Erik Gandinis dokumentär Videocracy, som jag såg i går, väckte en hel del frågor hos mig. Jag har inte varit i Italien på länge. Jag har aldrig vad jag kan komma ihåg sett Italiensk TV. Jag har nu inte inte ens en egen TV-apparat, så det kan tyckas förmätet av mig att komma med utsagor om televisionens eventuella makt. Klart är dock att ett av Videocracys huvudteman är just makt, i form av ett slags utbyte mellan mediakonglomeratens överklass och de klasser som de dominerar och understödjer på samma gång. I filmen porträtteras t.ex. Ricky, som genom att delta i otaliga auditions försöker bli en del av TV-underhållningens värld, vilket han i sin tur förväntar sig skall leda till ”pengar och brudar”. Kort sagt; alla i denna film verkar besatta av att bli den mäktigaste, den mest framgångsrike; vinnaren. Om man vill se en naturfilm så är Videocracy ett bra val. Den är rent darwinistisk.
Det som är intressant med filmen är att den, framför allt kanske genom just titeln, förmedlar idén om en avgänsad maktsfär som löper vertikalt genom alla hierarkier, genom att den omfattar alla befolkningslager från de arbetar- och meddelklasstjejer som drömmer om att få bli tv-värdinnor till agenterna och politikerna i den allra högsta toppen. Genom Berlusconis politiska fråmgångar skulle man kunna säga att denna hierarkiska modell har fulländats och nått sin största utbredning inom demokratins ramverk. ”Videokratin” är med andra ord Guy Debords skådespelsamhälle i full blom.
Liksom de flesta spetsiga hierarkiska modeller är även Berlusconis skådespelsamhälle baserat på ett våld, men i sin oförblommerade form, som publikdragande TV, blir våldet, i form av en knivskarp och ogenerad konkurrens, norm. Det våldet är inte signifikant för det område i maktsfären där konkurrensen är som hårdast utan sprider sig nedåt i basen och visar sig i Sverige för beundran för ”vinnarskallar”, idoler, börsvinnare och föräldrar som till och med trakasserar funktionärer på ponnytävlingar numera så till den milda grad att man ställer in. ”Ponnyföräldrar” är 2010-talets curlingföräldrar. Man nöjer sig inte längre med att sopa framför sitt barn. Man använder numera kvasten som tillhygge.
Men inte nog med detta: det våld som skådespelsamhället i sin fulländade form verkar generera tycks kongenialt med våldets dominans inom internationella relationer, i form av krig, eller hot om krig, som den enda möjliga vägen till fred, där det enda alternativet till våld är ”lite mindre våld än brukligt”. Där man inte längre kan föreställa sig fred eller fredlighet. Där en förlust inte längre innebär en möjlighet utan ett svart hål täckt med ett lager av psykofarmaka i botten.
*
Just nu, i en annan del av galaxen: Jimmy Sand har skrivit en komplex artikel om liberalismens förhållande till staten som är väl värd att ta en titt på.
Andra bloggare om makt, våld, krig, fred, videocracy, silvio berlusconi, ponnyföräldrar, skådespelsamhället, debord, italien, tv, television, darwin, pengar, brudar, ekonomi