Kategoriarkiv: maktekonomi

Infodump: ansvarsfull utvinning av Kobolt från Kongo

Publicerat den av — Lämna ett svar

Hur ser arbetet för mer ansvarsfull koboltutvinning ut just nu, julen 2019? Och hur ser arbetet ut för Samsung, som producerar den mobiltelefon som jag just nu använder. Det här är ett levande dokument med länkar som är insamlade med start i december 2019.

The Guardian, dec 16, 2019: I saw the unbearable grief inflicted on families by cobalt mining. I pray for change, by Siddharth Kara https://www.theguardian.com/global-development/commentisfree/2019/dec/16/i-saw-the-unbearable-grief-inflicted-on-families-by-cobalt-mining-i-pray-for-change

Amnesty International kom 2016 med en omfattande rapport om hantverksutvunnen kobolt från Kongo 2016. ’Major electronics brands, including Apple, Samsung and Sony, are failing to do basic checks to ensure that cobalt mined by child laborers has not been used in their products, said Amnesty International and Afrewatch in a report published today. The report, “This is What We Die For: Human Rights Abuses in the Democratic Republic of the Congo Power the Global Trade in Cobalt”, traces the sale of cobalt, used in lithium-ion batteries, from mines where children as young as seven and adults work in perilous conditions.’

https://www.amnestyusa.org/reports/this-is-what-we-die-for-human-rights-abuses-in-the-democratic-republic-of-the-congo-power-the-global-trade-in-cobalt/

Hur ser det ut hos mobiltillverkarna? Här är Samsungs deklaration om ansvarsfulla tillgångskedjor där man bland annat ställer sig bakom OECDs arbete. https://www.samsungsdi.com/sustainable-management/sustainability/supply-chain-responsibility.html

Cobalt Institute är ett slags branschorganisation för företag och organisationer som handlar använder eller arbetar med kobolt.
https://www.cobaltinstitute.org/responsible-sourcing.html
The Cobalt Institute (CI) is a non-profit trade association composed of producers, users, recyclers, and traders of cobalt. We promote the sustainable and responsible production and use of cobalt in all its forms. Formerly known as the Cobalt Development Institute (CDI), we act as a knowledge center for governments, agencies, industry, the media and the public on all matters concerning cobalt and cobalt containing substances.

CIRAF är ett ramverk för att kunna förstå och bedöma ansvarsfullt användande av kobolt https://www.cobaltinstitute.org/ciraf.html
On 9 January 2019, the Cobalt Institute (CI) launched the Cobalt Industry Responsible Assessment Framework (CIRAF). While not a standard or certification scheme, the CIRAF is a management tool which allows participants to demonstrate that they are aligned with global good practice on responsible production and sourcing with annual public reporting being a mandatory requirement. It strengthens the ability of cobalt producers and buyers to assess, mitigate, and report on responsible production and sourcing risks in their operations and supply chain. The CIRAF also enables a more coherent and consistent approach to cobalt due diligence and reporting by the cobalt industry.

OECD 5-step framework for supply chain management

Och vad säger Northvolt om detta?

Från artikel av EURACTIF. I korthet handlar Northvolts planer om etisk utvinning av jordartsmineraler som kobolt om jag förstått det rätt att 1) handla direkt med utvinnarna och korta varukedjorna 2) hitta sätt att flytta utvinning och produktion till Europa

“We need to be very cautious about the choices we are making today,” said Emma Nehrenheim, Chief Environment Officer at Northvolt, during an EU debate about supply chain transparency in Brussels.

“Nevertheless it is incredibly important we move fast,” she told participants at the European Commission’s annual Raw Materials Week event on Wednesday (20 November).

Her comments addressed the paradox for companies with even the greenest intentions. As it stands, manufacturing clean, fossil-free technology depends on a closed-off and potentially exploitative supply chains of raw materials.

