Just out of order

Container-Terminal Bremerhaven and Autoport (2019).jpg

By Olga Ernst – Own work, CC BY-SA 4.0, Link

DN:s halvlångläsning av Jonas Fröberg om hur globaliseringens leveranskedjor slits sönder när alla stänger gränserna i coronakrisens spår är verkligen läsvärd. Den globala industrin med just-in-time som ledord hade ingen höjd för kris. Det var själva vitsen med systemen att det inte fanns någon marginal att jobba med. När leveranserna nu hotas brakar allt ihop, från Guangdong till Linköping.

Facken och de politiska proteströrelser som verkade kring millennieskiftet lyckades aldrig stoppa outsourcingen av halva industrin till låglöneländer. Sen dess har industrin fått jobba ostört i de globaliserade varukedjornas upptrampade spår (trots enstaka rop på återindustrialisering). Och nu: två månader av corona tycks ha förändrat allt. Nu verkar industriföretagen beredda att ”ta hem” sin produktion igen. När så sker markerar det slutet på en era av långtgående globalisering.

Och samtidigt så måste jag undra om de helt exceptionella åtgärder som vi ser i hela Europa i dag verkligen är befogade. Om vi får tro smittskyddsexpertisen är stängandet av gränser snarast en politisk åtgärd för att visa styrka och handlingsförmåga, men det har liten eller ingen betydelse för att bekämpa smittan. Det visas med andra ord styrka och skjuts i foten. Med samma gevär. Samtidigt.

Och det riktigt läskiga är ju hur stormen byggt upp sig en längre tid i Europa. Med EU-kris. Klimatkris. Krig. Flyktingkris. Med populism. Politisk extremism. Ekonomisk tillbakagång. En välfärd och demokrati under hårt tryck. Och nu alltså coronan som ytterligare en kris i raden.

I Sveriges radios Europapodden (avsnitt 163, inbäddad nedan) menade en av de medverkande att veckan som gick var för henne gick att jämföra med terrorattackerna den 11 september 2001. En händelse som vi instinktivt känner att den i grunden förändrar vår värld. Fast vi just nu inte vet exakt hur. Jag är beredd att hålla med.

https://www.dn.se/ekonomi/corona-sliter-sonder-varldsekonomin-framfor-vara-ogon/

Taxes, taxes, taxes!

Rutger Bregman, författaren till boken Utopia för realister läste lusen av publiken i Davos när han försökte lyfta elefanten i rummet ”It feels like I’m at a firefighters conference and no one is allowed to speak about water”. Det handlar kort sagt om nödvändigheten att höja skatterna och bekämpa skatteflykten för att inte helt urholka välfärden och föra att minska den ojämlikhet som grasserar i västvärlden.

I decennier har vi fått vänja oss vid mantrat att ständiga skattesänkningar för de rikaste bidrar till att öka ekonomin (den ökända Lafferkurvan) samtidigt som välfärden urholkas i snabb takt. Men kanske har vi nu nått en vändpunkt? Jag noterar med intresse att det nu kommer fler och fler röster för att det det måste till skattehöjningar för att klara välfärden och minska ojämlikheten. Läs till exempel med fördel Arena Idés nyutkomna rapport Välfärdens framtid: Demografi, individuell välfärdskonsumtion och skatter i Sverige 2018 till 2040 som skrivits av Lars Fredrik Andersson, docent i ekonomisk historia vid Umeå universitet.

I rapporten konstateras, skriver Arena Idé på sin hemsida, ”att för att enbart för upprätthålla dagens vård, skola och omsorg krävs skattehöjningar på knappt 90 miljarder fram till 2040. Ska vård, skola och omsorg återställas till kvalitetsnivån före 90-talskrisen krävs ytterligare 50 miljarder. Å andra sidan, om dagens skattenivå bibehålls kommer det saknas ytterligare 135 000 medarbetare i välfärden 2040. Det är ett vägval och politiken måste våga vara ärliga med vilken väg man vill gå.”

