Om processkonstens popularisering

Man kan säga vad man vill om Lars Vilks politiska agenda när det gäller hans verk Rondellhunden– eller om dess konstnärliga kvaliteer – en sak är säker: få konstnärer har gjort mer för att popularisera föreställningen om det breda, inkluderande processkonstverket och dess metodik. När journalister som t.ex. Lars Linder och Janne Josefsson utan omsvep, förbehåll eller långa pedagogiska förklaringar deklarerar att deras bevakning av ”Rondellhunden” också innebär att bevakningen i sig inkluderas i verket kan man säga att Vilks arbetssätt blivit accepterat av breda folklager. Numera skämtas det friskt om samhällsfenomen som varande processkonst med en hel del ”hö-hö”, ”he-he” och ”nudge-nudge”. De pigga blinkningarna mot koncept- och processkonsten blir för det mesta lite väl banala, men det är det (nog) ändå värt att bjuda på.
Eftersom mitt sätt att arbeta på ett ytligt sätt påminner om Lars Vilks (även om vi troligen står väldigt långt ifrån varandra både när det gäller moraliska och politiska ställningstaganden såväl som när det gäller gestaltning) känns det rätt befriande att föreställa sig att jag i fortsättningen kan slippa alla omständiga förklaringar för en oinitierad publik om varför mina konstprojekt bör betraktas som konst.

Jonas Mosskin skriver på ”Psykologer ser på konst” rättframt om svårigheterna att närma sig en konst (i det här fallet min konst) som försöker överskrida gränserna mellan olika discipliner och där medieframträdandet är en integrerad del av verket. I texten, som är en rapport från ateljébesöket hos mig den 26/9, skriver Jonas just om hur han fått ett slags ökad förståelse för att det jag håller på med faktiskt kan ses som konst och vad det i så fall kan innebära för konstbegreppet.
Brunbergs forskande förhållningssätt har tagit honom till många gränsland där psykologi, pedagogik, sociologi, statsvetenskap, arkitektur, historia och filosofi är discipliner som befinner sig i ett möte eller i en skärningspunkt med Brunbergs verk. Det här flerdisciplinära mötet med andra sammanhang har bitvis gjort att jag själv haft svårt att betrakta honom som en konstnär i första hand, utan snarare som en hobbyforskare inom demokratistudier och samtidshistoria. Det var först i samband med utställningen P.K. – en utställning om intolerans på Forum för levande historia och Brunbergs projekt Tolerera som jag förstod och såg det konstnärliga djupet bakom flirtandet med andra discipliner. För mig som även känner Brunberg privat sedan tio år var det en insikt att förstå att det tagit mig så lång tid att betrakta det som just konst. Den pinsamma insikten fick mig ändå att reflektera över att konsten möjligen kan gå mot upplösning åtminstone för mig som betraktare, när den beblandar sig och går för nära andra sammanhang och verksamheter.

Foton: Jonas Mosskin
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*