, riksdagen, jimmie åkesson, politik, globalisering, samhälle, makt