Northvolt ‘will source directly from the miners’ to ensure clean supply chain

Puff: Intensifier och Spinozismen

Publicerat den av — Lämna ett svar

Jag kan inte låta bli att vidarebefodra några länkar till er från Intensifier som i högsta grad berör min förra postning. Cristoper Kullenberg har skrivit tre inlägg om Spinoza där bland annat multitudens relation till staten nagelfars och jag vill här passa på och saxa ett avsnitt av del II som på ett utmärkt sätt formulerar det jag var inne på i går:

Frihet är omöjlig i ett naturtillstånd. Den måste således gå genom andra människor. Eftersom vi ständigt påverkas av omvärlden uppstår en filosofisk nödvändighet i det att ett samhälle hela tiden måste finnas. Hur ett samhälle eller en stat ska utformas är dock öppet. För Spinoza är diktaturer, furstendömen, liberala demokratier, kungariken osv. alla demokratiska, i bemärkelsen att de är konstituerade av multituden. Oavsett styrelseskick riskerar alltid staten att falla om den gör orätt och försätter multituden i svängningar som närsomhelst kan slå gnistor för att tända en revolt.

Här är länkar till alla delarna

Transaktioner om Spinozismen, del 1; Politisk ekonomi
Transaktioner om spinozismen, del II; Kopplingar och politik
Transaktioner om spinozismen, del III; Tid

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Om nu summan av makten är konstant (del 2)

Publicerat den av — Lämna ett svar
Jag har tidigare skrivit om vad som händer med makten när den transfereras från en person till en annan och hur sådana överföringar kan se ut. Avges till exempel energi (spillmakt) i överföringen eller förblir summan av makten mellan två individer konstant? Man skulle kunna kalla detta för en maktens energilära, eller ekonomi, om man så vill.  
Den energiläran kan förstås också appliceras på ett makroperspektiv genom att man tittar närmre på hur makt fördelas mellan större enheter i samhällskroppen. Sådana komplexa, systemiska modeller bör man förstås handskas ytterst försiktigt med om man inte, som t.ex. den gode Immanuel Wallerstein, har ett helt institut i ryggen. Jag tänkte i alla fall försöka koka soppa på den spik jag har i verktygslådan, och i samma veva stryka Foucault och konfliktperspektivet ur receptet, för att återvända till en mer klassisk syn på makt, á la Max Weber, genom att försöka definiera olika makroekonomiska maktcentra.
Det som intresserar mig just nu är statens roll som ett sådant maktcentra. Staten har en administrativ, exekutiv och lagstiftande makt, och i de flesta fall en våldsmakt-apparat till sitt förfogande för att se till att lagarna efterlevs. Staten är en av de bredaste makthubbarna som representerar en mängd olika intressen.
Våldsmakten, i form av polis och militär, är i sig en makthubb som i många länder är lika stark som, eller starkare än, staten. Det kan förefalla främmande att diskutera detta i ett land som Sverige, men man behöver inte åka långt för att se hur militär, miliser och säkerhetspolis agerar som kraftfulla grå eminenser i nationella politiska sfärer.
Den ekonomiska makten kan i sin tur fördelas på juridiska instanser som företräder olika grupper av individer och intressen som till exempel företag eller fackföreningar. Även staten är en sådan instans med betydande ekonomisk makt och individer kan i sig bli maktcentra i kraft av storleken på sitt kapital.
Det finns också andra maktcentra som formeras parallellt eller på tvärs emot den westfaliska ordningen, som till exempel kriminella nätverk, med den internationella drog- och vapenhandeln i spetsen.
Därmed är vi framme vid massan, eller multituden – för att prata hardt-negriska eller spinoziska – en stor samling individer, sedda ur makroperspektiv, som i kraft av sin storlek och vilja kan fungera som en maktfaktor i sig, eller som en katalysator för makt-transfereringar.
Ni förstår kanske vart jag är på väg? Slutledningen måste bli att stat, företag och organisationer (ja, till och med våldsmaktorganisationer som militär och polis) i grund och botten fungerar på ett liknande sätt. Skillnaden är att olika centra företräder olika intressen och grupperingar i samhället.
Min poäng är egentligen att ingen av makthubbarna är bättre per se (trots att jag personligen hyser en mycket stor motvilja mot våldsmakten, och trots att jag anser att staten i princip har den största legitimiteten). Alla former av maktcentra kan bli egenmäktiga, svårstyrda och korrumperade och i värsta fall till och med börja föra krig emot de som de är satta att representera.
Däremot skulle jag vilja påstå att det är ett önsketänkande att tro att man kan skilja närlingsliv från stat, som många marknadsliberaler vill, utan att ta massans vilja till inflytande i beräkning. Man stirrar sig lätt – som Jimmy Sand så riktigt påperkar – blind på staten utan att förstå att massan kommer att söka andra, och kanske betydligt mer våldsamma vägar till inflytande över kapitalet. Om summan av makten är konstant även på makronivå borde man noga analysera alla möjliga vägar som maktflödena kan ta innan man så lättvindigt önskar skilja sig från det maktcentra som kanske till och med säkrar ens verksamhet.
För att förstå konsekvenserna med ett sådant avskiljande kan man med stor behållning gå tillbaka till en av makt-teorins klassiker: Niccolo Machiavellis Fursten. Vikten av massans betydelse för furstens makt, och handlingar, är en ofta förbisedd del av denna fantastiska lilla bok. Faktum är att man kan läsa den som en uppmaning till fursten att inte underskatta massans makt. Fursten är dessutom en utmärkt beskrivning av hur en maktordning i värsta fall skulle kunna se ut i en post-westfalisk värld.

