Ålderskrisen (en smygande rysare)

Publicerat den av — Lämna ett svar
Det är kanske inte så konstigt att man sällan eller aldrig hör våra politiker tala om den smygande ålderskris som de flesta industrialiserade länder står inför. För det första är detta en kris som kommer att förändra samhället bortom de kommande mandatperioderna och för det andra är det en kris som kommer att innebära en lång rad impopulära beslut som skulle få vilken politiker som helst att kallsvetta sig till sömns om nätterna.
Att ålderskrisen kommer att ställa västvärldens nationer inför enorma utmaningar verkar vara oundvikligt – i alla fall om man får tro den statistik som publicerats av det amerikanska institutet Population Reference Bureau(PRB) som har gjort prognoser för befolkningsförändringar i 200 länder. Enligt PRB:s prognos kommer t.ex. Japans befolkning att krympa mest till år 2050 – med hela 25%! Japan är dessutom det land som har den äldsta befolkningen. Hela 23% av befolkningen är 65 år eller äldre enligt siffror från 2010. Sverige ligger inte långt efter med 19% – jämfört med 8% i snitt för alla länder. [1]
Ålderskrisen innebär i korthet att befolkningsmängden i de flesta av världens rikaste länder kommer att krympa betydligt under kommande decennier på grund av låga födelsetal i kombination med att befolkningen blir allt äldre. Nu är jag inte ekonom men även som lekman torde det stå klart att ålderskrisen innebär att skattebasen långsamt eroderar med följd att välfärdssystemen – och inte minst pensionssystemen – urholkas på meddellång sikt och kanske till slut kollapsar.
Och inte blir det ljusare om man tar den nuvarande skuldkrisen i beräkning. I USA pratar man redan om ”pensionskriget” – om urholkningen av pensionssystemen och de konflikter som uppstår som följd mellan arbetstagare och -givare, stat och pensionärer. Av de amerikanska städer som ansökt om konkursskydd verkar åtminstone Stockton ha knäckts av stora pensionsåtaganden. Och i Europa, ja till och med i Sverige, försöker sittande regeringar att tulla på pensionsfonderna för att få sina budgetar att gå ihop. Minns Reinfeldts utspel om pensionsåldern för en tid sedan!
Möjligen kan man se både skuldkrisen och ålderskrisen som två sidor av samma mynt som handlar om att västs ekonomiska dominans i världen är bruten och att industrialismens exempellösa ekonomiska framgångar i västvärlden har nått sin topp samtidigt som länder som Indien och Kina börjar att jämna ut skillnaderna mellan väst och öst och nord och syd.
En del insatta personer hävdar att den här krisen har pågått i flera decennier. Jag drar mig till minnes den mycket intressanta intervjun med IMF-ekonomen Michael Kumhof i Tidskriften Arena för en tid sedan som menar att en förklaring till skuldkrisen är att majoriteten har försökt upprätthålla den konsumtion som de vant sig vid, med hjälp av politiker som inte velat göra något åt de ökande klyftorna i samhället. Jag tänker också på systemteoretikern Immanuel Wallerstein som hävdar att vi befunnit oss i en långsam men stadig ekonomisk nedgång ända sedan oljekrisens dagar i mitten på sjuttiotalet.
Kort sagt: min generation – 60-talisterna – kan säkert njuta frukterna av välfärdssystemen men kommande generationer lär få det mycket, mycket tuffare. Och de konflikter vi ser kring välfärdssystemen i dag lär eskalera i framtiden om utvecklingen fortsätter.
Jag ber om ursäkt om jag har förstört er söndag med detta glåmiga framtidsscenario och ni frågar er säkert om det finns någon lösning på detta dilemma. Jag kan se att det finns flera typer av lösningar som florerar i debatten (OBS! Notera att punkterna nedan inte nödvändigtvis reflekterar mina personliga åsikter).
  1. Acceptera att Europas demografiska karta måste ritas om. Öka arbetskraftsinvandringen och försök lösa konflikterna kring invandringen i Europa. Massinvandring med åtföljande multikulturalism kan vara en del av lösningen och inte det problem som det ofta utmålas som. (läs ex. Bauman)
  2. Föd fler barn. Ett argument som gärna används av nationalister och isolationister som vill begränsa immigrationen till ett minimum. Frågan är vem som skulle vara beredd att återgå till ett samhälle där kvinnor förväntas föda 6-8 barn under sin livstid?
  3. Skapa monopolsituationer genom krigföring mot och utsugning av andra folk och länder. Industrialismen och kolonialismen hjälpte oss att bygga vårt välstånd. Andra världskrigets förstörelse boostade ekonomierna i västvärlden ytterligare. Allt till ohyggliga kostnader i människoliv och mänskligt lidande. Även om utsugningen inte är över vill jag påstå att de flesta européer – utom möjligen de som kan betecknas som fascister – anser att kolonialism och förtryck är oacceptabla sätt att lösa nationella ekonomiska problem på i dag.
  4. Satsa på infrastruktur, innovation, teknikutveckling, utbildning etc. Kort sagt de gängse politiska argumenten för att ”få hjulen att snurra”. Jag säger inte att det är fel väg att gå, men jag undrar om inte upprepandet av detta mantra är att blunda, köra vidare och hoppas att man ska överleva mandatperioden och ha en chans att vinna nästa val. Jag vill hellre bredda debatten och föra in det globala perspektivet. Och är det inte dags att på allvar diskutera de ökade klyftorna?
  5. En återgång till ett enklare liv. Det här argumentet förekommer i debatten, men knappast i mittfåran. Föreställningen att vi lever ohållbart och att vi riskerar att utarma jorden har däremot helt klart slagit rot i breda befolkningslager. Kanske ska det ses som en förberedelse för hårdare tider.
  6. Säkra och vidga skattebasen. Vi ser redan i dag hur regeringar i västvärlden försöker att säkra sin skattebas genom att t.ex. försöka stänga ned skatteparadis och sätta in åtgärder mot den informella sektorn i ekonomin. 
  7. Tax the rich Stridsropet från Occupy-rörelsen. Kasta idén om trickle-down överbord och slopa skattelättnader för de rikaste. Visst är på tiden att man gör något åt de enorma klyftorna mellan fattiga och rika, även på en global nivå. Men om inte majoritetssamhället vill kommer det inte att ske. Hur får man dem (oss) att ta ansvar?
Om ni frågar mig så är alternativ 2 uteslutet och alt. 3 oacceptabelt , men alt. 1, 5, 6 och 7 de mest intressanta. Ni kan säkert själva komma på fler lösningar och förslag på hur effekten av den kommande demografiska krisen skall kunna lindras.

Mer läsning:

En överskådlig grafisk presentation av befolkningspyramider från 1950 till 2050 finns på populationpyramid.net/

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

WordPress Anti Spam by WP-SpamShield