Under min tid som anonym bloggare myntade jag, vågar jag hävda, begreppet ”dekurrens”. Begreppet förekommer visserligen inom biologin där det betecknar växtdelar som av någon anledning växer ”nedåt”. Biologi är sannerligen inte mitt favoritområde och jag lämnar därför raskt det ämnet.
Dekurrens, i den betydelse jag vill ge begreppet, är antonymt med konkurrens. Om konkurrens är ett konflikttillstånd, där två eller fler aktörer tävlar om samma mål (kunder, marknadsandelar, syskons tävlan om föräldrarnas gunst eller vad det nu kan vara) så är dekurrens snarare ett tillstånd där de tävlande avstår från att konkurrera.

Hur skall man förstå begreppet? Låt mig ta några exempel:

Jag föreställer mig att ett tillstånd av dekurrens uppstår när en av de tävlande öppet skänker sin motståndare segern, eller om de båda kontrahenterna bestämmer sig för att samarbeta snarare än att tävla. Ett utmärkt exempel på tillfällig dekurrens är när två parter går till en skiljedomstol. Termen tycks därmed i sitt tillfälliga tillstånd ligga nära begrepp som konfliktlösning, försoning eller förhandling och skulle möjligen kunna anges som ett samlande begrepp för sådana initiativ.

Dekurrens och konkurrens växelverkar dessutom ofta i en tävlingssituation och dekurrens kan vara ett taktiskt verktyg för att nå målet. Ja, taktisk dekurrens skulle kunna ses som något nödvändigt för att nå framgång. Genom att lägga meningsskiljaktligheter åt sidan och ingå i en allians kan två tidigare konkurrenter snabbt vinna fördelar gentemot det övriga fältet av tävlande.

Båda dessa exempel visar hur konkurrensen tycks föregå dekurrensen i vårt samhälle, det vill säga; konkurrensen framstår som naturtillståndet och dekurrensen snarast som en harmoniserande eller förstärkande del av den förra. Man skulle mot detta kunna peka på alla de lagar, förordningar, avtal och överenskommelser som begränsar konkurrensen och påstå att människan redan från början är kringskuren av ”dekurrenta regleringar”. Jag skulle ändå hävda att regleringarna uppkommit på grund av konkurrens, för att den upfattats som farlig eller på annat sätt oacceptabel. På så sätt har konkurrensen ständigt föregått dekurrensen.

Hur skulle ett samhälle se ut där detta förhållande var omvänt? Där dekurrensen var naturtillståndet och konkurrensen en balanserande kraft? Och varför skulle det vara eftersträvansvärt? Well, detta ämnar jag utveckla i kommande bloggposter.

*

Bloggtipset: Jonas Mosskin skriver i dag om den ”Förbjudna manliga aggressiviteten”, ett ämne som på ett intressant sätt tangerar mitt inlägg ovan. Jonas skriver: Man kan fråga sig varför aggressivitet blivit ett tabu idag. Jag har inget bra svar. En ytlig förklaring skulle kunna vara att dagens människor inte alls är fysiskt aktiva eller behöver använda sin aggressivitet för att överleva. Aggression är som jag ser det i högsta grad ett konkurrens-medel, men kanske, som Jonas skriver, ett utdaterat sådant. Är dekurrens (som icke-våld, samförstånd, avsägande av makt) snarare ett viktigare verktyg för överlevnad i dagens samhälle?

Här är för övrigt ett annat inlägg med religiösa förtecken som vore intressant att besvara.

Andra bloggare om makt, politik, samhälle, ekonomi, filosofi

Postat till intressant