Några notiser om makt och mätande

Publicerat den av — Lämna ett svar

Det är länge sedan jag rapporterade om maktverktygets väl och ve. Anledningen är helt enkelt att jag inte har haft så mycket tid att utveckla det under hösten men också att antalet personer som vill mäta sin makt har varit ganska måttligt under senare tid. Om man kan konstatera något så är det att maktvärdesindexlångsamt har sjunkit under hösten från rekordnoteringen 5.91 den 22 maj i år för att nu vara nere 5.69. Därmed är hela den drastiska uppgången från i maj nu utraderad.

Däremot har jag börjat fundera på hur man kan utvidga verktyget så att mätbarheten blir mindre inriktad på den egna upplevelsen av makt, som visserligen är relevant, inte minst med tanke på att verktyget delvis syftar till att erbjuda en möjlighet att synliggöra sin makt, men inriktningen på uplevelsen av makt gör det mycket svårare att få ett jämförbart resultat.

När jag nu börjar fundera i andra banor, så handlar det delvis om att ställa upp sådana scenarion som Steven Lukes Power: a Radical Wiew är full av; scenarion där A försöker utöva makt mot B. Det är förstås inte lätt att använda sådana scenarion i en enkätbaserad mätningsprocess heller eftersom utsagan måste baseras på hur A eller B upplevde situationen.

Annat om makt just nu:

1.
Det här hittade jag på Newsdesk: ”Forskningsprojektet Utbildningsvägar till makten, som är ett samarbete mellan Örebro universitet och Linköpings universitet, har fått 4,2 miljoner från Vetenskapsrådet för att undersöka vilken betydelse utbildning och folkbildning har för att nå politisk framgång i Sverige.”

2.
Per Herngren har en postat en mycket intressant artikel om kropp, medvetande och motstånd på sin blogg ”Civil olydnad och proaktivt motstånd” där han tar upp Paul Ricoeurs läsning av filosofen Maine de Biran teorier. Per skriver: ”Det finns inget andligt medvetande. Ren andlighet skulle vara omedvetenhet. Anden uppfattar alltså inte materian, medvetandet uppfattar inte kroppen. Det är snarare själva fattandet som blir medvetande. Det är genom att fatta tag och svårigheten när man flyttar, ändrar eller gör om som medvetande blir medvetet. Medvetande och kropp kan därmed inte åtskiljas som i dualismerna ande och materia, andlighet och världslighet, ett inre och ett yttre. Det finns ingen andlig verklighet skild från en materiell verklighet.”

