Chantal Mouffe, Kulturhuset, den 3 maj

Det är kanske dags för en del kulturinstitutioner att förstå hur mycket folk en internationell stjärn-akademiker faktiskt kan dra. Biljetterna till Chantal Mouffes framträdande på Kulturhuset (Forum Debatt) verkar ha sålts slut i ett nafs och hörsalen var fylld till bredden när hon och Stefan Jonsson äntrade scenen. Det hade förmodligen gått att fylla en dubbelt så stor sal med förväntansfulla åhörare.

Jag har tidigare uttryckt viss skepsis till Chantal Mouffes förslag till en agonistisk politik utifrån min läsning av boken Om det politiska (Tankekraft förlag 2008). Med den här föreläsningen lyckades hon kanske inte övertyga mig om det agonistiska projektets förträfflighet, men det blev i alla fall tydligare, inte bara genom hennes utmärkta genomgång av begreppet utan också genom Stefan Jonssons spetsiga frågor som satte fingret just på de punkter i hennes teoribygge som jag tycker ömmar.

Mouffes idé om en agonistisk politik är, som jag förstår det, ett försök att formulera en radikal politik som öppnar för möjligheten till konflikt och konfrontation mellan legitima motståndare inom demokratins ramar. Hennes politiska landskap är pluralistiskt och innehåller inte bara möjligheten att välja företrädare utan att välja mellan ”riktiga alternativ” (inte bara mellan Cola och Pepsi, som hon uttryckte det).

Hon sätter denna som hon kallar ”dissociativa politik” i motsats till en ”associativ” samagerande (och konsensusinriktad?) politisk linje, som hon t.ex. hittar hos Hanna Arendt, eller i idén om en ”deliberativ demokrati”, och menar att det finns ingen demokratisk politik med ett ”vi” som inte också innehåller ett ”dom”. Konsten, menar Mouffe retoriskt, är att kunna konstruera ett vi och dom i demokratiska samhällen som inte i slutändan leder till krig, och agonismen, med sin betoning på konflikt och kamp mellan legitima ”motståndare” snarare än mellan ”vän” och ”fiende” menar hon är svaret.

Det senare, som hon kallar ”antagonism” är en typ av konflikt som inte kan ha en rationell lösning. Och som därför, under specifika omständigheter, kan leda till ”fientlig” konfrontation (läs: krig, folkmord, utrensningar etc).

Agonismen erkänner kort sagt att man inte kan (och inte bör) försonas med alla synsätt, men att (verkliga) konfrontationer mellan (radikalt olika) synsätt och kampen för vissa synsätt skall kunna härbärgeras inom demokratins ramar.

Stefan Jonsson föreslog i sin inledande presentation av Mouffe att hennes politiska teorier kanske framför allt skall ses som strategier, och inte minst, skulle man kanske kunna tillägga, strategier för en återvitaliserad radikal men demokratisk vänster. Som politisk strategi så tycks det agonistiska projektet dock ännu vara helt oprövat. Det blev tydligt när Jonsson ställde frågan om det inte fanns en stor risk att ett agonistiskt politiskt projekt i dessa konfliktfyllda tider glider över i ett antagonistiskt (en mycket intressant fråga i sig) och därmed utlöser den typ av konflikt man vill motverka – och om man i så fall kan rulla tillbaka den utvecklingen. Mouffe’s svar att det inte i dag finns samhällen med ett agonistiskt politiskt system (i alla fall inte i ”väst”), gjorde det tydligt att teorin om agonismen är, och kanske skall vara, en vision, och närmare bestämt: en vision för en vänster som törstar efter nya idéer, snarare än en modell ämnad för politisk praktik. Själv kan jag tycka att Jonssons fråga är högst relevant. Europa tycks i högsta grad befinna sig i en agonistisk tid där en övergång mot en antagonistisk politik känns obehagligt nära.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*