Hur kan man förstå begreppet tolerans ur ett politiskt perspektiv? Det här är en intressant dimension av toleransen (och intoleransen) som förtjänar lite extra uppmärksamhet.

Som jag ser det, från min begränsade horisont, kan man beskriva toleransens politik på flera olika sätt. Här skulle man t.ex. kunna ta upp Wendy Browns kritik av tolerans som governmentalitet som den läggs fram i hennes bok Regulating Aversion – Tolerance in the Age of Identity and Empire (Princeton University Press, 2008), något som förtjänar en egen postning.

Jag kommer här i stället att fokusera på politiken som en plats för att leva ut polariserade konflikter under kontrollerade former – som en plats för en kontrollerad intolerans. Politiken är intolerant i praktiken på så sätt att den tillåter en viss grad av polarisering, smutskastning, uteslutande och ideologisk fundamentalism. Samtidigt är det en intolerans som ”hämmas” av konstitutioner, maktdelning och demokratiska spelregler, och som därför snarare skulle kunna beskrivas som en motsträvig tolerans. Den innebär att vi kan föra debatter även i ett högt tonläge men fortfarande tolerera våra meningsmotståndare. Jag tänkter mig att gränsen för denna politiska tolerans, i alla fall i ett land som Sverige, går vid fördomsfulla och intoleranta uttaladen som riktar sig mot utsatta grupper i samhället, ett reellt hot mot demokratibygget eller det statliga våldsmonopolet. I många länder kan gränsen mellan kontrollerad och ohämmad, våldsam intolerans vara hårfin. Auktoritära och totalitära regimer tenderar att inte tolerera polarisering överhuvudtaget.

Kanske kan man se begreppet ”agonism”som en sådan kontrollerad intolerans? Chantal Mouffe beskriver i sin bok Om det politiska (Tankekraft förlag 2008) agonism som en kamp mellan jämlika motståndare i jämförelse med en antagonism som hon definierar som en polariserad kamp mellan vänner och fiender som i extrema fall, och inte minst genom att politiken spelas upp ”i det etiska registret”, kan komma att handla om att en gång för alla göra sig av med fienden. Den agonistiska kampen kanske kan beskrivas som att man erkänner konflikten och bejakar motståndarmodellen, men att man samtidigt tolererar motståndaren genom att respektera dennes rätt att framföra sina åsikter.

Är det en bra beskrivning av det politiska landskapet i Sverige i dag? Jag misstänker att Mouffe skulle placera in Sverige bland de länder som eftersträvar den dialogiska demokrati som hon kritiserar, men jag tycker mig se en ökad polarisering mellan partier och grupper av människor i det svenska samhället i dag som inte så säkert låter sig beskrivas som ”dialogisk”. Det bör också framhållas att Om det politiska är skriven 2005, innan de konflikter som utlösts av den globala finanskrisen, och färgad av det politiska klimatet i världen efter murens fall och 9/11.

Jag har mina invändningar mot det agonistiska perspektiv som Mouffe förespråkar. Hur tydlig är egentligen skillnaden mellan antagonism och agonism? Det är inte svårt att se att en agonistisk inställning till politiken nästan osynligt kan glida över i en antagonistisk – där en ökande polarisering leder till demonisering av motståndarna, försök att utesluta vissa grupper ur det politiska livet eller i värsta fall som ett fysiskt våld mot företrädare för andra politiska partier eller ideologier, fängslande av oliktänkande och ett krig mot delar av den egna befolkningen.

För egen del måste jag säga att jag vurmar för en dialogisk demokratisk pluralism, men håller den måttet när lutningen på det sluttande planet blir alltför stor? Kanske är det dags att ta ut den agonistiska kostymen ur den politiska garderoben, damma av invändingarna och syna den lite närmre i sömmarna.

Läs även andra bloggares åsikter om makt, tolerans, intolerans, agonism, antagonism, wendy brown, chantal mouffe, politik, samhälle, det politiska, politisk filosofi, politisk teori, humprax, intressant