Vi ser ofta på maktutövning som en medveten, intellektuell och beräknande process när man i stället skulle kunna uppfatta den som en ”social händelse” som inträffar under kroppens ”arbete”. Maktforskare är visserligen i högsta grad medvetna om att maktutövande kan vara, och ofta är, oavsiktligt eller omedvetet och i min pågående läsning av Steven Lukes måste jag konstatera att avsnitten om den omedvetna maktutövningen tillhör de mer fascinerande.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Några ord om dekurrensen (del 1)

Publicerat den av — Lämna ett svar

Under min tid som anonym bloggare myntade jag, vågar jag hävda, begreppet ”dekurrens”. Begreppet förekommer visserligen inom biologin där det betecknar växtdelar som av någon anledning växer ”nedåt”. Biologi är sannerligen inte mitt favoritområde och jag lämnar därför raskt det ämnet.
Dekurrens, i den betydelse jag vill ge begreppet, är antonymt med konkurrens. Om konkurrens är ett konflikttillstånd, där två eller fler aktörer tävlar om samma mål (kunder, marknadsandelar, syskons tävlan om föräldrarnas gunst eller vad det nu kan vara) så är dekurrens snarare ett tillstånd där de tävlande avstår från att konkurrera.

Hur skall man förstå begreppet? Låt mig ta några exempel:

Jag föreställer mig att ett tillstånd av dekurrens uppstår när en av de tävlande öppet skänker sin motståndare segern, eller om de båda kontrahenterna bestämmer sig för att samarbeta snarare än att tävla. Ett utmärkt exempel på tillfällig dekurrens är när två parter går till en skiljedomstol. Termen tycks därmed i sitt tillfälliga tillstånd ligga nära begrepp som konfliktlösning, försoning eller förhandling och skulle möjligen kunna anges som ett samlande begrepp för sådana initiativ.

Dekurrens och konkurrens växelverkar dessutom ofta i en tävlingssituation och dekurrens kan vara ett taktiskt verktyg för att nå målet. Ja, taktisk dekurrens skulle kunna ses som något nödvändigt för att nå framgång. Genom att lägga meningsskiljaktligheter åt sidan och ingå i en allians kan två tidigare konkurrenter snabbt vinna fördelar gentemot det övriga fältet av tävlande.

Båda dessa exempel visar hur konkurrensen tycks föregå dekurrensen i vårt samhälle, det vill säga; konkurrensen framstår som naturtillståndet och dekurrensen snarast som en harmoniserande eller förstärkande del av den förra. Man skulle mot detta kunna peka på alla de lagar, förordningar, avtal och överenskommelser som begränsar konkurrensen och påstå att människan redan från början är kringskuren av ”dekurrenta regleringar”. Jag skulle ändå hävda att regleringarna uppkommit på grund av konkurrens, för att den upfattats som farlig eller på annat sätt oacceptabel. På så sätt har konkurrensen ständigt föregått dekurrensen.

Hur skulle ett samhälle se ut där detta förhållande var omvänt? Där dekurrensen var naturtillståndet och konkurrensen en balanserande kraft? Och varför skulle det vara eftersträvansvärt? Well, detta ämnar jag utveckla i kommande bloggposter.

*

Bloggtipset: Jonas Mosskin skriver i dag om den ”Förbjudna manliga aggressiviteten”, ett ämne som på ett intressant sätt tangerar mitt inlägg ovan. Jonas skriver: Man kan fråga sig varför aggressivitet blivit ett tabu idag. Jag har inget bra svar. En ytlig förklaring skulle kunna vara att dagens människor inte alls är fysiskt aktiva eller behöver använda sin aggressivitet för att överleva. Aggression är som jag ser det i högsta grad ett konkurrens-medel, men kanske, som Jonas skriver, ett utdaterat sådant. Är dekurrens (som icke-våld, samförstånd, avsägande av makt) snarare ett viktigare verktyg för överlevnad i dagens samhälle?

Här är för övrigt ett annat inlägg med religiösa förtecken som vore intressant att besvara.

Andra bloggare om , , , ,

Postat till

Frågan om huruvida makten är konstant och jämställdheten

Publicerat den av — Lämna ett svar

Jag skulle här vilja lyfta fram en gammal bloggpostning med anledning av att jag i flera nyhetsartiklar stött på uttrycket att makten är konstant. Vad jag frågade mig då var vad som händer i en makt-transaktion, d.v.s när makten i en relation mellan A och B förflyttas från den ene till den andre. Förblir summan av A och B’s makt konstant i en sådan transaktion? En grupp som återkommer till denna typ av transaktionsanalys är de kvinnor som efterlyser en större jämställdhet. De uttrycker sig i alla fall i sådana termer. Med andra ord: för att kvinnorna skall få mer makt måste männen avhända sig en del av sin.

