En onsdag på Utrikespolitiska institutet

Karin Stenström (m), Kent Härstedt (s), Nathalie Besèr (ui), Johanne Hildebrandt (journalist), Björn Holmgren (Swedepeace)

Karin Stenström (m), Kent Härstedt (s), Nathalie Besèr (ui)

Jag har tidigare skrivit om militärism som ideologi och om hur politiker och media i Europa och USA verkar vara vara oförmögna att se alternativ till militära lösningar när det gäller att hantera konflikter.
I Libyen-krisen följer media den svenska militära insatsen som vore det ett idrottsevenemang vi bevittnade (DN, Ny teknik), men tenderar att som i fallet med Afghanistan att helt glömma bort de insatser som görs av svenska hjälporganisationer, t.ex. Svenska afghanistankommitten, utan något som helst stöd från ISAF-styrkorna. Alltför få svenska politiker tycks vara intresserade av att på allvar, och i praktiken, vilja arbeta för fredliga lösningar på omvärldens konflikter genom att agera part i fredsförhandlingar.
Jag fick den här bilden bekräftad efter att ha varit på ett seminarium på Utrikespolitiska Institutet(UI) i onsdags. Seminariet, som var ett samarbete mellan UI och Svenska Freds och Skiljedomsföreningen (SFSF), försökte ringa in vilka möjligheter som finns att ingripa i konflkter på ett tidigt stadium (”early warning”) innan de eskalerar, och se vilka väpnade konflikter som skulle kunna blossa upp i världen under 2012, detta med anledning av att SFSF precis givit ut en rapport om detta kallad Utblick 2012. I panelen satt politiker, forskare, journalister och företrädare för fredsorganisationer, samt SFSF ordförande Christoffer Burnett-Cargill och UI:s rådgivare Nathalie Besèr, som modererade samtalet.
S-riksdagsmannen Kent Härstedt uttryckte en frustration över att så lite händer på den här fronten i regering och riksdag. Han berättade t.ex. att Sverige under den senaste tioårsperioden flera gånger blivit tillfrågad om att medla i pågående konflikter (Filippinerna, Södra Thailand och Sri Lanka togs som exempel) men att man alltid tackat nej. Någon påpekade att i fallet med Södra Thailand bodde till och med ledarskapet för den gerilla som var en av de stridande parterna i Göteborg vilket borde ha underlättat samtalen. Men icke, parterna fick nobben. Härstedt menade att han inte kunde se någonstans i världen där sverige var aktivt på det här området i dag och att ointresset finns både hos allianspartierna och i oppositionen.
Svenska freds ordförande Christoffer Burnett-Cargill, i sin tur, menade att det är anmärkningsvärt att svenska politiska institutioner i dag inte har en tydlig handlingsplan för hantering av konflikter på fredlig väg.
Det saknas däremot inte kunskap om hur man kan få indikationer på att en konflikt är på väg att eskalera och flera i panelen tog upp det nationsöverskridande samarbetet FAST (som lades ned 2008) där forskare och akademiker från 25 olika länder tillsammans samlade in och analyserade data som kunde skräddarsys för olika aktörer, t.ex. stater.
Å andra sidan, pekade någon ut, finns konflikthantering inbyggd i vissa biståndsprojekt, som en förutsättning för att kunna genomföra dem.
På det akademiska området, när det kommer till datainsamling och analys av konflikter och vapenhandel ligger Sverige fortfarande långt framme med världsledande institutioner som SIPRI och den forskning som bedrivs vid Uppsala universitet, och det finns personer i Sverige, som Peter Wallensteen, som har stor erfarenhet och kunskap om medlingssituationer, men inom politiken verkar man i de flesta läger helt ignorera de rop på hjälp som kommer från omvärlden och den kompetens som finns inom landet. Vi bryr oss inte ens längre om att bidra med trupp till FN:s fredsbevarande operationer (bara 21 av 84.000 FN-personal i detta avseende är svenskar enl. Aron Modig (kdu)).
Detta ointresse skickar signaler till omvärlden är att vi har accepterat de doktriner som förespråkar militär (”humanitär”) intervention och regimskifte med våld och att vi inte (längre) är intresserade av några andra alternativ att lösa konflikter på i vår omvärld. I mina ögon är det en sorglig utveckling att vi skyndar att mobilisera när NATO skramlar med vapnen men förhåller oss kallsinniga till länder och parter som faktiskt vill ha fred med varandra.
Hur kunde det bli så? Kanske har det att göra med polariseringen i västvärlden efter den 11 september att göra (”Den som inte är med oss är emot oss”), men inte ens det är en bra förklaring till att Sverige konsekvent tackar nej till att ta medlingsuppdrag och i stället bollar dessa vidare till Finland och Norge. Kanske är det en ekonomisk fråga som styrs av kärleken till marknaden mer än något annat – en känsla av att delta i militära operationer ledda av NATO är en bättre affär (vi får exportera mer vapen och använda de vi redan har) och därmed mycket sexigare än att avsätta en liten summa pengar för att sätta ett litet team på att skapa fred i en avlägsen region trots att de ekonomiska vinsterna troligen i längden blir större.

mer läsning:
Om seminariet på Swedepeace hemsida

Kommentarer är avstängda.