Det som hände i går på gränsen mellan Nord- och Sydkorea förefaller i dag som något oerhört för ett barn av kalla kriget som mig. Scenerna från den avmilitariserade zonen på gränsen mellan Nord- och Sydkorea när Kim Jong Un möter Moon Jae In måste betecknas som klassiska! Kanske, och förhoppningsvis, håller vi nu på och lägger det sista av det första kalla krigets konflikter på att till handlingarna.

I skenet från gårdagens ljud slog det mig att Kim Jong Un under hela denna tid sedan han ärvde makten från sin far kan ha spelat ett högt men smart geopolitiskt spel. Hans offensiva kärnvapenpolitik tycks nu som ett strategiskt drag för att visa styrka inför en kommande fredsförhandling samtidigt som satsningen kunnat tillfredsställa hans militärer och administration. För det är omöjligt att tänka sig att Kim Jong Un kunnat genomföra denna charmoffensiv utan ett brett stöd hos sitt militära ledarskap.

Det är naturligtvis inte så enkelt. Storpolitiska skeenden fungerar inte på det sättet. Beslut tas, genomförs och omvärderas utifrån den rådande situationen, och en aktör har sällan möjligheten att ensam sätta agendan. Men det sätt som Kim Jong Un plötsligt vänt på sina klackar och genomförde det välregisserade mötet med Moon Jae In med uppenbar glädje kan inte tolkas på annat sätt att detta är ett skeende som Kim arbetat på länge, och med entusiasm.