Så fort kultur debatteras i medierna kan ni ge er den på att någon i ett kommentarsfält någonstans kommer att slänga in åsikten att kultur enbart skall finansieras med privata medel. Exemplet Kansas visar att en sådan strategi kan vara förödande för den politiker som vågar sig på att genomföra något sådant i praktiken. Historien börjar sommaren 2011 när Kansas republikanske guvernör Sam Brownback släcker ned den delstatliga offentliga kulturfonden Kansas Arts Commission (KAC) och slopar all offentlig kulturfinansiering. Kansas – som därmed också förlorar sina statliga kulturmedel – blir den enda amerikanska delstaten helt utan offentligfinansierad kultur. I stället vill Brownback satsa på en privat fond som skall fixa privata medel till kulturen från näringslivet. Det hela liknar ett radikalt experiment i konservativ kapitalistisk kulturpolitik. Ett försök att realisera en ständigt återkommande ultrakonservativ fantasi.

Inte nog med att hans eget initiativ – den privata fonden – enligt kritikerna hade misslyckats med att samla in de pengar som behövdes, senatorn hade också missat två viktiga faktorer: offentligfinansierad kultur är populär och genererar många arbetstillfällen till en låg kostnad. 

I den konservativa retoriken framhåller man gärna att skattemedel går till radikal, ”modern” konst som är stötande för vanligt folk (inte minst efter skandalen med Andres Serranos ”Piss Christ”). Shane Ferro skriver i Artinfo att ”kontroversiell och politiserad konst är inte den statliga institutionens (National Endowment for the Arts – den federala stödordningen för kultur i USA) ’smör och bröd’ – den är snararast en resurssnål och serviceinriktad (lean) institution som distribuerar sina medel till många amerikanska småstäder, och mycket av den konst som den finansierar är ganska banal”. Ferro menar att den kommersiella konstscenen i Chelsea, NY alltid kommer att streta på men att det är människorna på landsbygden som drabbas hårdast av nedskärningar i kulturbudgeten.

Det är också lätt att underskatta de ekonomiska följderna för den lokala ekonomin om man stryper den offentliga kulturfinansieringen. Den sparkade chefen för KAC, Henry Schwaller, sa i en intervju till Artinfo strax efter Brownbacks beslut i juni 2011:

We know that there are about 4,000 nonprofit arts jobs in Kansas related to what we do. They generate $150 million in economic impact, and $15 million in revenue for the state. So this is going to be a slow, painful process.

Ni läste rätt. Kansas kulturbudget låg ursprungligen på nästan 1,5 miljoner dollar (med NEA:s stöd inräknat). Man beräknar alltså att dessa lata, rödvinspimplande kulturkoftor med sin ideella verksamhet genererar inkomster till delstaten på nästan hundra tio gånger det belopp som delstat och stat delar ut till de lokala kulturorganisationerna (150 st) och konstnärerna (40 st). Det är en vinst som en amerikansk delstat har råd att vara utan i dessa kristider.

(läs också den här rapporten om kulturens ekonomiska inverkan på Kansas-staden Wichita)

Ett år efter Gov. Brownbacks drastiska strypning av kulturen, den 1 juni i år, efter en intensiv medborgarkampanj tvingades han att krypa till korset och skapa en ny kulturfond med i princip samma omfattning på finansieringen som tidigare fast med det mer trendiga namnet ”Kansas Creative Arts Industries Commission”.

Ian David Moss sammanfattar sensmoralen på ett utmärkt sätt på bloggen createquity:

For years, conservative ideologues have been trying to kill funding for the arts at the state level, but the threat of losing matching federal funds from the NEA had always held them in check. So finally, one governor follows through and eliminates funding entirely, and he gets lambasted mercilessly for it all year and has to reverse his stance in the very next budget. What does that say to the next governor who might be thinking about following Brownback’s lead?
It says you don’t want to mess with arts funding.

Jag tror att även svenska politiker kan ha något att lära av fiaskot i Kansas.

Andra bloggare om: konst, kulturpolitik, intressant