Igor Grubić två-kanaliga videoinstallation East Side Story är som ett knytnävsslag mitt i ansiktet. Inte bara bildligt talat utan också bokstavligt. Den ena skärmen visar dokumentärt material (bland annat från mediakanalen B52) från ett försök att genomföra en marsch för homosexuellas rättigheter i Belgrad 2001 som spårar ur fullständigt när ”fascister, klerikala nationalister och fotbollshuliganer” lyckas bryta upp marschen och ge sig på både polis och marschdeltagare. Bilderna visar ett rått hat och ett brutalt våld, filmat på ett oerhört närgånget sätt. Människor sparkas sönder och samman. Andrar bönar och ber polis och militär om hjälp. Poliser träffas av gatsten och försöker mota bort fascisterna med salvor i luften från sina AK-47:or. Horder med unga män skanderar: ”döda bögarna!” På den andra videon visas ”dansinterventioner” på de platser där våldet bröt ut. Det är inte lätt att följa dansarnas rörelser. Våldets intensitet rycker ständigt blicken tillbaka till de dokumentära bilderna. 

När jag till slut lämnar videoverket så är det med en blandning av sorg, raseri och oro inombords. Och med en fråga. Är detta den verklighet vi är på väg mot också här i Norden? De blodtörstiga folkmassornas okontrollerade våld? Jag tror det inte, vill inte tro det, samtidigt som Anders Behring Breiviks fruktansvärda dåd på Utöya, och Malmö-skytten (och andra före dom) redan har visat att den här typen av vad man kanske kan kalla ”fascistiskt” våld mot civilpersoner tycks bevisa motsatsen. Och det är skrämmande, inte bara ur en allmänmänsklig och generellt människorättslig synvinkel – scenerna från Belgrad berör mig personligen. Inte bara för att jag känner och sympatiserar med de som är särskilt utsatta. Jag tillhör visserligen inte själv någon särskilt utsatt grupp i samhället, men jag skulle kunna hävda att jag är en del av det som Göran Hägglund en gång kallade den ”radikala eliten”. Också konstnärer av alla de slag: författare, bildkonstnärer och musiker, och intellektuella – ja alla med ett slags ”humanistisk” agenda tendererar att få betala ett högt pris när det är dags för kulturell rensning. För mig handlar därför mångkultur också om möjligheten att leva i ett kulturellt sett pluralistiskt samhälle där också min typ av åsikter och verksamhet har rätt att existera.