Fatala fantasier om strypta kulturbudgetar

Så fort kultur debatteras i medierna kan ni ge er den på att någon i ett kommentarsfält någonstans kommer att slänga in åsikten att kultur enbart skall finansieras med privata medel. Exemplet Kansas visar att en sådan strategi kan vara förödande för den politiker som vågar sig på att genomföra något sådant i praktiken. Historien börjar sommaren 2011 när Kansas republikanske guvernör Sam Brownback släcker ned den delstatliga offentliga kulturfonden Kansas Arts Commission (KAC) och slopar all offentlig kulturfinansiering. Kansas – som därmed också förlorar sina statliga kulturmedel – blir den enda amerikanska delstaten helt utan offentligfinansierad kultur. I stället vill Brownback satsa på en privat fond som skall fixa privata medel till kulturen från näringslivet. Det hela liknar ett radikalt experiment i konservativ kapitalistisk kulturpolitik. Ett försök att realisera en ständigt återkommande ultrakonservativ fantasi.

Inte nog med att hans eget initiativ – den privata fonden – enligt kritikerna hade misslyckats med att samla in de pengar som behövdes, senatorn hade också missat två viktiga faktorer: offentligfinansierad kultur är populär och genererar många arbetstillfällen till en låg kostnad

I den konservativa retoriken framhåller man gärna att skattemedel går till radikal, ”modern” konst som är stötande för vanligt folk (inte minst efter skandalen med Andres Serranos ”Piss Christ”). Shane Ferro skriver i Artinfo att ”kontroversiell och politiserad konst är inte den statliga institutionens (National Endowment for the Arts – den federala stödordningen för kultur i USA) ’smör och bröd’ – den är snararast en resurssnål och serviceinriktad (lean) institution som distribuerar sina medel till många amerikanska småstäder, och mycket av den konst som den finansierar är ganska banal”. Ferro menar att den kommersiella konstscenen i Chelsea, NY alltid kommer att streta på men att det är människorna på landsbygden som drabbas hårdast av nedskärningar i kulturbudgeten.

Det är också lätt att underskatta de ekonomiska följderna för den lokala ekonomin om man stryper den offentliga kulturfinansieringen. Den sparkade chefen för KAC, Henry Schwaller, sa i en intervju till Artinfo strax efter Brownbacks beslut i juni 2011:

We know that there are about 4,000 nonprofit arts jobs in Kansas related to what we do. They generate $150 million in economic impact, and $15 million in revenue for the state. So this is going to be a slow, painful process.

Ni läste rätt. Kansas kulturbudget låg ursprungligen på nästan 1,5 miljoner dollar (med NEA:s stöd inräknat). Man beräknar alltså att dessa lata, rödvinspimplande kulturkoftor med sin ideella verksamhet genererar inkomster till delstaten på nästan hundra tio gånger det belopp som delstat och stat delar ut till de lokala kulturorganisationerna (150 st) och konstnärerna (40 st). Det är en vinst som en amerikansk delstat har råd att vara utan i dessa kristider.

(läs också den här rapporten om kulturens ekonomiska inverkan på Kansas-staden Wichita)

Ett år efter Gov. Brownbacks drastiska strypning av kulturen, den 1 juni i år, efter en intensiv medborgarkampanj tvingades han att krypa till korset och skapa en ny kulturfond med i princip samma omfattning på finansieringen som tidigare fast med det mer trendiga namnet ”Kansas Creative Arts Industries Commission”.

Ian David Moss sammanfattar sensmoralen på ett utmärkt sätt på bloggen createquity:

For years, conservative ideologues have been trying to kill funding for the arts at the state level, but the threat of losing matching federal funds from the NEA had always held them in check. So finally, one governor follows through and eliminates funding entirely, and he gets lambasted mercilessly for it all year and has to reverse his stance in the very next budget. What does that say to the next governor who might be thinking about following Brownback’s lead?
It says you don’t want to mess with arts funding.

Jag tror att även svenska politiker kan ha något att lära av fiaskot i Kansas.

Andra bloggare om: , ,