Elin Ekselius och Lova Olsson citerar i en artikel i SvD en riksdagsledamot som uttrycker den uppfattningen:

Uppfattningen bland de kvinnliga riksdagsledamöterna är att det är en lång väg kvar innan Sveriges riksdag blir jämställd, inte bara på papperet. ”Makten är konstant, och ingen man vill dela med sig av den”, säger en kvinna. Många är uppgivna.

En annan skribent som gör detsamma är Inga-Lena Fischer som i BLT skriver följande i en artikel om Feministiskt Initativ:

Jämställdhet är inte att kvinnor ska nå upp till männens nivå. Det går inte eftersom summan av makt är konstant. Om kvinnors makt ska öka måste mäns makt minska. Hon raljerade till de församlades förtjusning om hur män i de ”patriarkala strukturerna” ofta talar om att inkludera de svagare grupperna, minoriteterna, och i den uppräkningen tas också kvinnor med, trots att de utgör en majoritet, 53 procent av jordens befolkning.

Med ovanstående i åtanke kan man därför fråga sig hur mycket makt männen egentligen måste avstå i från för att ett stadium av jämställdhet skall uppnås? Här kan man få hjälp av UNDP som mäter kvinnors möjligheter till makt i samhället genom att bland annat jämföra andelen kvinnliga parlamentsledamöter, chefer och yrkesverksamma samt löneskillnader. Varje land får sedan ett värde på en skala från 0-1. Detta förfarande kallar man Gender Empowerment Measure (GEM). Inför arbetet med mitt maktverktyg tog jag medelvärdet av alla länders GEM-värden vilket avrundat på global nivå ger kvinnor ca 60% makt i jämfört med den manliga befolkningen. Vilket innebär att män måste ge upp 20% av sin makt för att jämställdhet skall uppstå. Vad det skulle innebära i praktiken kan man säkert också räkna ut.

Sverige ligger för övrigt på andra plats i 2007/08 års rapport från UNDP med värdet 0,906.

Se hela GEM-rankingen här

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , .

Är summan av makten konstant?

Publicerat den av — Lämna ett svar

Att ställa en fråga som den i rubriken kan verka som den högsta formen av spekulation, men om man nu skall ge sig på att mäta makt, så kan man också fråga sig vad summan av världens samlade makt är och om den är konstant.

För att frågan skall vara relevant måste jag anta att det finns mätbara transaktioner av makt mellan personer och organisationer och att dessa transaktioner resulterar i minskad eller ökad makt för båda parter. Låt mig ta ett exempel: säg att A spelar av B hela dennes förmögenhet, och dessutom tar dennes jobb och sociala postition. I så fall tycks det som om makt i form av fasta tillgångar har flyttats från B till A. B har fått ett maktunderskott och A ett överskott. Mot detta kan man invända att A hade makt att spela skjortan av B och att B:s dåliga omdöme antyder att denne redan från början haft ett maktunderskott trots sina materiella tillgångar. Även om vi tar detta i beräkning så borde ändå en del makt övergått i A:s ”ägo”.

Exemplet ovan blir mer komplext om vi också tar hänsyn till ”kunskapsinriktade”makt- transaktioner. Den utblottade B i exemplet ovan kanske liftar till ett Buddist-tempel i Kathmandu och finner där äntligen frid och sanningen i ett asketiskt liv isolerad med sina trosfränder. B investerar så att säga hela sin kvarvarande makt i denna transaktion och bemäktigas genom att makt i form av kunskap till B från dennes mästare och själsfränder. Dessa förlorar däremot inte sin egen kunskap vi överföringen.

Låt oss återvända till min mycket abstrakta fråga: är summan av makten konstant, eller har den tillväxt? Fallet med A och B implicerar att makt är ett nollsummespel. Någon måste alltid ge av sin makt för att någon annan skall bli bemäktigad. B:s isolerade tempelliv visar snarare på motsatsen; att summan av makten kan vara större än delarna.

Andra bloggar om: , ,