Jag tänker egentligen inte ge mig in i debatten om Makode Lindes tårta och den mediastorm som följt på den, som t.ex. krav på ministeravgångar, bombhot och tillbakadragna donationer. Historien är så komplex att det skulle krävas mer än några tusen tecken för att reda ut den, och jag är övertygad att många andra kommer att ta sig an den uppgiften med bravur framöver. (1)

Man bör akta sig för att vara naiv som konstnär i dagens genom-medialiserade värld. Allt man gör i offentligheten kan spridas rekordsnabbt under vissa förutsättningar. Även om man har en god avsikt med sitt arbete från början, och kan uttrycka den avsikten, kan verket uppfattas på ett sätt som motverkar den goda intentionen och som riskerar att göra mer skada än nytta.

Konst är för det mesta inte gjord med intentionen att vara politisk. Med det menar jag att den konstnär eller institution som genomfört eller visat ett verk för det mesta inte avser att bedriva ett politiskt informations- eller propagandaarbete för att få igenom en specifik politisk agenda, vinna ett val eller genomföra politiska reformer. Det kan låta så självklart att man inte behöver skriva det och ändå blir jag lika förbluffad över hur lätt det är för medier och politiker att plocka upp och ta över konstverk för sina politiska syften och negligera det faktum att konsten i fråga ofta har en distinkt konstnärlig grammatik och kontext. Resultatet blir ofta att det sprids en massa fördomar om vad konstnärer gör och vill som ofta får stå oemotsagda.

Bildkonst är ett mycket stort fält inom kulturen som omfattar en mängd olika uttryck och politiska, sociala, filosofiska och psykologiska hållningar. Denna heterogenitet tenderar att förenklas i den politiska debatten på ett sätt som gör att konst uppfattas som en homogen praktik, praktiserad av en ”radikal elit” el.dyl. med en utmejslad politisk agenda och liknande generaliseringar.

Till detta kommer att konstnärer och institutioner ofta är ovilliga att bemöta de fördomar som uppstår i en offentlig debatt. Jag har full förståelse för det – eftersom debatterna oftast är utformade utifrån en politisk grammatik och logik. Man skulle kunna säga att debatten som den förs i medierna är en del av politikens rum, där den skrivna och verbala retoriken står i fokus. Bildkonsten utgår från bilder (precis som namnet anger): reella bilder eller föreställda, som statisk eller rörlig bild, eller som i Makodes fall, iscensatt bild. Att översätta en bild till politisk retorik kan vara mycket svårare än det verkar.

Här finns ett Moment 22 att övervinna som ganska få konstnärer behärskar och är villiga att utmana, och som kräver att man är påläst, välformulerad och intresserad av debattformen (för övrigt tycker jag att Makode Linde hanterat pressen från medierna så gott han kunnat under dessa dagar).

Jag antar att min poäng är följande: jag skulle vilja se en mycket mer nyanserad och initierad debatt om konstens roll i samhället och det politiska samtalet, och inte bara när skandalerna dyker upp eller när pengar skall fördelas. Och jag skulle någon gång vilja få uppleva att den politiska debatten äger rum på konstens arena, på konstens villkor. Möjligen var det också det som var en av Makode Lindes intention med verket.

Läs även andra bloggares åsikter om konst, makt, politik, kultur, tårtan, tårtgate

1) Brasklapp: den som funderar över min inställning bör inte behöva tvivla på att jag tar avstånd från grova och kränkande generaliseringar

P.S. Glöm inte att komma på releasen av Tolerera – om intolerans och tolerans ur ett psykologiskt perspektiv – som släpps den 25/4 kl 19-21 på Forum för levande historia i Gamla Stan i Stockholm. Antologin tar bland annat upp hur fördomar uppstår, varför vi har dom – och hur vi kan bemöta andras fördomar och hantera våra egna. Här finns några kapitel som definitivt är relevanta för det som hände på Moderna Museet för några dagar sedan. D.S.