Meningen, som är hämtad från inledningen till Zygmunt Baumans bok ”Postmodern Etik” (1), har hemsökt mig under det senaste halvåret. Jag har inte kommit längre i boken än till andra sidan. Till just den meningen. Där blir det stopp.

Jag hade tänkt att fortsätta min serie postningar om humanism i praktiken med att särskåda begreppet tolerans, och jag kan inte tänka mig ett bättre citat att inleda med. Kanske för att den bättre än någon annan one-liner visar på vårt ”minimalistiska” förhållande till den andre, och det toleransbegrepp som det resulterar i. För Bauman handlar det om en vanligt förekommande syn på den postmodern människan som någon som kastat av sig pliktens och etikens bojor och dumpat dom i historiens sopnedkast.

Vem det är som kräver tolerans, och varför den behövs, framgår inte av citatet. Möjligen menar Bauman att det är vi människor som själva ställer kravet genom att upprätta mer eller mindre formella sociala uppförandekoder eller så syftar han på juridiska institutioner som försöker att reglera toleransen.

Kanske kan man förstå toleransen som något som är nödvändigt för att undvika det ”hobbeska naturtillståndet” – allas krig mot alla. När kravet på tolerans väl undanröjts finns inte längre några formella eller legala hinder för att utrota, förslava, fördriva, plundra eller våldta.

Anders Hansson, som skrivit den utmärkta boken ”En teori om tolerans” (2), menar att likgiltighet inte kan vara grunden för ett försvar för ett tolerant förhållningssätt gentemot andra och deras idéer, även om ”moderat skepticism” kan vara viktig. Han förkastar också alternativet att vara tolerant för egen vinnings skull, och menar att utgångspunkten i stället måste vara att alla individer har rätt till hänsyn till sina intressen och att tolerans är att respektera denna rätt, oavsett vilken åsikt eller uppfattning som individen har.

Noter:
1) Zygmunt Bauman, Postmodern Etik, Daidalos, isbn 917173084-2
2) Anders Hansson, En teori om tolerans, Bokbox, isbn 978-91-86980-38-2